TV-snurr - med niklas

Är han farlig?!
Varje sommar i 10-12 års tid under min uppväxt åkte familjen Landström till Pite Havsbad. Semestern brukade inledas veckan efter midsommar och var nåt man såg fram emot hela vintern. Massvis med minnen finns förstås från den tiden och jag får säkerligen anledning att återkomma med många av dem. Nu vill jag ta oss till den 4 juli 1981...

Jag, Nicke Lilltroll, har begett mig till Pite Havsbads TV-hus. Ett hus som hade ett rum för TV1 och ett rum för TV2. På den tiden fanns som bekant bara två kanaler. Den här dagen är det premiär för en omtalad och efterlängtad serie. The Incredible Hulk - Hulken.

Rummet är överfullt. Stolarna är sedan länge upptagna och folk står och trängs, som inför en rockkonsert, för att få se Hulken. Jag, som är en liten ensam 7-åring, tar mig ganska smidigt förbi de flesta. Jag får säkert hjälp av några som tycker att lillgrabben självklart måste få komma nära TV:n.

Spänningen är total och själv känner jag mig tuff och modig som vågar titta på en sån här läskig serie. Vad jag minns såg jag inga andra barn i min ålder. Jag upplever det som att alla är vuxna (tonåringar?) men det gör bara att jag känner mig ännu tuffare. Till slut kommer det oundvikliga... Dr David Banner blir riktigt arg för första gången och förvandlas till detta gröna fasansfulla monster...



ÄR HAN FARLIG!??! Utbrister jag. Vad gör jag? Vad håller jag på med? Jag som var så tuff ju. Alla tittar på mig men ingen säger nåt. Om en liten unge kan bli förödmjukad så var det precis det jag blev. Jag drar mig bakåt i rummet och ser fortsättningen på betydligt längre avstånd.

Pinsamheten till trots så tyckte jag serien var mycket spännande och fortsatte naturligvis att se nästkommande avsnitt. Bland oss ungar gick snacket om hur stor och stark Hulken egentligen var. Det fanns tre vedertagna uppgifter om Hulkens kroppsvikt: 200 kg, 2 ton och 200 ton. Jag har fortfarande inte svaret men gissar på att uppgifterna var en aning överdrivna. Själv var jag den bland kompisarna som var bäst på att låtsas vara Hulken, vilket också gjorde att jag fick mantla den rollen när vi lekte.

Granntjejen Linda hade dock av sina föräldrar fått veta att Hulken inte var på riktigt och hade bara uppblåsta ballonger under huden så han var inte lika farlig som han såg ut. Själv fnös jag åt det påståendet. Ballonger? Hah! Aldrig! På lite ädre dar fick man svaret på sina funderingar...

Hulken spelades av Lou Ferrigno som var en mycket framgångsrik bodybuilder och som bl a tävlade mot Arnold Schwarzenegger. Som kuriosa kan nämnas att Lou har en biroll som vakt i den nyss utgivna filmen The Incredible Hulk (2008) med Edward Norton i huvudrollen som Dr Banner.

Dr David Banner spelades i serien av Bill Bixby, som tyvärr gick bort 1993. David Banner har för mig en stor plats bland mina barndomslegender. Minst lika stor plats som hans alter ego Hulken. Han har även levererat ett klassiskt citat som jag gillar och som vi kan höra i introt (nedan): "Don´t make me angry, you wouldn´t like me when I´m angry".

Att i styrketräningskretsar bli kallad för David Banner är dock ingen komplimang eftersom det tolkas som att man tränar och tränar men det händer aldrig nånting. Man är och förblir David Banner.

När jag sett serien på äldre dar så har jag verkligen sett hur sorgsen serien är. Banner själv är också så sorgsen på sin jakt efter ett botemedel mot sin överdos av gammastrålning. Att han ständigt jagas av journalisten McGee gör inte livet lättare för honom. Det är också till McGee han yttrar ovanstående citat. Men när man var liten såg man inte denna sorgsenhet, då ville man bara se Hulken, som Banner förvandlades till två gånger per avsnitt.

När jag ser eller tänker på serien Hulken så färdas jag tillbaka till barndomen och tidigt 80-tal. Jag färdas tillbaka till den varma ljusa sommarkvällen i Pite Havsbad, 4 juli 1981. /niklas