På begäran - en repris från januari 2010 (läs.. min egen begäran)
Detta hände 1991 - med patrik

"Men du har väl för fan trafikförsäkring i alla fall?!"

En kall februaridag 1991. Jag och Kenneth är på väg från Kiruna till Haparanda för en tennistävling, Jag har tagit min bil, en 240, 1979 års modell. Den går som ett spjut genom snörök och kurvor. Ett orosmoln är dock kylan. Det är en kall dag, närmare bestämt -32 grader. Jag minns hur Kenneth frågar om jag har reservkläder nedpackade i väskan utifall bilen skulle säcka ihop. Jag inser nu att jag inte har desto mer att ta på mig. Faktum är att jag sitter i bilen i mina lila(!) "Le coq sportif-byxor". Dessa har dessutom hål i grenen! Höjden av dåligt klädval! Vad håller jag på med? Tror jag att min gamla volvo är ofelbar och jag odödlig? Svar nej.. Vid -32 grader tar det inte lång tid innan du står där på motorvägen som en nedfryst istapp med fara för livet.

Efter ca 13 mil inträffar det som inte får hända. Bilen tvärdör! Jag hinner precis svänga in på en parkeringsficka innan allt är tyst. Mina lila "Le coq sportif-byxor" och jag förstår ingenting. Vi är in the middle of nowhere, eller rättare sagt i närheten av Hakkas. Med rädsla för kylan vevar jag och Kenneth frenetiskt för att någon vänlig själ skall hjälpa oss bogsera bilen till närmaste verkstad. Inom 30 min får vi napp och en vänlig man stannar till. Han frågar vad felet är och vi kör med den klassiska förklaringen "ispropp" i tanken (se tidigare inlägg från mig där jag tankar diesel). Fördelen med att köra bil i noedligaste sverige är just att du alltid kan skylla på ispropp.

Efter några minuter kommer vi till en verkstad, åtminstone ser det ut att vara en. Under tidigt 90-tal pratade man mycket om den klassiska tv-serien "Macken". Ni som sett serien minns att man inte direkt fick känslan av märkesverkstad. Detta är bara förnamnet när det gäller denna ruckelverkstad i Hakkas.




Mannen på bilden har inget med vare sig Hakkas eller historien i övrigt att göra, men visst är han lämplig "stand in" i brist på andra bilder.

Väl där kommer en väl inoljad kille i flottig kepa fram och ställer lite frågor

- Har du bärgningsförsäkring? (oljig man)

- eee nä det har jag inte... (jag)

- Har du halvförsäkring då?

- eee nej. Jag har inte någon halvförsäkring

- Men du har väl för fan trafikförsäkring i alla fall?!

- Ja

Denna dialog lägger grunden till resten av historien. Det jag syftar på är mitt nekande till sk bärgningsförsäkring. Bilen var helförsäkrad, vilket är liktydigt med bärgningsförsäkring! Tyvärr så gjorde jag i frustrationen inte den kopplingen, därav mitt nekande svar. Att jag sen säger att jag dessutom inte har halvförsäkring är ju inte så konstigt eftersom att jag inte hade det!

Vi konstaterar alltså felaktigt att jag inte kan bärga hem bilen, 13 mil från Kiruna. Om jag svarat ja på fråga ett hade bärgningsbilen redan varit på väg! Jag flackar nu med blicken påtagligt och tittar vädjande på Kenneth. Kanske har Kenneth någon som kan hämta oss. Det är ju bara 26 mil t.o.r! Kenneth som knappt kommit över att "jag bara har trafikförsäkring" ger ett hoppfullt svar trots allt.

- Jag ska ringa och kolla med brorsan...

Klockan är nu drygt 19 på fredagskvällen och verkstadskillen säger nu vänligt men bestämt att vi måste gå...! Han har säkert annat att göra en fredagkväll än att muntra upp oss och vår döda Volvo. Vi får ett tips om den lokala kiosken och lämnar bilen i deras vård (våld?) (på obestämd tid visar det sig så småningom).

När vi kommer fram till kiosken drar vi historien och få acceptans för att hänga vid tidningsstället. Utomhus är det -33 grader. Jag minns att jag, trots att vi är inne i kiosken, fryser som en hund. Mina fötter är färdiga att amputeras trots mina nyinköpta Björn Borg-kängor. Jag minns att Kenneth sågar dessa och menar att de är endast gjorda för Italiens vinter (kopplingen till Italien är dock fortfarande oklar)

Kl. 21.05 börjar kioskägaren bli irriterad..

- Vi stänger klockan nio faktiskt!!

Vi hade i denna stund i två timmar förklarat att vi väntar på hämtning. Klockan 21.20 kommer Kenneths brorsa och vi rullar hem mot Kiruna. Tävlingen i Haparanda gick om intet, trots att tävlingsledningen gav oss en dags respit. Vi tackade nej till detta erbjudande.

Väl hemma störtar jag i säng ganska omedelbart. Utan bil, utan den efterlängtade tennistävlingen och med sönderfrusna ben och fötter. Vid midnatt kommer brorsan (Niklas) hem. Döm om hans förvåning när jag istället för att vara i Haparande ligger i sängen.

-Vad gör du hemma?

-Bilen har kraschat och är kvar i Hakkas.. Jag orkar inte snacka mer om det idag, vi tar det i morgon.

Tre månader senare är bilen fortfarande kvar i Hakkas. Nu bestämmer jag mig för att vidta drastiska åtgärder!

FORTSÄTTNING FÖLJER...

patrik