torsdag 31 december 2009

Reflektion med patrik

En dag kvar av det detta decennium. Förväntningarna inför 2010 är höga, men låt oss också ägna en liten stund åt det gångna decenniet. 10 år har passerat sedan 90-talet klämtade i klockorna för sista gången. Ja sedan hela 1900-talet gick till historien. Under de senaste tio åren har precis som alltid både stora och små saker inträffat. Det är också ett decennium som påminner oss om hur skör vår värld är och hur lätt glädje kan förvandlas till katastrof. Låt oss ägna en tanke åt de människor som var på fel plats vid fel tidpunkt.

Minns ni det här...




Glöm heller inte att en viss mängd koldioxid på allvar börjat göra vår planet obrukbar och obeboelig och att USAs bolånemarknad orsakade den största ekonomiska krisen sedan tidigt 1900-tal.
00-talet var en påminnelse om hur skör och bräcklig vår värld ibland kan vara. 00-talet var det årtionde som vi lärde oss att leva med katastrofer.

patrik

onsdag 30 december 2009

Musiksnurr - med niklas

Europe stoppades på Ferrum men fick revansch vid Slussen
00-talet går mot sitt slut. Redan kan ett helt årtionde skådas i backspegeln sedan vi senast var i ett liknande läge. Men då gick vi inte bara in i ett nytt årtionde, vi gick även in ett nytt århundrade. Ja, mer än så, vi gick in i ett nytt årtusende. Hur ofta gör man det? Men egentligen var vi fel ute då eftersom ett årtusende egentligen börjar med år 1 och inte år 0. Nuvarande årtusende inleddes alltså egentligen med år 2001 och inte år 2000. Men det är det ingen som bryr sig om. Inte jag heller.

En annan som inte brydde sig om fakta var Markoolio som under hösten 1999 ”sjung” (läs brölade) och längtade efter Millennium 2.

Å millennium två, du e så på, åhåh vi alla längtar så
Millennium 2 å vad ska hända då
Å millennium två, du e så på åhåh vi alla längtar så
Millennium 2 å vad ska hända då

Ok, vi bortser från att ett nytt millennium börjar med år 1 och inte år 0. Vad värre är att vi då närmade oss det tredje millenniumet. Inte det andra. De som levde under årtusendet innan år 1000 vill nog också vara med på ett hörn.

Millennium 2


Nyårsafton 1999. Jag flög från Kiruna ner till Stockholm. Jag bad till högre makter att klockorna på flygplanets datorer gick som de skulle och inte för fort. Jag hade ingen lust att vara i luften när datorerna gick över från år 99 till år 00. Då skulle ju datorerna tydligen helt tappa form och förstånd och tro att vi hamnat i år 1900. Och det vet ju varje pilot och flygplan att bröderna Wright var de första som flög ett flygplan flera år senare. Så för ett flygplan i luften år 1900 finns bara en väg… Neråt! I otäck hastighet.

Klockorna klämtade inte för mig eftersom de gick rätt. Planet landade och jag skulle fira in det nya årtusendet med fest i Stockholm. Jag skulle få njuta av Europes tillfälliga återförening genom deras konsert vid Slussen. Det s.k. Millennium-giget.

Senast jag hade varit i närheten av Europe var 1985, när de spelade på sporthallen i Kiruna. Som snoris var jag inte själv där och såg dem men jag minns när de var där. Detta var året innan de verkligen slog igenom med sin The Final Countdown, men de väldigt stora redan då. På en bänk på sporthallen, som jag nu inte sett på ett tag, är texten ”Europe was here 85-xx-xx” inristad. Trots att jag suttit på den bänken i åratal så är inristningens dag och månad bortglömt. Sorry. I samband med Europes spelning i Kiruna skulle bandet på kvällen ut på discotek på Hotell Ferrum. När de skulle gå in skedde det legendariska. Det var fullsatt och inga fick komma in. Även Europe blir stoppade, varpå Joey Tempest säger: ”Men vi är ju Europe!” Ordningsvakten (som jag senare blev kollega till) säger då ”Ni kan komma från Amerika - här kommer INGEN in!” Tempest nämnde den här historien i radion alldeles nyligen, men sa då att vakten hade sagt: ”Ni kan komma från Mars - här kommer INGEN in!” Vad som är sant vet jag inte men att historien är fantastisk är i alla fall sant.

Millenium-giget på Nyårsafton 1999 var en föreställning jag hade sett fram emot och jag blev inte besviken. Med ca 8 min kvar till millenniumskiftet började The Final Countdown ljuda i högtalarna. Det var en mycket mäktig upplevelse. Den låten hade aldrig varit, och kommer aldrig vara, lika bra som den var i den stunden.

Millennium-giget (Jag var där)



Jag, och flera av mina kamrater, inledde det nya årtusendet med ett extremt behov av urinering. Men med 700 000 människor samlade mitt i centrala Stockholm var det en omöjlig uppgift att hitta ett lämpligt ställe där man kunde lätta på trycket. Varje hörn var befolkad och buskar växer inte på träd i centrala Stockholm. Till slut fann vi en buske och jag kunde sjunga hela ”Moon River” innan övertrycket var utjämnat.

Moon River
http://www.youtube.com/watch?v=flm4xcOyiCo


Natten och långt in på morgonen tillbringade vi på nattklubben Heaven. Ett inträde dit gick på det bisarra priset 500 kr. Själv njöt jag extra mycket av låten som var min absoluta favorit under 1900-talets sista skälvande timmar och 2000-talets första...

Fuck The Millennium med Scooter



Nu säger vi som Kungen gjorde när han inledde det nya årtusendet med sin sedvanliga svengelska... "Happy new year and... SKÅÅÅL!"

niklas

tisdag 29 december 2009

Filmsnurr - med patrik

Så har vi sakta börjat återvända från skinkans fasta grepp, Paradisaskarnas förädiska lockelse och bakverkens förfettande grepp om tillvaron. Dock väntar nya helger bakom hörnet och snart ringer klockorna in ett nytt decenium.

Minns samma tid för exakt tio år sedan. Ett nytt århundrade skulle införlivas och rädslan för att flygplan världen över skulle krascha var vida spridd (det dröjde dock 21 månader innan den mörka profetian blev sann). 00-talet inleddes utan katastrofer och det har på många sätt varit ett händelserikt årtionde. Bl.a. har Sverige under detta decenium kvalificerat sig till samtliga stora fotbollsmästerskap (!) och Obama tog över efter den stora internationella tomten G W Bush. Bush som vid sin tid vid makten var nära att störta världsfreden (om det nu finns något sådant) fullständigt och världen knäar fortfarande. De närmaste dagarna återkommer vi med återblickar i olika former som rör det snart historiska årtiondet.

Julkalendern - omröstningen avslutad
1. Trolltider
2. Sunes Jul
3. Julstrul med Staffan och Bengt

(Var med i nya omröstningen kring den bästa Sci fi filmen under 00-talet!)

Idag tänkte jag kort och gott lista de bästa Sci fi-filmerna från 00-talet

1. The Matrix reloaded (2003)

Kommentarer överflödiga. Jag får säkerligen inte medhåll av så många av er läsare men för min del var valet lätt. Bröderna Wachowskis trilogi krossar allt motstånd i såväl genren som totalt sett och finurlig sci fi har sällan skådat världens ljus. Uppföljarna har fått i mina ögon orättfärdigt hård kritik. Måste bero på att alla minitiöst jämförde filmerna med "ettan" The Matrix, från 1999. En magisk film som dessvärre av naturliga skäl hamnar utanför denna lista. (mitt betyg: ppppp)


Neo, Morpheus och Trinity på uppdrag i "The Matrix Reloaded". Årtiondets sci fi-film!

2. Donnie Darko (2001)

Visst kan denna films rättfärdiga plats på en sci fi-lista diskuteras, men jag väljer att smyga in den här. Denna film innehåller det mesta för oss som älskar filmer där du måste se om den tre gånger för at överhuvudtaget förstå hälften. Skådespelarinsatserna är grymma och Donnie Darko himself är suggestivt svårtolkad. Se den och skriv in till nostalgibröderna och förklara slutet. (mitt betyg: ppppp)


Donnie tar till yxan...

3. The Matrix Revolutions (2003)

En fullt värdig avslutare i världens bästa trilogi genom tiderna! (Sagan om ringen-trilogin tätt efter). Strunta i "filmexpertisen" och acceptera filmens storhet. (mitt betyg: pppp)

4. War of The Worlds (2005)

En film som fått blandade recensioner. Jag anser att den är vågar och att den går lite utanför mainstreamspåret. Cruise är så bra han kan vara (och det är Bra!) och intensiteten i filmens första halva är bland det svettigaste du kan uppleva. (mitt betyg: pppp)

5. Terminator Salvation (2009)

En film från detta år som lyfter upp Terminatorserien till en ny nivå. Om det är en bättre nivå är osäkert för många, men jag anser att nivån räcker till en femteplats på min lista. Den är snygg, hård och intensiv. Robotarna har aldrig varit mer skrämmande och Christian Bale spelar hårdare än han någonsin gjort förr. Notera hans överdimensionerade mörka, hesa röst (ha ha ha). Go Bale go, och leverera oss en ny Terminator-film snart. (mitt betyg: pppp)

Bubblare... I am Legend (2007)

En katastroffilm där endast en människa finns kvar i livet(?), Will Smith.

(ps. Det är faktiskt några filmer jag inte hunnit se, bl.a Avatar. )

patrik

måndag 28 december 2009

TV-snurr - med niklas

Mot alla vindar med en Expressen i handen
Fredag 3 oktober, 1980. Virvelvägen 19. En sliten röd Ford Escort rullar upp på gården. Infarten är inte asfalterad utan består av grus. Ja, egentligen är det frågan om stenar av en pingisbolls storlek. Familjen Landström har tagit sitt pick och pack och flyttat ner från stan och Tempohuset till Lompis.

Den här dagen är det första gången jag går in i det färdiga huset. Ytterdörren öppnas och det första jag ser är dörren till toaletten. Dörren ser så vacker ut med sina två träramar. Inte alls som toadörren i vår gamla lägenhet, som mest liknade en dörr på ett lasarett. Jag och Lotta kan mycket snart konstatera att de tomma flyttkartongerna som står på golvet i hallen är mycket roliga att leka med. Vi leker att vi åker med våra båtar över haven. Vi är lite rädda för hajarna men mor och far som kämpar med flytten räddar oss om vi ramlar i.

Första natten i mitt alldeles egna rum. Tidigare har vi barn fått dela på ett rum. Något som i praktiken innebar att de flesta nätterna var det jag och Lotta som delade rum, Patrik sov nästan alltid hos mormor och morfar. Men nu när vi hade flyttat från vår trånga lägenhet till vårt nya hus, där alla skulle få ett varsitt rum, skulle också Patrik komma. Den här dagen dyker han dock inte upp. Alla vi väntar på honom, så även mormor och morfar som är hos oss. Till slut måste mormor och morfar åka hem. När de kommer hem så står Patrik utanför deras dörr. Han har inte hittat till vårt nya hem utan har istället fått cykla upp till mormor och morfars.

Mitt rum består bara av min säng och min sänglampa. I övrigt är det helt tomt. När jag ska lägga mig har jag inte ens nån serietidning att läsa, alla ligger nedpackade i nån flyttkartong. Mor kan dock råda bot på mitt dilemma och kommer upp med en Expressen och letar fram seriesidan. Jag är nöjd och vi säger god natt.

Jag ligger och nynnar på ledmotivet till Mot alla vindar. Serien om straffångarna i 1800-talets Australien. Serien har veckorna innan visats på TV och mor och far såg nog varje avsnitt. Själv såg jag inte mycket av serien men musiken var verkligen vacker. Minns dock att jag såg lite av ett avsnitt. De såg ut att bråka och striden verkade stå mellan rödklädda soldater med gevär och vanliga människor med högafflar och facklor. Jag frågade mor vem man skulle hålla på och hon sa att det var människorna med högafflarna som var de snälla. Mitt hjärta slog för de snälla människorna och jag hoppades verkligen att de skulle vinna. Många år senare såg jag serien själv. Musiken var fortfarande lika vacker och de snälla människorna vann faktiskt till slut. Att historien är baserad på en sann historia gör inte historien sämre.

Mycket vatten har runnit under broarna sen den första natten på Virvelvägen. Många vindar har man fått kämpa mot. Som barn uppvuxen på Lompis i Kiruna fick man lära sig att det var uppförsbackar och motvind vart man än skulle cykla.

Man skulle kanske leta upp en Expressen och bläddra fram till seriesidan. Det var ett tag sen nu...

Ledmotivet - Mot alla vindar


niklas

torsdag 24 december 2009

Mat- och saksnurr - med niklas

Nu är det precis som det ska vara
Kl 15.00 24 december. Ett magiskt ögonblick. Eller som Arne Weise kunde säga, efter att han tänt stearinljuset, "nu är det precis som det ska vara".

Just kl 15.00 varje julafton, när Kalle Anka och hans vänner ska önska oss God Jul, kan man glömma allt annat. Då existerar ingen ålder. Idag sitter jag där för 36:e gången men det skulle lika gärna kunna vara så att jag var 5, 15 eller 25 år. Vad man dock inte glömmer är alla dessa jular man upplevt, alla paket man fått och alla människor man haft turen att få dela julen med.

Alla människor är tyvärr inte kvar, men samtidigt är dom ändå det. Alla paket man fått är inte kvar, men samtidigt är dom ändå det. Jag minns far som alltid gav 20 paket till mor i samband med Kalle Anka, för att senare på kvällen ge 15 paket till. Jag minns morfar som alltid väntade på julgröten och mormor som skålade för nykterheten. Ni är inte med idag, men samtidigt är ni ändå det.

Julafton 1983. Jag får min första "riktiga" bok av mor och far. Det är Fem söker en skatt skriven av Enid Blyton. Det är nog den julklapp under alla dessa år som betytt mest för mig och som jag kommer ihåg allra bäst. Den står fortfarande kvar i bokhyllan hemma i pojkrummet, tilsammans med alla andra Fem-böcker och andra ungdomsböcker. När jag fick boken, julen 1983, så gick startskottet för min kärlek till böcker. Det dröjde inte många dagar förrän jag hade läst ut boken och sen ville jag ha bara läsa mer och mer böcker. Från 9 till ca 15 års ålder läste jag alltid böcker. Fem-böckerna låg mig varmast om hjärtat och gör det fortfarande, men mina ögon har vandrat genom många andra böcker.

När jag senare kom upp i vuxen ålder blev mycket färre böcker lästa, men jag har aldrig lagt läsandet på hyllan.

Läser dagens ungdomar Fem-böckerna? Jag vet inte, men de finns hemma i mitt pojkrum för de som vill. Hade jag bara fått ta med mig en sak från mitt pojkrum så hade det nog blivit boken Fem söker en skatt.



I år är det 50 år sen Kalle Anka och hans vänner började önska oss alla en riktigt God Jul. De flesta av oss är uppväxta med Arne Weise som julvärd och han är ju verkligen Mr Jul. Eller som Adolphson och Falk så fint sammanfattar det i sin klassiska jullåt Mer jul.

Ge mig en svårknäckt nöt, sötare gröt, djupare dopp i grytan
Glittrigare glim och grötigare rim och mer Arne Weise i rutan










Idag sitter vi där igen, tillsammans med nära och kära. Visst är det fortfarande ett magiskt ögonblick, även utan Arne Weise i rutan. Nu 2009 är jag 35 år men det skulle lika gärna kunna vara 1983 och jag som är 9 år får Fem söker en skatt i julklapp. God Jul Nicke Lilltroll, 9 år. Hoppas du får nytta av boken.

God Jul på er alla! Nu är det precis som det ska vara.

niklas

onsdag 23 december 2009

Mat- och saksnurr med patrik

Klassiska GB...vilka minnen. Några direkta konkurrenter till GB Glace (f.d. Glass! Vilket spontant känns mer relevant..) har i mina ögon aldrig funnits. Hemglass, stjärnglass e.t.c. är i sammanhanget kopior av originalet.

Niklas lyfte upp glassåret 1980 (nedan). Min favorit det året var glassen "Jukebox"! En glass som såg dagens ljus 1979 och som gick i graven redan 1982. Ofattbart om du frågar mig. Jag minns hur jag gick där på "Badda" (Kirunaslang för badhus) och tryckte i mig Jukebox. En "blandglass med inslag av bl.a. päron. Är det någon av er läsare som minns "Jukebox"? Hör då av er.

Nedan ser vi glasskartan från året 1979. Priset för en "Jukebox" var då 2,10. Notera även "Zoom". Ytterligare en favorit som numera gjort sitt på glasshimmlen, eller kanske är det just där den är...i glasshimmlen?! "Zoom" föddes 1974 och gick i graven 1984.






Minns ni förresten glassen "Snack" från 1986? Grym snickerskopia. Eller minns ni när succén "Lakritspuck" (som kom in i bilden 1982) helt plötsligt "tog slut" och tillfälligt ersattes med en Lakritspinne! Det finns ingen information om detta att tillgå såvitt jag vet och glasskartorna förtäljer inget. Vilket år var detta? Vad var det som hände och varför? Jag har för mig att det var någonstans kring 1984? Men anledningen?! Kan en rund glass ta slut för att ersättas med en avlång med samma innehåll? Det luktar konspiration lång väg.



patrik

tisdag 22 december 2009

TV-snurr - med niklas

På kurs med Kurt
Vissa program glöms bort, vissa program finns i minnet och vissa program lever ständigt vidare.

Ett barnprogram som ständigt lever vidare är På kurs med Kurt. Med det menar jag att programmet fortfarande och säkert mycket långt fram i tiden har satt sina spår genom frasen "På kurs med Kurt" som myntades i samband med att serien för första gången sändes 1981.

Personer som aldrig sett serien utnyttjar än idag den klassiska frasen.
-Vad gör du imorgon?
-Jag ska på nån kurs med jobbet
-Jaha, på kurs med Kurt!

Att säga att man ska "på kurs med Kurt" kan betyda att kursen inte känns så relevant eller bra men behöver nödvändigtvis inte betyda det. Alla kurser kan rymmas i "På kurs med Kurt"-facket.

Har ni inte sett serien så måste ni bara se den. Kurts kurser för Nisse är TV-historia. Som när Kurt ska lära Nisse att tapetsera. Kurt tapetserar in hela lägenheten så de inte ens kan hitta dörren ut och därför måste vänta på att nån utifrån går in genom dörren. Är man på rätt humör så kan man knappt andas av allt skratt.

Kurt höll bara fem kurser, som alla slutade i katastrof, men Nisse var nöjd ändå. Den skumma försäljaren, som Kurt vill köpa den runda båten av, är en kopia av Queens sångare Freddie Mercury. Dock med med en touch av Christer Pettersson.

Själv ska jag på kurs med jobbet i Stockholm i januari. Jag ska på kurs med Kurt.



niklas

måndag 21 december 2009

Sportsnurr - med niklas


Answer my question! The question, jerk!!

Nämn en person från TV-serien Dallas…


-Jag vet att du valde J.R.


Nämn en tennisspelare som var aktiv på 80-talet, som inte var svensk…


Chansen att du valde John McEnroe är mycket stor. Inte lika stor chans som J.R. i Dallas men så nära man kan komma.

John McEnroe – Tennisens svar på J.R. Alla hatade att älska honom, eller var det kanske älskade att hata honom? Hur som helst blev tennisen aldrig samma sak igen när McEnroe hade lagt racketen på hyllan och skällt ut sin sista domare.

Att vara domare i hans matcher måste ha varit en mardröm. Slå upp ordet "Arg" i en ordbok från 80-talet och du ser det här...


Slå upp orden "Hjälm", "Mikrofonfrilla" eller "70-tals-friss" i en ordbok från 80-talet och du ser det här...



Inte heller bollkallarna gick säkra från honom. Minns en match som gick i Sverige. Minns inte om det var Davis Cup eller om det var Stockholm Open, men en svensk bollkalle, på kanske 15 år, fångade en boll i sin håv. Tyvärr fångade han den lite för fort för McEnroe var på väg att hinna ifatt bollen. Men bollkallen tog bollen och blicken som McEnroe gav till killen fryser fortfarande mitt blod till is… *Han dödar honom nu, det är inte sant* tänkte jag… McEnroe sa aldrig nåt till bollkallen (vad jag minns) men färgen på bollkallens ansikte hade gjort vilken STOPP-skylt som helst grön av avund.

McEnroes matcher mot Björn Borg och Ivan Lendl är riktiga klassiker. Lendl var en renlevnadsmänniska som var extremt seriös med kost och träning. McEnroe tränade knappt och åt skräpmat. (Vet inte om det var sant, men så gick snacket). Vad som är sant är i alla fall att McEnroe är en av de största talangerna som tennisen har haft, så visst minns vi honom för hans spel också. Inte bara för hans legendariska utbrott.

Minns hur irriterad man blev på honom när han mötte svenska spelare. Det kanske mest klassiska utbrottet mot en domare är i semifinalen i 1984 års Stockholm Open mot Anders Järryd. (Se klipp nedan). Jag såg matchen på TV och jag var helt chockad. Hade aldrig sett nåt liknande. Rubrikerna i tidningarna dagen efter var av format STORA. Jag får fortfarande rysningar när jag ser klippet. (Tyvärr ett alldeles för kort klipp). ”Answer my question! The question, jerk!!”


Tennisen har utvecklats mycket sedan dess men när McEnroe spelade var tennisen som bäst. Åtminstone tycker jag det när jag ser tillbaka i backspegeln.

Vad man också störde sig på var att det aldrig var nån domare som vågade diskvalificera honom, trots att han ofta förolämpade dem personligt. Inte förrän 1990 blev han (äntligen?) diskvalificerad i en match.

John McEnroe
Då hatade vi att älska dig
Då älskade vi att hata dig
Nu saknar vi dig


Några fler exempel på McEnroes storhet...







Annat klipp från Stockholm Open 1984, men nu även med de legendariska slagen på vattenflaskorna.


niklas

lördag 19 december 2009

Statsminister Olof Palme är död och Gomorron Sverige rullar som vanligt (av patrik)


Den 28 februari 1986. En dag som för alltid kommer att eka i mitt sinne. Det var fredagkväll och jag var hos min bästa polare Jonko (Jonas "Hjälmen" Johansson). Just denna period var vi helt sålda på den idag uråldriga Sinclair ZX Spectrum. En tidig hemdator som jag tror lanserades 1982. Vi tillbringade många timmar med att spela spel (som laddades via en kasettbandspelare!!) på den minimala skärmen. "Airwolf" minns jag speciellt, där jag och Jonas jobbade långt in på småtimmarna för att uppnå höga poäng.

Klockan var närmare 03.30 på natten när jag efter åtta timmars dataspelande traskade hem i den krispigt klara Kirunanatten. Väl hemma satte jag mig vid köksbordet för att äta mina nattliga ostmackor. Jag slår på radion och bläddrar i fredagens Expressen och regerar över att musiken på radion är ovanligt dyster. När radioprataren väl börjar prata stelnar jag till. Sa han att Olof Palme var död?? Fem sekunder senare är samma sorgsna, klassiska musik igång igen, och jag sitter bara och stirrar på min flottiga ostmacka och väntar på att få höra radioprataren igen... "Statsminister Olof Palme är död". Jag fattar ingenting. Detta är ju vara en händelse av historiska mått, helt i jämförelse med Ingemar Johanssons tunviktstitel, månlandningen, mordet på JFK eller Martin Luther King. De närmaste minuterna efter detta minns jag inte riktigt. Såvitt jag vet kan jag ha suttit i ostdimman vid köksbordet i mer än en timma.

När jag väl lyckas resa mig från köksbordet springer jag upp till Niklas (brorsan) för att väcka honom med den katastrofala nyheten.

"Nicke, vakna...Olof Palme är död"

Brorsans respons blir ungefär "Fan va kul skämt.. " Efter ytterligare försök får jag brorsan att fatta. Jag minns inte när vi somnade, men kl 07.59 vaknar jag av att farsan vana trogen kliver upp för att njuta (?) av Fredrik Belfrage och ett lagomt intressant Gomorron Sverige. Jag är klarvaken i min säng. Jag inser naturligtvis att farsan i samma ögonblick som han slår på tv:n kommer att få beskedet om mordet på statsministern! Två minuter senare kommer han rusandes upp för trappen och väcker morsan.

Den helgen övergick sedan till att bli en av de tyngsta jag kan minnas. Lördagen och söndagen formligen dröp av melankoliska inslag i de två kanaler som då hade total monopol på allt som sändes i tv. Svenska folket sörjde, även om det fanns några belackare som inte var lika sorgsna. Allt gick i moll och jag längtade efter att denna sorg skulle övergå i en jakt på mördaren. Åren efter detta följde jag tidningarnas rapportering kring mordet minitiöst. Under rubriken "Palmemordet" skrev Expressen det bästa av det mesta och mitt intresse för Palmemordet är än idag intensivt. Vem låg då bakom det dödande skottet? PKK, Sydafrikanska lönnmördare eller alkoholisten Christer Pettersson? Jag sätter en hundring på Christer!




patrik

Första ekosändningen efter mordet på statsminister Olof Palme. 1986 sände inte Sveriges radio nyheter på natten. En stund innan 01.00 den 1 mars började därför Sveriges Radio P3 sända musik utan mellansnack. Men 01.10 läste inrikesreportern Jan Ström upp följande:






Nedan ett autentiskt ljudpotpuri från minuterna då Palme dödades..

fredag 18 december 2009

Omröstningen kring bästa julkalendern (redaktionens val) pågår, och just nu leder "Trolltider". Var med och rösta (till höger nedan)! Har du inte sett någon av dem så har du några dagar på dig att ta igen missad kulturell upplevelse..

patrik
Mat- och saksnurr - med niklas


Glasskungen blev besviken
Hösten 1980 ska familjen Landström ta sitt pick och pack (och kanske några Big Pack) och flytta från "Tempohuset" på stan ner till "Lompis".

Månaderna innan vår flytt har vi med jämna mellanrum åkt ner till Virvelvägen för att beskåda bygget av vårt nya hus. Vid ett av dessa tillfällen stannar vi först till vid ICA-Signalen och Servus. Två affärer som låg alldeles intill varandra. Där får jag köpa en glass och jag väljer en ny glass som jag tycker ser god ut, en Kalas-Sandwich. Den ser ju ut som den jättegoda Sandwich så mina förhoppningar på denna kalas-glass är stora. När vi kommer fram till vårt kommande hus på Virvelvägen, bara ett par minuter bort, så slänger jag glassen. Usch och fy vad äcklig den är. Om jag, sedan många år kallad för Glasskungen, slänger en glass, ja då är den äcklig. Tro mig. Jag var knappast heller den ende som slängde Kalas-Sandwichen. Året efter var glassen borta ur sortimentet och jag har sedan dess aldrig sett röken av den.

Att glass är en del av ett barns uppväxt är lika säkert som Amen i kyrkan. Jag är naturligtvis inget undantag. Glass har alltid haft en särskild plats i mitt vaniljhjärta och jag har prioriterat detta frysta livsmedel långt före andra godsaker som godis, läsk, kakor och chips. Det kommer med all säkerhet finnas anledning till att återkomma med mer snack om glass men börjar idag med att vila ögonen på... Glasskartan från 1980!



På raden näst längst ner, längst till vänster, kan vi skåda ovan nämnda glass Kalas-Sandwich. Trodde aldrig jag skulle få se den igen men där är den.

Även X-15 (på raden längst ner) såg dagens ljus för första gången det här året men till skillnad mot Kalas-Sandwich fick X-15, trots att det var en isglass, ett varmt välkomnande i folks hjärtan. Den var faktiskt 1980 års mest sålda glass och blev kvar i många år. X-15 är en av de glassar jag mest förknippar med barndomen och 80-talet och jag tror inte att jag är ensam om det. (Åtminstone inte bland mina jämngamla). 1986 dök glasskusinen X-17 upp och rörde om lite i glassgrytan. Lätt att förväxla dessa två glassar för dom som inte har glasstungan rätt i mun.

Glassen World Cup, som finns på raden näst högst upp, längst till höger hade jag glömt bort men minns den nu när jag ser den. Den påminde om glasstårta om jag minns rätt. Att titta på en gammal glasskarta är verkligen ett effektivt sätt att färdas bakåt i tiden. Därför kan jag garantera att vi kommer återkomma med mer nostalgiska minnen kring dessa gudagåvor. Nu måste jag dock skynda mig till frysen...



niklas

torsdag 17 december 2009

Bästa julkalendern?

Gå in nedan till höger och rösta på vilken av de valda julkalendrarna du håller högst. Gillar du någon annan mer? Välkommen att delge oss detta! Röstningen kör vi till kl. 12.00 på julafton.

patrik
TV-snurr - med niklas


En "laddad" Hyland på G..

Gomorron Sverige - plingelingeling!
Från slutet av 70-talet och in på 90-talet kunde vi inleda lördagsmorgnarna med att sjunga "plingelingeling". Programmet var Gomorron Sverige och sändes på lördagar mellan 08.00-10.00.

Morgon-TV på andra veckodagar kom inte igång förrän 1993 så lördagsmorgnarna på 70- och 80-talet med sitt Gomorron Sverige hade en helt annan genomslagskraft än vad det skulle ha idag.

Programledaren de första åren var Lennart Hyland som tillfälligt hade lämnat sin hörna och istället väckte svenska folket med sitt plingelingande. Men det var inte bara folk som var torr bakom öronen som bänkade sig framför TV-apparaterna. Även vi småttingar gjorde så.

Anledningen till vårt märkliga beteende var naturligtvis att SVT flirtade med oss små genom att visa Hacke Hackspett nån gång under programmet. Tyvärr blev man aldrig klok på när den där fågeln skulle dyka upp i programmet. (Förbannat störande fågel tycker man nu när man själv äntligen är torr bakom öronen.) Detta gjorde att man, kändes det som i alla fall, ofta var tvungen att se nästan hela programmet innan man kunde pusta ut med lite tecknat.

Att man offrade så pass mycket av sin barndomssömn för några minuters tecknat hade att göra med att utbudet i övrigt av tecknade program var mycket begränsat. Kl 15.00 varje julafton fick man förvisso en hel timmes tecknade julhälsningar från Kalle Anka och hans vänner och under vissa perioder fick man även en halvtimmes tecknat i veckan genom Tecknade Pärlor, men i övrigt fanns det inte mycket att hänga i julgranen. Så en liten svältföding på tecknat ville naturligtvis inte missa en hackande hackspett i hackande form.

En lördagsmorgon dök helt plötsligt Conny Rej upp i rutan. Han var en trollkarl som lärde oss barn lite finurliga trollerikonster. Jag lärde mig två trollerikonster av honom som jag fortfarande behärskar till fullo. Tyvärr är det svårt för mig att framföra dessa i skrivande text... Och tyvärr var trollerikonsterna även ganska svaga "ute på gatan" eftersom alla kompisar som man skulle göra tricket för själva hade sett Conny Rej på lördagsmorgonen. Varje gång Conny Rej utförde sina trick ropade han "Hej hej Conny Rej!"

En sommar lärde jag känna en norsk pojke, som hette Conny, på semestern som jag lekte med hela dagarna. Farsan hade den goda smaken att "döpa" honom till Conny Rej, så då kallade vi andra honom också för det. Undrar om han tog med sig det namnet hem till Norge? Jag lär aldrig få veta.

Gomorron Sverige har haft flera programledare. Den jag mest förknippar programmet med är Fredrik Belfrage, som ledde programmet 1985-1989. En annan sak som jag förknippar programmet med är trumvisparna som en trummis alltid spelade med i programmets intro. Har man någonsin sett såna trumvispar i nåt annat sammanhang?

Att det alltid var glada miner i Gomorron Sverige blir man påmind om när man ser de två översta klippen här nedan. Glädjen i första klippet, med Hyland från 1978, har knappast något motstycke i TV-historien. Jag finner nästan inga ord över deras fantastiska glädje. De enda ord jag möjligen kan få fram är promille och alkohol. Hyland spottade inte i glaset och det gjorde han knappast på lördagsmorgnarna heller. I första klippet kan vi även se de legendariska trumvisparna.





I andra klippet får vi en skymt av de klassiska frågesportslekarna "Hjulet" och "Stjärnvinsten". (Vi får även se mycket glädje, som sagt.)





I det tredje klippet kan vi se introt till Hacke Hackspett och i sista klippet får vi ett bonusklipp med introt till Tecknade Pärlor.









Ännu idag kan jag komma på mig själv sjunga eller nynna signaturmelodin "Gomorron Sverige plingelingeling - Gomorron Sverige plingelingeling - Gomorron Sverige plingelingeling"

niklas

onsdag 16 december 2009

Två nya inlägg idag

Vår gästbloggare för dagen Ulrika Karlsson berättar om de leksaker som påverkade henne mest och då i synnerhet dockorna Lady Lovely Locks – LLL. Var fanns jag då?

Niklas levererar ett musiksnurr med fokus på 80-tal och Scotch. Där var jag själv en av de stora fansen och kasettbandspelaren gick varm när det begav sig.

Luta er tillbaka, läs och minns....

patrik
Gästbloggare - Ulrika Karlsson


Kärleken till en docka

Jag är född i början av åttiotalet och har således mina starkaste minnen av vad vi kan välja att kalla ”det fulaste årtiondet i historien” från runt 1987-1989. Jag vill härmed inflika att den korta tid jag minns av åttiotalet förmodligen är den roligaste tiden i mitt liv eftersom den i stort sett gick ut på en enda sak; lek! Jag var fullkomligt galen i att leka, speciellt med min bästa kompis Malin. Under dygnets vakna timmar arbetade våra hjärnor febrilt för olika planer på att klämma in mer lek i vardagen. Olika lösningar var till exempel att få sova över hos varandra oftare så att leken kunde fortgå tills vi somnade och att slå dövörat till när våra föräldrar ropade att det var mat så att den heliga leken inte skulle avbrytas så abrupt.

Eftersom detta är en retroblogg har jag fått i uppdrag att på sant nostalgiskt vis skriva om min absoluta favoritleksak under denna glänsande barndomsera i slutet av åttiotalet.
Lady Lovely Locks – LLL var en serie dockor som tillverkades av Mattel mellan 1987-1989. Det var också en tecknad serie som dock inte blev någon stor succé. Eftersom LLL-dockorna fanns under en så kort tid har jag under mitt vuxna liv vant mig vid att folk ser ut som frågetecken när jag försöker hitta likasinnade fans av denna docka. Men bland mina barndomsvänner törs jag säga att dessa dockor var det största som fanns i leksaksdjungeln. Anledningen till att jag kände till själva ”historien” bakom dockorna var att jag vill minnas att man fick en sagobok om LLL som medföljde själva dockan.








Sagan bakom LLL handlar om huvudkaraktären prinsessan Lady LovelyLocks som är regent över ett kungadöme med mestadels fredliga invånare. Lady LovelyLocks är en flicka i yngre tonåren och har långt blont hår och rosa klänning. De små djuren som bor i hennes hår med långa färgglada pixielockar är hemligheten bakom hennes magiska förmåga att styra kungariket, man skulle kunna säga att hon ”trollar med håret”. Samtidigt som det absurda i denna saga slår mig medan jag skriver ner dessa rader ska jag också nämna hennes två väninnor tillika prinsessor, FairHair (brunt hår, blå klänning) och CurlyCrown (lockigt morotsrött hår, gul klänning). LovelyLocks båda bästa vänner var alltid lite mindre modiga och vänliga än huvudkaraktären som var närapå orealistiskt generös och välvillig med tanke på att hon var en tonåring!

Som i alla sagor fanns det såklart en ond karaktär och hon hette grevinnan RavenWaves. Naturligtvis hade hon svart hår i kontrast till LovelyLocks blonda hårsvall, jag antar att det var så leksakstillverkarna ville att barn skulle tänka, ljust hår betyder att man är god och mörkt hår betyder att man är ond. Nu kan säkert anas en viss kritik mot dessa dockor som jag älskade så mycket och det stämmer, det var mycket med denna värld som jag tyckte var galet redan då. RavenWaves hade en lila klänning av mer ”rockig” modell. Sagan hade också en prins (StrongHeart) som var så kraftigt bortprioriterad att man misstänker att han kastades in endast för att LovelyLocks inte skulle framstå som kär i sina väninnor. Jag minns den julen som jag till min stora sorg ”tvingade” mig själv att önska mig denna prins, eftersom han i vissa fall behövdes för att göra leken mer realistisk. Prinsen ansåg jag och mina vänner var en stor tönt med kort tråkigt hår och fjantiga kläder. Men som sagt, han kunde vara bra att ha i leken eftersom LovelyLocks och RavenWaves behövde någon att ”slåss om”.

Det fanns många fler karaktärer i sagan, som skulle bli omöjliga att rabbla upp här, men värd att omnämnas är också sjöjungfrun GoldenWaves med vitt hår och blåa slingor.
Jag misstänker att jag som liten var ganska bortskämd eftersom jag hade i min ägo samtliga av huvudkaraktärerna i LLL. De flesta av mina kompisar hade bara en eller två av dessa dockor och såg med avundsjuka ögon på min samling. Dock var man beroende av varandra i umgängeskretsen eftersom man täckte varandras behov. Till exempel hade min kompis Karro LovelyLocks i balklänning med tiara och LovelyLocks häst Silkymane. Min bästis Malin hade FairHair i balettklänning, jag hade endast LovelyLocks i balettklänning. Så vi behövde varandra om leken skulle bli realistisk.

Dockorna var dock i dålig kvalité, det dröjde inte många dagar innan huvudena ramlade av dem. Huvudena gick att sätta dit igen men då var man tvungen att trycka ner dem så att dockorna inte längre hade någon hals. Till vår besvikelse hade dockorna inte heller någon ”kropp” att tala om. De saknade bröst som Barbie ju hade så det räckte och blev över. Detta resulterade i att jag och Malin brukade peta ner två av mammas badkulor i RavenWaves urringning så att hon blev mer storbröstad och därmed ”vann” prinsen över LovelyLocks. Vi tyckte nämligen inte om LovelyLocks vilket jag är väldigt stolt över än idag. Vi tyckte att hon var alldeles för präktig och tråkig. Det blonda håret och den rosa klänningen var också så uttjatat som det eftersträvansvärda idealet (mycket tack vare Barbie) att vi hellre drog oss till de lätt förtryckta sidokaraktärerna FairHair och CurlyCrown. Min tveklösa favorit var CurlyCrown eftersom hon hade gul klänning vilket var min favoritfärg vid den tidpunkten och jag tyckte att hon hade fantastiskt nästan självlysande hår. Min bästis Malin identifierade sig med den brunhåriga FairHair. Men vi kände också en stor dragning till RavenWaves som faktiskt var vackrare än de andra dockorna, hade en roligare klänning och långt blankt svart hår. Pixiesarna som alla huvudkaraktärerna hade i sina hår (förutom RavenWaves som hade ”kamtroll”) kunde man även sätta fast i sitt eget hår vilket bara gjorde det hela så mycket mer fantastiskt! Ja, om detta ämne skulle jag kunna fylla en blogg helt på egen hand, men jag känner att det får räcka med att konstatera att när jag tänker på barndomens leksaker så lyser LLL kraftigare än alla andra i mitt minne. Det är bara synd att så få fick uppleva Lady Lovely Locks magi!





ulrika karlsson
Musiksnurr - med niklas

Gruppen som fick oss att hosta
Sa du "spela hostlåten" under mitten av 80-talet så visste alla vad du menade. Ja, de flesta som var med på den tiden vet nog fortfarande vad som menas, även om låtens egentliga namn säkert glömts bort av många. Gruppen var naturlitgvis Scotch och låten var Disco Band. Låten som var som populärast 1984-85 fick oss alla att hosta i takt med den. En av 80-talets största kultlåtar.

Disco Band - Riktigt bra låt - Riktigt dålig video


Lite senare, sommaren 1985, släppte Scotch låten Delirio Mind. Även den lite av en kultlåt. Den blev 1985 års stora sommarplåga. 22 juni 1985 klev den upp på Trackslistans första plats.

Delirio Mind - Riktigt bra låt - Riktigt dålig video


Låtarna Disco Band och Delirio Mind påminde en hel del om varann genom sitt sound och "svammelkänslan". Scotch fick ett par hits till men då hade de kommit ifrån sitt lekande och låtar som Take me up och Mirage hade ett lite seriösare sound. Själv tycker jag att Take me up är en mycket bra låt.

Take me up - Riktigt bra låt - Mindre bra video


Scotch fick oss att dansa, sjunga och hosta under ett par år i mitten av 80-talet men sedan försvann dom. Men nån "one hit wonders-grupp" var det inte. Minns att jag en gång sa till min bror "Hur många bra låtar kan dom göra?". På gatan spelade vi minitennis och Scotch spelades i högtalarna ut mot gatan. Ola sprang fram till bergsprängaren för att spola tillbaka kassetten till "hostlåten". Han gjorde det sen igen. Och igen...

Fast egentligen har dom aldrig försvunnit. Hör eller tänker jag på Scotch så får jag bara glada härliga minnen från barndomen. Av nån anledning har jag en speciell kärlek till just mitten av 80-talet när jag var 10-12 år gammal. Vet inte riktigt varför men Scotch är definitivt en del av det.

Scotch kommer jag alltid att gilla.
Scotch kommer alltid få mig att hosta.

niklas

tisdag 15 december 2009

Sant och sånt om min första skoldag (niklas)

Augusti, 1981. Sant och sånt visas på TV. De roliga gubbarna Staffan och Bengt är en del av min vardag.

I augusti 1981 ska jag göra debut i skolans värld. En nio år lång grundskola ska inledas. På Satellitskolan är det upprop för de nya skolbarnen som ska börja i årskurs 1, i folkmun kallad ”Snorettan”. Denna första dag är det upprop i skolans matsal. Jag tar uppropet på fullaste allvar och väljer att ta på mig en vit mössa av tjock vintrig modell innan jag och mor beger oss till skolan. När vi kommer fram till skolgården tycker morsan att jag ska ta av mig mössan. Det är ju trots allt augusti och min vintriga mössa har gjort mitt huvud överkokt. Mössans vita färg förstärker mitt varma röda ansikte. Jag står på mig. Här ska det inte tas av nån mössa.

Väl på plats i skolans matsal ropar en fröken upp alla barnens namn och säger vilka klasser som kommer bildas. Det visar sig att jag ska börja i klass 1S. En beteckning som ofta skulle feltolkas som ”IS” när vi barn skrev som barn skriver. Fröken frågar oss barn om det är nån som vet hur ett ”S” ser ut och ber de som kan räcka upp handen. Killen bredvid mig räcker upp handen. I mitt huvud är det febril aktivitet… ska jag räcka upp handen? Jag tar beslutet att räcka upp handen. Att beslutet påverkas av min överkokta hjärna, orsakad av en vintermössa under en vacker sommardag, ser jag som mycket sannolikt. Jag har naturligtvis inte en aning om hur ett ”S” ser ut. Men ibland har man tur. Den andra killens mamma ryter irriterat åt sin son att ta ner handen eftersom hon vet att han inte vet hur ett ”S” ser ut. Jag står nu själv kvar med handen i vädret och väntar på att även min mor ska säga sanningens ord till mig och fröken. Men hon säger ingenting. Hon kanske trodde att jag hade koll eller så tyckte hon att jag fick stå för mina handuppräckningar själv. Lyckan fortsätter dock att le mot mig eftersom fröken aldrig ber mig skriva ett ”S”. Hon konstaterar bara att jag räcker upp handen och är nöjd med det.

Killen som räckte upp handen? Hur gick det för honom? Han började i en annan klass och under många år visste jag vem det var. Numera vet jag dock inte vem det är men jag hoppas det gått bra för honom.

Mössan? Tog jag nånsin av den? Det måste jag ha gjort, eftersom jag inte har på den just nu. En händelse några år senare råkade mössan ut för ett riktigt pissigt beteende, vilket borde ha avslutat mössans karriär… men tyvärr inte gjorde. Lite mer om den historien ska jag berätta nån annan gång.

I juni 1990, nästan nio år efter min allra första skoldag var tiden kommen för min allra sista skoldag under grundskolan. På morgonen försöker jag ställa mig upp ur sängen. Jag vill ju inte missa den sista skoldagen. Men benen bär mig inte. Jag faller tillbaka ner i sängen. Men historien om min sista skoldag är, som det heter, en helt annan historia.


TV-snurr

Sant och sånt - Barn- och ungdomsprogrammet som var mycket populärt på 70- och 80-talet. Staffan Ling och Bengt Andersson experimenterade och förklarade för oss barn hur saker och ting fungerade. Själv minns jag bl a när Staffan försökte förklara för Bengt hur en CD-skiva fungerade. Bengt hade svårt att förstå och vi barn hade lätt för att skratta.

Staffan och Bengt var mycket folkkära och de är verkligen ett klassiskt radarpar. "Staffan och Bengt" var/är ett begrepp i stil med: Hasse å Tage, Magnus och Brasse, Albert och Herbert, Fyrtornet och Släpvagnen, Piff och Puff, Filip och Fredrik, Helan och Halvan, Simon and Garfunkel.

Introt till Sant och sånt är nästan lika klassiskt som själva programmet. Själv uppskattade jag Staffans dans, med sina plötsligt stora öron, lite extra.

niklas

måndag 14 december 2009

TV-snurr - med patrik

Serien "V" - Jag ville att det aldrig skulle ta slut

Minns ni tv-serien "V"? I mitt tycke en av de mest klassiska serierna som gått på tv. De som inte såg serien när det begav sig (den hade svensk premiär 1984 har jag för mig?) har idag svårt att se storheten i serien. Jag kan förstå det då seriens tekniska inslag och effekter i det närmaste är löjeväckande idag. Jag har dock minnena kvar från när serien först sändes. Första säsongen bestod av 6 långfilmslånga avsnitt som sändes på bästa sändningstid på lördagskvällarna. Det är idag nästan svårt att komma ihåg vilket samlande medium tvn var på den tiden. Alla, och jag menar alla tittade på "V". Morfar, moster, farsan, syrran o.s.v.

Expressen körde händelser ur gårdagens avsnitt på löpet (ja det är faktiskt sant) på söndagarna likt man idag gör kring t.ex.expedition robinson. Serien var det stående samtalsämnet i skolan och på arbetsplatsen och jag njöt så till den milda grad under varje avsnitt, att jag med genuin ångest hela tiden tittade på klockan av rädsla att det skulle ta slut. Vid närmare eftertanke tror jag aldrig att jag varit lika trollbunden som under de första "V"-veckorna! Idag 25 år senare kan jag konstatera att en remake av serien är på gång, och av trailern jag sett verkar det lovande. Klicka på bilden ovan för en trailer från originalet... We are of peace. Always.

patrik

söndag 13 december 2009

Sportsnurr - med patrik

Fotbolls-VM 1990 - ett klassiskt kalkon-VM


Krönikan som publicerades tidigare här på nostalgibröderna kring det missade VM-slutspelet 1986 i Mexico får mina minnen att kicka igång. Jag minns min tomma rohypnol-blick rakt in i tv-rutan fram till att Mats Magnusson sätter 2-2 i matchens sista spark (jmf med Zlatans "sista sekunden-mål" i det nyligen avslutade kvalet.) Jag formligen badade i lyckokänslor och vägen till VM var då i det närmaste klar.

När Portugal sedan mot ALLA ODDS slår Västtyskland är ridån total (Portugal var inta alls den fotbollsnation man är idag!). Man ska ha klart för sig att det annars räckt för Sverige att slå Malta i sista matchen för att klara avancemanget.

Även jag var då utsvulten på svenska fotbollsframgångar. 70-talet var höljt i barnasinnets dimma och minnena obefintliga.

Det första slutspelet för mig med Sverige inblandat, som jag riktigt minns, blev istället VM 90... Ett klassiskt kalkon-VM där förbundskapten Olle Nordin innan VM framstod som ett geni, men efteråt mer som en förlorare av omätbara mått! Sveriges förutsättningar innan sista matchen var att det hade räckt med att slå Costa Rica för att avancera från gruppen (på den tiden gick även de bästa treorna vidare). Mats Magnusson som hyllades inför 1986 års VM var pinsam under detta VM, och det enda man minns från honom var att han aldrig tog av sig sina svarta solbrillor. Förståeligt om du frågar mig!

Ni som inte såg VM live 1990 har säkerligen hört begreppet 1-2, 1-2, 1-2 (förlustsiffrorna i samtliga tre gruppmatcher), som etsats fast i allas våra hjärnor. Detta är hittills enda gången Sverige inte tagit några poäng i ett VM-slutspel. Med 80-talet och VM 90 i minnet framstår det nyligen missade slutspelet i Sydafrika nästa sommar som en piss i Missisippi! Sveriges framgångar från 1992 och under framförallt 00-talet är av sällan skådat slag. Vi får inte glömma det. Det vi däremot vill och försöker glömma är Nordins mannar i Italien 1990.



För er som inte kommer ihåg den officiella VM-låten från VM-90. Här är den..."Ciao Ciao Italia" Själv har jag bränt upp skivorna och förträngt hur den var. Håll till godo (medan jag håller för öronen!)


Betyg - Olle Nordin (Förbundskapten 1986-1990)
pp

patrik



lördag 12 december 2009

En legend (av niklas)


Diskussionerna brukar gå heta när de kommer in på vem den bäste James Bond är. Är det Sean Connery eller Roger Moore? Eller kanske Pierce Brosnan eller Daniel Craig? Finns inget riktigt svar på den frågan.

Vem som är bäst som Stålmannen finns det dock ingen anledning att diskutera. Det finns många stålmän, men bara en Stålmannen. Christopher Reeve! Få personer kan så starkt förknippas med en roll som Christopher Reeve gör till Stålmannen. Han ÄR Stålmannen.



Stålmannen flög in våra hjärtan 1979 och 1987 gjordes den fjärde och sista filmen med Reeve som Stålmannen. Den tredje filmen, Stålmannen går på en kryptonit, såg jag på bio med min kompis Johan.

1983 hade precis gått över till 1984 och jag och Johan hade hela dagen åkt skridskor på isbanan mellan Auroravägen och Solvindsvägen. På de kvarteren huserade grabbar som Lill-Ronny, Stor-Ronny, Magnus B, Henrik I, Niklas B, Daniel S och Joakim G. Jag och Johan från Virvelvägen gästspelade ofta på isen och kunde vara där i timmar. Den här dagen var vi där i drygt 4 timmar. Nån vidare skridskoåkare blev man dock aldrig...

Efter att ha varit hemma på varsitt håll och ätit så kom Johan och hans pappa och hämtade mig. Målet med färden var det gamla Folkets Hus (nuvarande Lindex-huset) där den nya Stålmannen-filmen skulle avnjutas. Som barn på tidigt 80-tal fick man inte njuta av så många filmer på TV så ett biobesök med en sån här film var verkligen en riktig höjdpunkt.

Just filmen Stålmannen (första filmen) visades en gång på TV och det kändes som en oas bland alla ökenfilmer som SVT brukade sända. På den tiden var det en helt annan genre av filmer som dominerade utbudet. Storfilmer från Hollywood var mycket sällsynt.

Både jag och Johan var fascinerade av filmen och att det var en speciell händelse för mig kanske kan försås med tanke på alla mina minnen från den dagen, för 25 år sen.

Christopher Reeves öde var tragiskt men himlen kanske behövde en ängel med mantel, bland alla vingbeklädda änglar.

Superman forever for Reeve


Stående ovationer för Reeve på Oscarsgalan, året efter olyckan.
http://www.youtube.com/watch?v=ffSy3-PJ5QI


Superman Theme - En av de allra bästa filmlåtarna




Hyllningslåt till Stålmannen





niklas

fredag 11 december 2009

Fredagsintervjun med patrik

Kitty Holcomb Ogilvy mer känd som "Laura Macahan" i TV-serien "Familjen Macahan"
"This series is iconic for any Swede"
(user comments on IMDB)

1979 hade en av de bästa tv-serierna någonsin (enligt mitt tycke) svensk premiär. Jag tänker på "Familjen Macahan" eller som den hette i USA, "How the west was won". Familjen Macahan är en episk berättelse med starka skådespelarinsatser, inelligens och spänning. När den sändes i svensk tv för första gången satt i det närmaste alla som hade tillgång till tv och följde serien. Serien blev speciellt en hit i Skandinavien men även i stora delar av övriga Europa. Konstigt nog slog den aldrig riktigt i USA, vilket säkerligen är huvudanledningen till att vi fått vänta ända tills nu (november 2009) på att serien skall släppas på DVD! (Själv är jag ägare av en av brorsan hemmabränd samling med samtliga delar, oklanderligt inspelade från TV när de sändes på SVT 1999)

Serien är mest känd för James Arness, i USA mest känd för sin roll i Gunsmoke. Men det fanns många karaktärer i serien men fastnade för. Vem minns inte Luke Macahan t.ex.? Ytterligare en av familjemedlemmarna Macahan var Laura. Laura var storasystern i familjen och var alltid den mest mogna av de båda systrarna.

I den första av Fredagsintevjuer har Nostalgibröderna äran att presentera en Unik intervju med Kitty Holcomb Ogilvy mer känd som "Laura Macahan" i TV-serien "Familjen Macahan". Intervjun är dagsfärsk och här svarar hon på våra frågor om svenska idrottstjärnor, vad hon tycker om ABBA och om hon följde 90-talets tyngsta serie Twin Peaks och om hon har tänkt resa till Sverige. Naturligtvis berättar hon även vad hon minns av Macahan!
patrik



Kitty ses på främsta raden till vänster

INTERVIEW WITH KITTY HOLCOMB OGILVY

Hi Kitty! You are our first celebrety here on Nostalgibröderna...welcome!! Many of my friends, including me and my brother, are extremely delighted in "Familjen Macahan" Sweden aka How the west was won. Your caracter Laura is great and we are thrilled to have you here!

1. What are your memories of "Familjen Macahan"?

Hi Patrik! So glad that you and your brother enjoyed "The Family Macahan". My memories of the show are all wonderful...we were blessed with a great cast, wonderful producers and writers and directors. I was fortunate to be able to work with so many talented people...we had such fun!! I can't remember which episode I enjoyed the most, they were all a blast...

2. Did you ever watched the tv-series "Twin Peaks"?

I did watch Twin Peaks...I liked it very much because it was so dark and quirky, and unpredictable...

3. Name one famous swedish athlete?

Have you ever heard of Daniel Alfredsson? He is a swedish ice hockey player....I had to go to wikipedia for this one.

4. Have you ever been in Sweden?

I have never been to Sweden, but visiting Sweden is on my list of "things to do...before I have to go to the old age home".

5. What do you think of ABBA?

ABBA is my favorite musical group, EVER!! I am completely mad about ABBA!

I hope you and your brother, your families, friends and readers have a wonderful Christmas and a brilliant New Year.
/Kitty

Finally I would like to show a couple of a clips from The Macahan.

Here is one from episode 1 (1979),




Here is a swedish clip from the eighties

Notera innehållet i tv-tablån!! Inte direkt så att man går upp i brygga!


torsdag 10 december 2009

TV-snurr - med niklas

Halvfem - Språka på finska
På 70-talet och under första halvan av 80-talet fick vi barn först se barnprogram kl 16.30 i TV1 och sen en timme senare 17.30 i TV2. Barnprogrammen i TV1 gick under namnet Halvfem och i TV2 var det Halvsex. (Utom på sommaren då barnprogrammen började 18.30 och därför kallades Halvsju). Halvfem och Halvsex kan ses som föregångare till nutida Bolibompa.

Halvfem hade lite lägre kvalitet med smak av östeuropa, men min kärlek till programmen var gränslöst. Speciellt de första årens intro gillade jag extra mycket och är det jag minns bäst. Hade inte fått se introt på dryga 25 år tills för nån vecka sen men så hittade jag äntligen klippet och det var precis som jag minns det. Halvfemorkestern var såå fin.



Några år in på 80-talet böts introt till en lindansande ballerina, men jag tyckte aldrig den var lika bra som Halvfemorkestern. (Njut av hallåan efter introt. Stor underhållning).



Efter Halvfem brukade olika hemspråksprogram sändas och Språka på serbokroatiska och Språka på finska är de jag själv minns bäst. Introt till Språka på finska är nog en klassiker för de flesta i min generation. Dock säkert ångestframkallande för många. (Sångaren i programmet är misstänkt lik MA Numminen).



niklas

På begäran av en av våra läsare...


patrik

tisdag 8 december 2009

Efter första veckan konstaterar vi att Nostalgibröderna precis passerat 300 besökare. Kul! Glöm inte att delge era synpunkter och önskemål!
Vill ni gästblogga...tveka inte.

Tack för visat intresse
redaktionen
Ljuvliga 90-tal...



En tid då förbundskapten Tommy Svensson valde mellan Kiruna FF och landslaget. Han valde det senare och det resulterar i att Sverige tar medalj i ett stort mästerskap i fotboll för första gången sedan 1958! Brons i EM på hemmaplan (92). Brolin kunde fortfarande springa utan att få håll och Klas Ingesson var i början av sitt stora genombrott.

En tid då Sverige tar brons i VM (94). Denna sagolika VM-sommar, som jag än idag håller som den mest euforiska sommar livet har bjudit på (så här långt). Brolin var med i världslaget och kanske ännu mer imponerande, Thomas Ravelli var reservmålvakt i världslaget. Sug på det Bosse Hansson. Du som sa att Ravelli inte var bra, utan att han snarare var den minst dåliga av Sveriges alla målvakter (uttryckt under öppningsmatchen mot Kamerun)

Arne Hegerfors uttalar de numera bevingade orden
"Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk"
i matchen mellan Kamerun och Ryssland. En match som Ryssland vann med 5-1

En tid då eurodiscomusiken erövrar världen på allvar och 2 Unlimited och Snap dagligen spränger minst en bashögtalare i en Volvo nära dig!

Kiruna FF (utan Tommy Svensson men med en spelande tränare tillika finsk landslagsspelare i form av Jukka Ikiläinen vid rodret) är en hårsmån...jag menar hårsmån från en Allsvensk plats!
"Alla med idrottshjärtat på rätta stället håller på Kiruna"
Mats Olsson (Expressen)

"Ni kan skicka upp Liverpool till Lombiavallen, hemmaseger för Kiruna FF är ändå veckans säkraste etta"
(Lennart Liston Söderberg tippar stryktipset i sportradion.)
Notera att Kirunas hemmaarena inte heter Lombiavallen utan kort och gott Lombia


En tid då...
Twin Peaks regerade! En bättre serie har och kommer troligtvis aldrig att se världens ljus (om inte Lynch himself får ha ett finger med i spelet). Agent Cooper...kom tilbaka!

Alexander Bard var långhårig



Första säsongen av Expedition Robinson sändes med Harald Treutiger vid spakarna. Efter första delen skrev pressen... "Lägg ned programmet", "Mobbningstv", "Omoraliskt"!

Dessutom tar den person som först blev utröstad livet av sig. 12 år senare kör Paulo Roberto hårdare än nånsin (synd bara att han är konstant hes så man hör aldrig vad han skriker)

Kris Kross låg på topplistorna... ha ha ha

Metallicas "Black album" släpptes (1991). En nystart på Metallicas då nästan 10 år gamla karriär. I dag bättre än någonsin (eller lika bra).

Movieboxens tid var till ända och videon började bli var mans egendom.

Mobiltelefonerna strålade mer än Tjernobyl och var större än VHS-spelarna.
Jag sa:
"Jag kommer aldrig att skaffa mig en mobiltelefon, vad skulle jag behöva den till?" (1995)
Ett år senare var jag ägare till en Nokia 1610. Lioka stor som högtalare på din ministereo!

patrik


NJUT av nedanstående EURODISCO-MEDLEY med Björn Gustavsson och unna dig "90-talskänsla" i några minuter

Musiksnurr - med niklas

Love sees no colour - i en röd survolvo
Jag vill tacka Lotta för sitt gästbloggeri. Precis som mina syskon är jag svag för eurodance och dansmusiken som producerades i början/mitten av 90-talet. Hade nog inte riktigt trott att Lotta hade Mr Vain som favorit, men där ser man.

Jag kommer mycket snart återkomma i detta ämne men nöjer mig nu med att lyfta fram en låt som aldrig blev en hit på listorna, åtminstone inte remix-versionen. U96 - Love sees no colour -remix. Originalet var helt ok men när jag för första gången (under en raggarrunda på stan i Jannes bil) fick höra remixen blev jag såld direkt.

En lördag morgon i januari, 1994. Jag, Mattias och Johan är på väg till Luleå. Vi åker i Johans röda "survolvo". (Den var inte så sur egentligen, men min far kallade den alltid för det). Johan hade mycket bra tryck i bilstereon och var också han ett stort fan av techno-låtar av alla de slag. Dagarna innan resan hade han spelat in låten av mig och det fick man minsann höra. I bilen spelades låten på högsta volym om och om igen och vi passerade nog Gällivare-korsningen innan andra toner fick ljuda genom högtalarna.

Själv satt jag alltid i baksätet så mina öron fick ta de värsta smällarna. Men tack vare att mina öron gillade det de hörde så bestämde de sig för att hänga kvar. /niklas

måndag 7 december 2009

Musiksnurr - med patrik

Ja vad säger man. Gästbloggaren Lotta sätter huvudet på spiken när hon utnämner 90-talet till årtiondet då musiken och då särskilt eurodiscon dominerade. Dansgolven har aldrig varit så ljuvliga som mellan 1992-1998 och jag tar mig en tripp då och då, både i sinnevärlden och genom att vrida på några klassiker på stereon.

92-93 kom technomusiken för första gången att etablera sig på de "vanliga" diskoteken med låtar som "James brown is dead" med LA Style, "Das boot" med U96 och "Twilight zone" med 2unlimited. Idag skulle dessa låtar kallas blöjtechno (bortsett från möjligtvis låten "James brown is dead", som är en brutal låt som var hård redan då och är hård än idag)

På den tiden kommunicerade jag alltid med de DJs som spelade, gav dem vinkar om vad de skulle dra igång och jag tillbringade minst mellan 2-3 timmar på dansgolvet per kväll.

Idag...musiken är utsmetad och de klassiska eurodängorna och "blöjtechnon" lyser allt mer med sin frånvaro. Undantaget var när vi var i Bulgarien 2007. Där lirade de konstant "Rythm is a dancer" med Snap och Venga boys när vi låg på stranden. Om det är ett tecken på nostalgi eller på att de inte riktigt hängt med är däremot oklart.

En klassiker med 2 unlimited
http://www.youtube.com/watch?v=50P_YFSSkNc&feature=related

patrik
Gästbloggare - Charlotta Landström

Vår bästa tid var då!

Jag pratar om det underbara 90 talet, då eurodiscon dominerade alla dansgolv. När alla dessa fantastiska adrenalinpumpande låtar dunkade på alla neonprydda dansgolv.
Jag var 18 år, jag och mina vänner var ut på krogen varje helg, ibland både fredag och lördag, men oftast var vi nyktra. Vi gick ut för att dansa. Trängas på ett packat dansgolv och som i trans följa musiken. Det var vad vi ville göra, inte bli fulla (även om det hände…ibland).
Låtar som Dum Dam Dum med Melodie Mc, Think about the way med Ice Mc, It will make me crazy med Felix, Moore and moore med Captain Hollywood, ja jag skulle kunna rabbla upp massor av underbara låtar men tre låtar har etsat sig fast i mitt minne och hjärta.

Den första låten är Pick it up med Herbie. Jag köpte singeln och körde den på högsta volym hemma i mitt flickrum, tills mina föräldrar slet sina hår i ren frustration. Den andra är en låt med ett Kirunaband vid namn Accagas (ber om ursäkt för ev. felstavning) med låten Loloa. Eurodisco blandat med samiska influenser. En fantastisk låt som jag får rysningar av att bara tänka på. Har i flera års tid försökt finna denna låten. Hittar den ingenstan, inte ens på Youtube. Det är märkligt då det gjordes en video till denna låt. När den här låten spelades på Arran (ett uteställe i Kiruna) Så var det nog ingen som inte dansade. Alla var verkligen lyriska och låten är mäktig. Den låten jag hittade på Youtube med Accagas är deras andra singen I´m alive. En mycket bra låt det med. Lyssna på den och njut. Den tredje, jag anser att den är den bästa eurodiscolåt som gjorts. Än idag kan jag lyssna på den om och om igen och blir aldrig less. Det är Mr Vain med Culture Beat. Minns när den kom. Jag och en av mina bästa vänner skulle åka tåg till Stockholm för att gå på en Guns N roses konsert, det var i juni 1993. Jag hade låten i min freestyle och jag lyssnade på den tills batterierna i freestylen tog slut. Helt makalös låt!

Dansmusiken blir aldrig som den var då, så är det bara. Det pumpades ut låt efter låt, den ena bättre än den andra. Jag saknar den musikeran, jag saknar dansen och rysningarna, adrenalinet och att alltid vara på topp!

Charlotta Landström

söndag 6 december 2009

Sportsnurr - med niklas

Himmel och Helvete - Hopp och Förtvivlan
Sommaren/hösten 1985. Nu ska det avgöras. Ska Sveriges fotbollslandslag lyckas kvalificera sig till 1986 års VM i Mexico? Kvalets sista matcher ska spelas och för att nå VM måste Helvetets alla kval genomlidas. Själv är jag 11 år och drömmer om ett Sverige i VM. Nåt jag aldrig fått se tidigare. Sverige spelade VM 1978 men då var jag för liten för att ha riktig koll.

5 juni 1985 ska Sverige möta Tjeckoslovakien. Vinner Sverige där så är det mycket sannolikt att det räcker att spela oavgjort mot Västtyskland på hemmaplan i nästa match, för att kvalificera sig till VM. Matchen mot tjeckerna blir krampartad och det känns länge som en 0-0 match. Men med ca en kvart kvar av matchen gör Glenn Strömberg sin legendariska filmning i straffområdet, vilket leder till svensk straff och svensk vinst. Jag minns Expressens artiklar dagen efter där de bl a zoomade in Strömbergs fötter vid filmningen. Det var naturligtvis egentligen ingen straff. Men Sverige hade vunnit och vi var glada och alla var glada och chansen till VM hade ökat. Kan Sverige bara få oavgjort mot tyskarna i nästa match så är VM i princip klart...

Att kryssa mot Västtyskland var dock lättare sagt än gjort. En av världens absolut bästa fotbollsnationer. 25 september var det dags... Jag, Patrik och farsan satt som nitade framför TV:n. KOM IGEN NU SVERIGE!!

Tyvärr dröjer det inte länge förrän vi börjar tappa hoppet lite smått. Tyskarna tar ledningen med 1-0 och det känns inte bra. Västtyskland känns som Äckeltyskland. Helt omöjliga att besegra. Finns också ett klassiskt citat om fotboll och Tyskland: "Fotboll är världens roligaste spel och när det har gått 90 minuter så har Tyskland vunnit". Några minuter innan pausvilan får tyskarna en hörna. Jag svär och gormar och är knäckt för jag tycker att hörnan är så onödig. Svenskarna borde ha kunnat få bort bollen på annat sätt. Bara det inte blir mål nu, tänker jag. Tyvärr så är det precis det det blir. Tyskarna gör 2-0 mot ett sjunkande svenskt skepp. Jag, Patrik och farsan stirrar mest i väggen den närmaste halvtimmen. Seeegt!

Det känns så tungt. Fan! En bra stund in på andra halvlek gör Sverige helt plötsligt mål. JAA!! 1-2. KOM IGEN NU!! Kan ni inte göra ett sketet litet mål till? Snälla?! Klockan tickar... det blir inget mål... vi är snart inne på övertid... Jag säger till Patrik: "Tänk. Tänk om dom gör 2-2 nu. Vad skulle du göra då?" Patriks svar glömmer jag aldrig: "Om dom gör mål så lovar jag att springa fem varv runt kvarteret efter matchen". Ett löfte som både han och jag vet inte kommer behöva uppfyllas. För inte kan Sverige göra mål nu, matchen är ju så gott som slut.

En minut kvar av matchen. Mats Magnusson byts in. Med hans första bollträff i matchen och som samtidigt är matchen sista spark gör han 2-2. Helt obeskrivlig känsla! Sverige har i den allra sista sekunden kvitterat och VM är så gott som klart. Vi studsar omkring och vill aldrig sluta jubla. Patrik håller sitt löfte. Han sticker ut i den sena mörka höstkvällen och springer sina fem varv runt kvarteret. Jag cyklar bredvid och vi båda skrattar hela vägen. Jag hade kunnat springa 100 varv om det hade krävts.

Ca en månad senare ska det avgöras. Om Sverige spelar oavgjort mot ett avsågat Tjeckoslovakien som inte har nåt att spela för så kan Sverige defilera till VM. Men även om Sverige råkar förlora så spelar det knappast någon roll. För att vi ska få dansa sombrero nästa sommar så räcker det med att Västtyskland spelar minst oavgjort mot Portugal. Det kommer dom naturligtvis att göra. Tyskarna har aldrig, jag upprepar ALDRIG förlorat en VM-kval match på hemmaplan.

Sverige förlorar mot tjeckerna. Ingen fara. Vi sätter oss vid radion och lyssnar på tyskarnas match mot Portugal. Jag vankar omkring likt Baltazar uppe i pojkrummet. Utom mig av nervositet. Vi kliver ner i idrottens helvete... Portugal gör 1-0 och trots ett oerhört tryck från tyskarna lyckas dom aldrig kvittera. Tommy Engstrand som refererar matchen har gråten i halsen. "Hur kan han missa?!" säger han bl a efter att Karl-Heinz Rummenigge missat en boll på mållinjen.

Det blev inget VM och det känns fortfarande vemodigt. Kolla klippet här nedanför. Där finns inslag från de här matcherna och från tårarna som rann. Jag kan fortfarande nästan känna glädjetårarna när jag ser Sveriges 2-2 mot Västtyskland. Jag kan fortfarande nästan känna tårarna komma när jag ser grabbarna gråta över den chockartade VM-missen. Robert Prytz grät i TV. Vi sörjde med honom.

Sagt om Nostalgibröderna...

Extra kul är att Kitty Holcomb Ogilvy tittat hittat hit till Nostalgibröderna. Här i Sverige mer känd som "Laura Macahan" från TV-serien Familjen Macahan.

"very cool!! loved the video..did you guys make it? wish I read swedish".
(Kitty Holcomb Ogilvy aka Laura Macahan från "Familjen Macahan")


"För övrigt ville jag bara säga att den här bloggen kan vara det bästa jag läst på länge"


"Även som gammal 40-talist så skrattade jag gott åt mycket - klippet från Sunes Jul i kyrkan allra roligast tycker jag. Fortsätt i denna stil och Ni har en trogen läsare från Gnesta."


"Gratulerar! Den är helt rätt, rolig och ni skriver fantastiskt bra och underhållande. Jag blir en trogen följare"



"Säger bara skit bra!"


"Strålande och ack så Nostalgiskt!"


"Kul, keep on going"


"Underhållande,så verbalt och så bra ni skriver!! Skitbra!!"


"Kul men kan man inte få det på talskiva :)"


"Det är bara att buga och säga hatten av!"


"Gillar den..."

lördag 5 december 2009

TV-snurr - med niklas

Är han farlig?!
Varje sommar i 10-12 års tid under min uppväxt åkte familjen Landström till Pite Havsbad. Semestern brukade inledas veckan efter midsommar och var nåt man såg fram emot hela vintern. Massvis med minnen finns förstås från den tiden och jag får säkerligen anledning att återkomma med många av dem. Nu vill jag ta oss till den 4 juli 1981...

Jag, Nicke Lilltroll, har begett mig till Pite Havsbads TV-hus. Ett hus som hade ett rum för TV1 och ett rum för TV2. På den tiden fanns som bekant bara två kanaler. Den här dagen är det premiär för en omtalad och efterlängtad serie. The Incredible Hulk - Hulken.

Rummet är överfullt. Stolarna är sedan länge upptagna och folk står och trängs, som inför en rockkonsert, för att få se Hulken. Jag, som är en liten ensam 7-åring, tar mig ganska smidigt förbi de flesta. Jag får säkert hjälp av några som tycker att lillgrabben självklart måste få komma nära TV:n.

Spänningen är total och själv känner jag mig tuff och modig som vågar titta på en sån här läskig serie. Vad jag minns såg jag inga andra barn i min ålder. Jag upplever det som att alla är vuxna (tonåringar?) men det gör bara att jag känner mig ännu tuffare. Till slut kommer det oundvikliga... Dr David Banner blir riktigt arg för första gången och förvandlas till detta gröna fasansfulla monster...



ÄR HAN FARLIG!??! Utbrister jag. Vad gör jag? Vad håller jag på med? Jag som var så tuff ju. Alla tittar på mig men ingen säger nåt. Om en liten unge kan bli förödmjukad så var det precis det jag blev. Jag drar mig bakåt i rummet och ser fortsättningen på betydligt längre avstånd.

Pinsamheten till trots så tyckte jag serien var mycket spännande och fortsatte naturligvis att se nästkommande avsnitt. Bland oss ungar gick snacket om hur stor och stark Hulken egentligen var. Det fanns tre vedertagna uppgifter om Hulkens kroppsvikt: 200 kg, 2 ton och 200 ton. Jag har fortfarande inte svaret men gissar på att uppgifterna var en aning överdrivna. Själv var jag den bland kompisarna som var bäst på att låtsas vara Hulken, vilket också gjorde att jag fick mantla den rollen när vi lekte.

Granntjejen Linda hade dock av sina föräldrar fått veta att Hulken inte var på riktigt och hade bara uppblåsta ballonger under huden så han var inte lika farlig som han såg ut. Själv fnös jag åt det påståendet. Ballonger? Hah! Aldrig! På lite ädre dar fick man svaret på sina funderingar...

Hulken spelades av Lou Ferrigno som var en mycket framgångsrik bodybuilder och som bl a tävlade mot Arnold Schwarzenegger. Som kuriosa kan nämnas att Lou har en biroll som vakt i den nyss utgivna filmen The Incredible Hulk (2008) med Edward Norton i huvudrollen som Dr Banner.

Dr David Banner spelades i serien av Bill Bixby, som tyvärr gick bort 1993. David Banner har för mig en stor plats bland mina barndomslegender. Minst lika stor plats som hans alter ego Hulken. Han har även levererat ett klassiskt citat som jag gillar och som vi kan höra i introt (nedan): "Don´t make me angry, you wouldn´t like me when I´m angry".

Att i styrketräningskretsar bli kallad för David Banner är dock ingen komplimang eftersom det tolkas som att man tränar och tränar men det händer aldrig nånting. Man är och förblir David Banner.

När jag sett serien på äldre dar så har jag verkligen sett hur sorgsen serien är. Banner själv är också så sorgsen på sin jakt efter ett botemedel mot sin överdos av gammastrålning. Att han ständigt jagas av journalisten McGee gör inte livet lättare för honom. Det är också till McGee han yttrar ovanstående citat. Men när man var liten såg man inte denna sorgsenhet, då ville man bara se Hulken, som Banner förvandlades till två gånger per avsnitt.

När jag ser eller tänker på serien Hulken så färdas jag tillbaka till barndomen och tidigt 80-tal. Jag färdas tillbaka till den varma ljusa sommarkvällen i Pite Havsbad, 4 juli 1981. /niklas