Sant och sånt om min första skoldag (niklas)

Augusti, 1981. Sant och sånt visas på TV. De roliga gubbarna Staffan och Bengt är en del av min vardag.

I augusti 1981 ska jag göra debut i skolans värld. En nio år lång grundskola ska inledas. På Satellitskolan är det upprop för de nya skolbarnen som ska börja i årskurs 1, i folkmun kallad ”Snorettan”. Denna första dag är det upprop i skolans matsal. Jag tar uppropet på fullaste allvar och väljer att ta på mig en vit mössa av tjock vintrig modell innan jag och mor beger oss till skolan. När vi kommer fram till skolgården tycker morsan att jag ska ta av mig mössan. Det är ju trots allt augusti och min vintriga mössa har gjort mitt huvud överkokt. Mössans vita färg förstärker mitt varma röda ansikte. Jag står på mig. Här ska det inte tas av nån mössa.

Väl på plats i skolans matsal ropar en fröken upp alla barnens namn och säger vilka klasser som kommer bildas. Det visar sig att jag ska börja i klass 1S. En beteckning som ofta skulle feltolkas som ”IS” när vi barn skrev som barn skriver. Fröken frågar oss barn om det är nån som vet hur ett ”S” ser ut och ber de som kan räcka upp handen. Killen bredvid mig räcker upp handen. I mitt huvud är det febril aktivitet… ska jag räcka upp handen? Jag tar beslutet att räcka upp handen. Att beslutet påverkas av min överkokta hjärna, orsakad av en vintermössa under en vacker sommardag, ser jag som mycket sannolikt. Jag har naturligtvis inte en aning om hur ett ”S” ser ut. Men ibland har man tur. Den andra killens mamma ryter irriterat åt sin son att ta ner handen eftersom hon vet att han inte vet hur ett ”S” ser ut. Jag står nu själv kvar med handen i vädret och väntar på att även min mor ska säga sanningens ord till mig och fröken. Men hon säger ingenting. Hon kanske trodde att jag hade koll eller så tyckte hon att jag fick stå för mina handuppräckningar själv. Lyckan fortsätter dock att le mot mig eftersom fröken aldrig ber mig skriva ett ”S”. Hon konstaterar bara att jag räcker upp handen och är nöjd med det.

Killen som räckte upp handen? Hur gick det för honom? Han började i en annan klass och under många år visste jag vem det var. Numera vet jag dock inte vem det är men jag hoppas det gått bra för honom.

Mössan? Tog jag nånsin av den? Det måste jag ha gjort, eftersom jag inte har på den just nu. En händelse några år senare råkade mössan ut för ett riktigt pissigt beteende, vilket borde ha avslutat mössans karriär… men tyvärr inte gjorde. Lite mer om den historien ska jag berätta nån annan gång.

I juni 1990, nästan nio år efter min allra första skoldag var tiden kommen för min allra sista skoldag under grundskolan. På morgonen försöker jag ställa mig upp ur sängen. Jag vill ju inte missa den sista skoldagen. Men benen bär mig inte. Jag faller tillbaka ner i sängen. Men historien om min sista skoldag är, som det heter, en helt annan historia.


TV-snurr

Sant och sånt - Barn- och ungdomsprogrammet som var mycket populärt på 70- och 80-talet. Staffan Ling och Bengt Andersson experimenterade och förklarade för oss barn hur saker och ting fungerade. Själv minns jag bl a när Staffan försökte förklara för Bengt hur en CD-skiva fungerade. Bengt hade svårt att förstå och vi barn hade lätt för att skratta.

Staffan och Bengt var mycket folkkära och de är verkligen ett klassiskt radarpar. "Staffan och Bengt" var/är ett begrepp i stil med: Hasse å Tage, Magnus och Brasse, Albert och Herbert, Fyrtornet och Släpvagnen, Piff och Puff, Filip och Fredrik, Helan och Halvan, Simon and Garfunkel.

Introt till Sant och sånt är nästan lika klassiskt som själva programmet. Själv uppskattade jag Staffans dans, med sina plötsligt stora öron, lite extra.

niklas