söndag 31 oktober 2010

TV-snurr - med niklas



Mitt i stan bor en kille
som heter Kalle
och Kalle har ett träd

Som han kallar sitt eget
han ligger där uppe
och drömmer och fantiserar om allt möjligt och om Emma

Emma finns bara i fantasin
men hon är fin tänker Kalle

Under trädet sitter morfar och läser tidningen
morfar tycker om att läsa om allt nytt som har hänt

Men Kalle han gillar att mest ligga stilla
i toppen och sakta gungas av vinden


Ja, kan man göra annat än älska den där lilla killen? Kalle i klätterträdet... På juldagen 1975 la han sig för första gången i sitt träd och för många av oss ligger han där fortfarande.

Häromdagen gled jag runt lite på en affär och såg då en dvd med hela serien... På två röda sekunder förstod jag att... Den här vill jag ha! Min lilla grabb skulle introduceras till Kalles värld och han tog till sig serien direkt. Nu sitter vi tillsammans och skrattar åt Kalle. Men framförallt skrattar vi åt hans morfar som är roligare än vad han är rund. Och med tanke på hur rund denne herre är så förstår man vilken tyngd hans humoristiska skönhet har. Som grädde på det feta moset så pryds hans runda huvud av en klassisk "tjockismössa".

Känns så härligt att få sitta med sin efterföljande generation och titta på samma saker som man själv gjorde som liten...

Här har vi ett bra klipp som ger en bra sammanfattning av seriens storhet. Ljudeffekterna och rösterna håller historiskt hög klass. Underbar humor i sin enklaste form. (Missa för bövelen inte födelsedagssången på slutet.)



niklas

onsdag 20 oktober 2010

Musiksnurr - med patrik

Fick ett återfall av hårdrocksnostalgi och kände att jag var tvungen att kasta mig över datorn och påminna alla läsare om den tidigare krossargruppen Anthrax. De känns idag bortglömda och försvunna, men ack vilka luftgitarr-riff som utpelat sig till tonerna av denna grupp.

Varning: Denna musik är inget för mesiga

Nedan....Caught in a mosh...med Anthrax

måndag 18 oktober 2010

"favorit i repris" - FORTSÄTTNING från den 17 oktober

Detta hände 1991 - med patrik



"Vi har inte orkat fixa bilen! Men om du kommer hit så är vi tvungna att göra det medan du är här"

...Det visade sig att topplocket skurit och att en reparation med originaldelar skulle kosta minst 12000 kr plus arbete. Återigen har Kenneth brorsa en roll i spelet. Denna gång är det en annan brorsa, bosatt i Luleå. Han har lovat att kolla om han kan fixa ett sk. topplock till halva priset, vilket han också gör till min förtjusning. Jag betalar ju hellre 6000 kr istället för det dubbla. När det gäller topplocket var jag tidigt i kontakt med verkstan i hakkas och diskuterade min lösning med ett begagnat topplock från Luleå. Sagt och gjort. Den levererades till denna gudsförgätna plats vid namn Hakkas och tiden gick.

Det har nu gått tre månader sedan bilen havererade och jag blev strandad och nedfrusen i Hakkas. Jag har varje vecka ringt till verkstan och varit på dem angående min kära bil, men alltid fått samma svar...

- Nää vi har inte hunnit än, men snart så..

Jag är på väg att bryta ihop. Vad är detta? Ska det vara så här? En dag ringer jag och påtalar tidsförloppet som förflutit och jag är nog ganska bitter i mitt tonfall. Här får jag det klassiska svaret..

-"Njaää vi har inte riktigt orkat fixa bilen! Men om du kommer hit så är vi tvungna att göra det medan du är här. Kom hit i morgon så ta vi tag i bilen..."
Morgonen därpå kliver jag på bussen söderut kl. 05.55. Med mig har jag en termos med kaffe och ett par mackor. Lite småmysigt faktiskt, men denna känsla skulle snart gå över! Vi niotiden är jag framme. Jag kliver in i verkstadshallen spännd över att få se grabbarna huka över motorhuven på min bil. Får jag se det? Nix...de sitter och dricker kaffe, högljutt skrattandes.

- Kom in och ta dig en kaffe grabben.

Jag kliver in i personalutrymmet och inser snabbt att hälsovårdsnämnden hade stängt stället innan de ens klivit in. Överallt står det odiskade koppar med oljiga fingeravtryck. På golvet ligger gammalt fikabröd och bordet syns inte för alla porrtidningar (eller herrtidningar som man sa på den tiden)

- Det är bara att ta en kopp!

Jag inser snabbt att jag omöjligt vågar dricka ur en av dessa koppar! Det är som om de aldrig sett en diskborste eller ännu mindre sett diskmedel på nära håll.

- Nja jag har med en egen kopp, säger jag..

Nu brister ett gapskratt ut. Tänk er mig i detta skitiga utrymme med en egen medhavd kopp i handen omgiven av fyra kepaprydda män som formligen hånskrattar mig rakt i ansiktet. Vad ska jag göra? Jag kan inte göra något. Bara ta min mugg och hälla upp lite ljummet kaffe. En halvtimme senare går vi äntligen ut i verkstan. Jag frågar då hur det går och får till svar att v de ännu inte börjat....ÄNNU INTE BÖRJAT! Va f...n jag har ju åkt buss i tre timmar efter tre månaders väntan, för att de skall få eländet gjort. Ännu inte börjat.

Jag sätter mig i ett hörn och väntar. Två timmar senare kommer en kille fram till mig och säger

- Jag är ledsen men det är fel topplock! Den passar inte!

Ångesten över deras inkompetens är nu smärtsamt kännbar! Här är jag nära att bryta ihop. Jag ser framför mig att jag måste åka hem utan bil med topplocksproblemet olöst. Jag har dessutom redan betalat 6000 kr för "reservdelen". Jag kokar också över att de inte kunde kolla om topplocket passade innan njag åkte ner. De hade trots allt ca två månader på sig! Efter 20 minuters diskussion kommer de fram till att de kan köra en variant, med innerbörden att jag i många år framöver skulle få lida av en svårstartad bil.

Två timmar senare är bilen klar, nästan. En av verkstadskillarna ropar åt en "sprinpojke" att han ska springa iväg och köpa motorolja på macken i närheten. När han kommer tillbaka 15 min senare noterar jag att han har köpt olja som kan användas ned till -10 grader. En temperaturgräns som möjligtvis fungerar i Malmö vintertid eller i Kiruna sommartid, men inte nu. Det mest fantastiska är att verkstadssnubbarna inte hajar nått överhuvudtaget. Till slut går jag fram och ifrågasätter oljans lämplighet. Efter lite mummel går de med på att köpa ny olja. En timma senare är det dags att betala kalaset. Den totala kostnaden uppgår till ca 9000 kr. En ansenlig summa 1991, speciellt med tanke på den genomruttna service som jag fått uppleva de senaste månaderna.

Jag känner trots allt en stor glädje när jag sätter mig i bilen för att åka hem. Jag kan inte nog understryka min ångest när bilen inte går att starta! Efter en minut knackar den dock igång, och jag får veta att

- Den kan nog vara lite svår att starta men det ska nog funka!?...

Jag rullar sedan iväg. Motorn knackar och bilen hoppar, men mitt hopp har trots allt återvänt.


patrik


Så här rena var INTE kopparna som erbjöds...

söndag 17 oktober 2010

På begäran - en repris från januari 2010 (läs.. min egen begäran)
Detta hände 1991 - med patrik

"Men du har väl för fan trafikförsäkring i alla fall?!"

En kall februaridag 1991. Jag och Kenneth är på väg från Kiruna till Haparanda för en tennistävling, Jag har tagit min bil, en 240, 1979 års modell. Den går som ett spjut genom snörök och kurvor. Ett orosmoln är dock kylan. Det är en kall dag, närmare bestämt -32 grader. Jag minns hur Kenneth frågar om jag har reservkläder nedpackade i väskan utifall bilen skulle säcka ihop. Jag inser nu att jag inte har desto mer att ta på mig. Faktum är att jag sitter i bilen i mina lila(!) "Le coq sportif-byxor". Dessa har dessutom hål i grenen! Höjden av dåligt klädval! Vad håller jag på med? Tror jag att min gamla volvo är ofelbar och jag odödlig? Svar nej.. Vid -32 grader tar det inte lång tid innan du står där på motorvägen som en nedfryst istapp med fara för livet.

Efter ca 13 mil inträffar det som inte får hända. Bilen tvärdör! Jag hinner precis svänga in på en parkeringsficka innan allt är tyst. Mina lila "Le coq sportif-byxor" och jag förstår ingenting. Vi är in the middle of nowhere, eller rättare sagt i närheten av Hakkas. Med rädsla för kylan vevar jag och Kenneth frenetiskt för att någon vänlig själ skall hjälpa oss bogsera bilen till närmaste verkstad. Inom 30 min får vi napp och en vänlig man stannar till. Han frågar vad felet är och vi kör med den klassiska förklaringen "ispropp" i tanken (se tidigare inlägg från mig där jag tankar diesel). Fördelen med att köra bil i noedligaste sverige är just att du alltid kan skylla på ispropp.

Efter några minuter kommer vi till en verkstad, åtminstone ser det ut att vara en. Under tidigt 90-tal pratade man mycket om den klassiska tv-serien "Macken". Ni som sett serien minns att man inte direkt fick känslan av märkesverkstad. Detta är bara förnamnet när det gäller denna ruckelverkstad i Hakkas.




Mannen på bilden har inget med vare sig Hakkas eller historien i övrigt att göra, men visst är han lämplig "stand in" i brist på andra bilder.

Väl där kommer en väl inoljad kille i flottig kepa fram och ställer lite frågor

- Har du bärgningsförsäkring? (oljig man)

- eee nä det har jag inte... (jag)

- Har du halvförsäkring då?

- eee nej. Jag har inte någon halvförsäkring

- Men du har väl för fan trafikförsäkring i alla fall?!

- Ja

Denna dialog lägger grunden till resten av historien. Det jag syftar på är mitt nekande till sk bärgningsförsäkring. Bilen var helförsäkrad, vilket är liktydigt med bärgningsförsäkring! Tyvärr så gjorde jag i frustrationen inte den kopplingen, därav mitt nekande svar. Att jag sen säger att jag dessutom inte har halvförsäkring är ju inte så konstigt eftersom att jag inte hade det!

Vi konstaterar alltså felaktigt att jag inte kan bärga hem bilen, 13 mil från Kiruna. Om jag svarat ja på fråga ett hade bärgningsbilen redan varit på väg! Jag flackar nu med blicken påtagligt och tittar vädjande på Kenneth. Kanske har Kenneth någon som kan hämta oss. Det är ju bara 26 mil t.o.r! Kenneth som knappt kommit över att "jag bara har trafikförsäkring" ger ett hoppfullt svar trots allt.

- Jag ska ringa och kolla med brorsan...

Klockan är nu drygt 19 på fredagskvällen och verkstadskillen säger nu vänligt men bestämt att vi måste gå...! Han har säkert annat att göra en fredagkväll än att muntra upp oss och vår döda Volvo. Vi får ett tips om den lokala kiosken och lämnar bilen i deras vård (våld?) (på obestämd tid visar det sig så småningom).

När vi kommer fram till kiosken drar vi historien och få acceptans för att hänga vid tidningsstället. Utomhus är det -33 grader. Jag minns att jag, trots att vi är inne i kiosken, fryser som en hund. Mina fötter är färdiga att amputeras trots mina nyinköpta Björn Borg-kängor. Jag minns att Kenneth sågar dessa och menar att de är endast gjorda för Italiens vinter (kopplingen till Italien är dock fortfarande oklar)

Kl. 21.05 börjar kioskägaren bli irriterad..

- Vi stänger klockan nio faktiskt!!

Vi hade i denna stund i två timmar förklarat att vi väntar på hämtning. Klockan 21.20 kommer Kenneths brorsa och vi rullar hem mot Kiruna. Tävlingen i Haparanda gick om intet, trots att tävlingsledningen gav oss en dags respit. Vi tackade nej till detta erbjudande.

Väl hemma störtar jag i säng ganska omedelbart. Utan bil, utan den efterlängtade tennistävlingen och med sönderfrusna ben och fötter. Vid midnatt kommer brorsan (Niklas) hem. Döm om hans förvåning när jag istället för att vara i Haparande ligger i sängen.

-Vad gör du hemma?

-Bilen har kraschat och är kvar i Hakkas.. Jag orkar inte snacka mer om det idag, vi tar det i morgon.

Tre månader senare är bilen fortfarande kvar i Hakkas. Nu bestämmer jag mig för att vidta drastiska åtgärder!

FORTSÄTTNING FÖLJER...

patrik

fredag 15 oktober 2010

The End...Vad hände med den - med patrik

Minns ni när man var liten? Varje film avslutades tydligt, hårt och koncist med orden "The End". Jag var filmkille redan som liten, så jag upplevde många "The End"-kvällar. Det som slog mig häromdagen var att jag som liten aldrig förstod vad "The End" stod för, vad det betydde. Det är idag en udda tanke, att jag film efter film förnöjt konstaterade att filmen var slut då orden åter dök upp u tv:n, utan att ha den minsta aning om vad de stod för. Jag visste då heller inte hur man uttalade orden utan körde alltid lite halvcoolt med att högt säga TE END (Te, som i drycken Te). Detta var naturligtvis långt före jag behärskade engelskan på ett lika framgångsrikt sätt som jag gör idag :)



Frågan för dagen är när slutade regissörerna trycka in dessa fullständigt meningslösa ord som slutvinjett (för inte rådde det väl något tvivel om att filmen var slut?)? Hur länge sedan var det? 70-tal? 80-tal? eller rent av 90-tal? Vilken film är den sista där orden användes? Den som kan svara på det vinner ett pris. Själv gissar jag på 1986..

Avslutar dagens nostalgiinlägg med en brutal klassiker! Der Kommissar med Falco. En låt som höll, håller och kommer att hålla. En av de låtar där både jag och brorsan delar entusiasmen ända ut i fingertopparna. Som ni ser är klippet en något svajig, halvknackig liveinspelning. Vi ser gärna att ni läsare producerar en egen motsvarighet och mailar in den till nostalgibroderna@live.se (ni får gärna mima till originalet!)
Vi kommer att köra den hårt!

Håll tillgodo


RIP Falco
patrik

torsdag 14 oktober 2010

Travoltasnurr - med niklas

Dra en Travolta
När jag växte upp som tonåring under 80- och 90-talet så var begreppen "dra en Travolta" eller "dansa som Travolta" vedertagna begrepp. Innan man själv eller nån kompis skulle upp på dansgolvet så kunde dessa begrepp användas. Självklart användes de endast för killar och inte för tjejer.

När jag tänker tillbaka på det där så minns jag att jag knappt visste var begreppen kom ifrån eller vem som låg bakom dem. Att "dra en Travolta" kunde vara lite pinsamt men om man gjorde det så kunde man ju trots allt dansa. Så begreppen var lite tveeggade.

Självklart var det John Travolta som, genom filmerna Grease och framför allt Saturday Night Fever, låg bakom min generations användande av begreppet "dra en Travolta". I Saturday Night Fever dansade Travolta som ingen gjort. Förr eller senare.

Efter dessa filmer, som kom i sluet av 70-talet, bleknade Travoltas insatser betänkligt. Vilket kan förklara mina dåvarande, bristfälliga, kunskaper om denne man.

1994 kom då filmen Pulp Fiction och Travolta gjorde med den sin stora comeback genom sin rollfigur Vincent Vega. I och med den filmen insåg jag själv var begreppet "dra en Travolta" verkligen kom ifrån men samtidigt tycker jag att begreppet dog ut i samband med den filmen... Var det pga av hans roll som heroinisten Vincent eller var det för att jag det året fyllde 20 år och lämnade Travoltadanserna bakom mig..?

Säger man "dansa som Travolta" nuförtiden? Jag hör det i princip aldrig numera... Jag vill ha mer Travolta åt folket! För trots min tonåriga okunskap om bakgrunden till Travoltadansen så var både begreppet och dansen en del av uppväxten. Jag saknar det.

Här har vi då filmen och danserna som är källan till allt det goda. Bakom musiken stod Bee Gees och tillsammans visade de att tighta jeans och falsettröster går hand i hand.




niklas