Miniskidan - varje användning var en chansning, eller Opp Opp Opp som Ingemar skulle ha sagt.

Visst minns ni miniskidorna. Små plastskidor ämnade för galna utförsåkningar i kvarterets uppskottade backar. Saken var den att de var så farliga att varje användning var en chansning. Benbrotten låg bakom hörnet och man visste om det. Så var det för mig i alla fall. Jag minns att man ofta föll med den lilla livsfarliga skidan nedstucken i snön med följden att fötter och knäskålar böjde sig helt emot fysikens lagar.

"Jag minns hur jag beordrade min bror att stå på sidan och oavbrutet ropa - Opp Opp Opp Opp"

Jag minns hur vi mörka kvällar i januari tog skidorna till närmaste backe och riggade galna slalomtävlingar. Slalom var dock ett förskönande uttryck i sammanhanget. Skidorna var inte lätta att svänga med såklart, så förutom hoppande försök i sidled pratar vi mest om störtlopp. Jag minns hur jag beordrade min bror att stå på sidan och oavbrutet ropa - Opp Opp Opp Opp. Det hade jag hört på TV när Ingemar Stenmark tog hem den ena världscupsegern efter den andra. Vad det betydde visste jag inte (betyder det något by The Way?) men det lät bra. Denna uppdelning var bra för mig. Det gav mig en genuin träning i miniskidans sköna konst inramat i den alpina världscupens stämning. Vad min bror tyckte/tycker är dock i skrivande stund höljt i dunkel. Han kand dock glädjas över att han aldrig behövde skada sig. Å andra sidan förefaller denna uppdelning mellan storebror och lillebror i form av hejarop och skidåkning påverkat brorsan mer än man tror. Än idag låter hans alpina aktiviteter vänta på sig och om du letar efter honom så kan jag garantera att du inte finner honom i skidbacken.