TV-snurr - med niklas

Mot alla vindar med en Expressen i handen
Fredag 3 oktober, 1980. Virvelvägen 19. En sliten röd Ford Escort rullar upp på gården. Infarten är inte asfalterad utan består av grus. Ja, egentligen är det frågan om stenar av en pingisbolls storlek. Familjen Landström har tagit sitt pick och pack och flyttat ner från stan och Tempohuset till Lompis.

Den här dagen är det första gången jag går in i det färdiga huset. Ytterdörren öppnas och det första jag ser är dörren till toaletten. Dörren ser så vacker ut med sina två träramar. Inte alls som toadörren i vår gamla lägenhet, som mest liknade en dörr på ett lasarett. Jag och Lotta kan mycket snart konstatera att de tomma flyttkartongerna som står på golvet i hallen är mycket roliga att leka med. Vi leker att vi åker med våra båtar över haven. Vi är lite rädda för hajarna men mor och far som kämpar med flytten räddar oss om vi ramlar i.

Första natten i mitt alldeles egna rum. Tidigare har vi barn fått dela på ett rum. Något som i praktiken innebar att de flesta nätterna var det jag och Lotta som delade rum, Patrik sov nästan alltid hos mormor och morfar. Men nu när vi hade flyttat från vår trånga lägenhet till vårt nya hus, där alla skulle få ett varsitt rum, skulle också Patrik komma. Den här dagen dyker han dock inte upp. Alla vi väntar på honom, så även mormor och morfar som är hos oss. Till slut måste mormor och morfar åka hem. När de kommer hem så står Patrik utanför deras dörr. Han har inte hittat till vårt nya hem utan har istället fått cykla upp till mormor och morfars.

Mitt rum består bara av min säng och min sänglampa. I övrigt är det helt tomt. När jag ska lägga mig har jag inte ens nån serietidning att läsa, alla ligger nedpackade i nån flyttkartong. Mor kan dock råda bot på mitt dilemma och kommer upp med en Expressen och letar fram seriesidan. Jag är nöjd och vi säger god natt.

Jag ligger och nynnar på ledmotivet till Mot alla vindar. Serien om straffångarna i 1800-talets Australien. Serien har veckorna innan visats på TV och mor och far såg nog varje avsnitt. Själv såg jag inte mycket av serien men musiken var verkligen vacker. Minns dock att jag såg lite av ett avsnitt. De såg ut att bråka och striden verkade stå mellan rödklädda soldater med gevär och vanliga människor med högafflar och facklor. Jag frågade mor vem man skulle hålla på och hon sa att det var människorna med högafflarna som var de snälla. Mitt hjärta slog för de snälla människorna och jag hoppades verkligen att de skulle vinna. Många år senare såg jag serien själv. Musiken var fortfarande lika vacker och de snälla människorna vann faktiskt till slut. Att historien är baserad på en sann historia gör inte historien sämre.

Mycket vatten har runnit under broarna sen den första natten på Virvelvägen. Många vindar har man fått kämpa mot. Som barn uppvuxen på Lompis i Kiruna fick man lära sig att det var uppförsbackar och motvind vart man än skulle cykla.

Man skulle kanske leta upp en Expressen och bläddra fram till seriesidan. Det var ett tag sen nu...

Ledmotivet - Mot alla vindar


niklas