"Jag är inte bara läkare, jag är också storrökare..." - med patrik

Fortsätter med några klassiskt skandalösa reklamslogans. Denna gång med rökning i fokus. En industri som idag är bespottad och förenad med hård kritik, stämningar och ohälsa. var en gång i tiden en glamorös "hälsoprodukt". Barn och mödrar användes som dragplåster, läkare rekommenderade de bästa märkena osv. Föreställ er en reklamfilm idag där huvudpersonen säger något i stil med.. "Jag är inte bara läkare, jag är också storrökare..."

Barnens oskuldsfullhet nyttjas till max

"Alla har råd att vara coola...typ"

Vill du boka tid hos denna tandläkare? Är han tandhygienist måhända?

patrik

Ska man skratta eller gråta - med patrik

Reklamen idag innehåller både det ena och det andra, men sällan går den över gränsen utan att den omedelbart tas bort från det mediala bruset. Annat var det förr. Reklamen var ofta såväl rasistisk som sexistisk. I många fall rent av motbjudande. Att den tilläts är en gåta i sig, men säger också en del om hur samhället förändrats.

Jag kommer framöver att visa några skräckexempel som troligtvis får dig att brista ut i - "Va...är det sant!" Om du skall skratta eller gråta? Ja, det avgör du själv.

patrik 

Hade musiken hade ett större värde förr i tiden? - med patrik

En resa i musikens tillgänglighet - från dubbelkassettdäck till Spotify...tillbaka till vinylen?

Hade musiken ett större värde förr i tiden så tillvida att den var mer svårtillgänglig? Minns ni hur man spelade in kompisens nya "skiva" på ett kassettband (ett analogt, magnetiskt lagringsmedium för ljud och data), UTAN sk "inspelningssladd" (som vi kallade den). Det gällde att ha kassettbandspelarna lagomt nära varandra och att inte prata under inspelningen. Ljudkvalitén var skrattretande, men det var inget man stördes av då. Man hade ju de där låtarna man inte kunde vara utan.

Såsmåningom övergick man till att faktiskt koppla ihop kassettbandspelarna lite mer grundligt, med acceptabel ljudkvalitet som följd. Nästa steg i utvecklingen var den sk dubbelldäckaren, med dubbellt kassettdäck. Här fanns också inspelningsfunktion med dubbla hastigheten. En fantastisk nyhet som gjorde att minuter kunde tjänas i jakten på de perfekta blandbanden.

På 90-talet började inspelningarna från kassett till kassett minska i omfattning till förmån för direkt inspelning från vinylplatorna. Stereoanläggningarna hade vid den här tiden utvecklats till 1,5 meter höga monster, innehållande all teknik nödvändig för den perfekta inspelningen, med kassettdäck, vinylspelare m.m.

Sen tog CD-skivan över scenen och med den i det närmaste dog kassetten. Man "bandade" en del för eget bruk och framförallt för användning i bilstereon, men det var i ringa omfattning. CD-skivan var glödhet och man ville hellre byta ut kassettbandspelaren i bilen till en ny CD-spelare.



Stereorack från ljuva 80-talet.

Lika öronbedövande
som anskrämlig.

 På 00-talet var de brända skivorna hett eftertraktade, gärna med kopierade konvolut i 4-färgstryck. De som kunde leverera dessa var de med den senaste datorutrustningen och senaste CD-brännarna. Desutom började möjligheterna att ladda ned från internet växa i omfattning. Själv visste jag aldrig hur andra bar sig åt, men onekligen fanns det de som visste. Brända CD-skivor med det senaste artisterna blev mer och mer vardagsmat.

I takt med att man själv insåg möjligheterna med egen nedladdning minskade behovet av att bränna CD-skivor. Lagom till att i princip ALLA kunde (pirat)ladda ned den senaste musiken utan kostnad försvann sedan behovet helt och hållet. SPOTIFY hade gjort entré. Med den hade man tillgång till så gott som allt värt att lyssna på (förutom monstergrupperna Metallica och Beatles). Borta var de brända CD-skivorna, borta var även behovet av att överhuvudtaget köpa en skiva. Topplistorna på radio baseras numera på nedladdade mp3-filer och det blir allt glesare mellan skivköpen (KENT och Metallica får mina pengars uppmärksamhet). Dessutom finns alltid Youtube att tillgå om Spotify inte kan leverera.

Det fina i kråksången är att nu är VINYLEN PÅ VÄG TILLBAKA! Var in och botanioserade på Ginza och insåg att allt fler artister nu även (återigen) finns på vinyl, ofta till det dubbla priset som CD:n. Är cirkeln på väg att slutas? Kommer kassetten att komma tillbaka?

Klassisk spellista på Sporify

patrik

TV- och musiksnurr - med niklas

TV-themes vi minns

En av de äldsta ledmotiverna som jag minns från en TV-serie borde vara från Onedinlinjen...

Denna klassiska serie seglade in i var och varannat hem under 70- och 80-talet. Och lika klassisk som serien är lika klassisk är också fartygsbesättningens ansikts- och huvudbehåring.

James Onedin gav ansiktsklubban ett ansikte...

Random snubbe som bidrog till Onedinlinjens håriga status

Själv småtittade jag lite på serien men det var under inga former något blåstirrande det var frågan om. Minns dock en otäck scen där en stackare (naturligtvis djävulskt hårig sådan) drunknade i nån form av kvicksand... på ett av fartygen..?! Fattar än idag ingenting men otäckt var det...

Ansiktsklubbor och hår till trots så är det nog signaturmelodin de flesta av oss förknippar med serien. Detta tillsammans med de majestätiska segelfartygen som seglar fram i introt... En sann klassiker! 

Här har vi ett exempel på hur det kunde se ut på SVT inför ett avsnitt... Varning för riktigt saggig ljudkvalitet

Nostalgibröderna kan på stående fot lova en nätt summa på minst 10 spänn till alla som nu väljer att börja följa serien på dvd...

niklas

Film- och musiksnurr - med niklas

Soundtrack vi minns från barndomen
Musik från filmer är lite speciellt och att höra soundtrack från filmer som var populära under ens barndom kittlar lite extra...

Chariots of Fire (Vangelis) - Från filmen Chariots of fire (1981)
Filmen baseras på en sann historia och fick fyra Oscar för bland annat Bästa film och Bästa musik. Skandalöst nog har jag ännu inte sett filmen trots att jag har den inspelad på hårddisken på min dvd.

Låten är otroligt vacker och en riktig klassiker och är en av de filmlåtar jag rankar allra högst. Ofrånkomligt att förknippa låten med löpning...





Ghostbusters (Ray Parker Jr) - Från filmen Ghostbusters (1984)
Vem minns inte låten? Vem minns inte filmen? Både låten och filmen ligger i topp när man ska prata om klassiker från 80-talet.




niklas

TV-snurr med patrik

Ibland är reklamen oförglömlig och alldeles, alldeles underbar

Visst är det underbart med bra reklam! Reklam som man citerar och skrattar åt, åratal efter att den plågat oss i de ofta förhatliga avbrotten i favoritfilmen. Även om jag dock måste erkänna att jag oftast gillar reklamavbrott. Det är då du kan byta ljus i staken, fylla på kaffepannan och chipsskålen samt uppdatera alla tänkbara statusar på facebook, twitter and you name it.

Under 80-talet såg man fram emot reklamen som förväntades skölja över en strax innan biofilmen skulle rulla igång. Minns ni...man satt där förväntansfull med ett paket Nickel i handen och bara sög in reklamfilmerna, och vem har inte droppat uttrycket "snabba er, vi missar reklamen!" De flesta klassiska reklamfilmer sitter fortfarande kvar i medvetandet.

En klassiker som jag sökt i åratal är "Juicy Fruit-reklamen" där de sjunger om att det är ett paket fullt med solsken. Jag har sökt med ljus och lykta utan framgång, och de klipp man hittar på Tuben är en annan variant. Istället får ni hålla tillgodo med en klassisk svensk reklam för ACO-acnemedel. Ganska bra faktiskt.



På 90-talet tog reklamen steget från biosalongen in i tv-rutorna och det blev mera vardagsmat. En klassiker är Mr Jim och hans "stort och fint som vanligt i framtiden". Eller varför inte den med "Enya är inte rave...Enya är techno..."





Slänger in en liten OLW-bonus också

.

2010 då? Vad är bra idag? Ja, även om de nostalgiska vindarna inte hunnit ta fart kring detta klipp väljer jag ändå att lyfta fram ICA:s "Fläskkotlett"-reklam. En i det närmaste perfekt parodi på "Kyckling på fredag"-konceptet, med humor och en bra slinga som sätter sig. Jag utnämner denna reklam till 2010 års bästa!



ps. På onsdag den 1 december firar Nostalgibröderna ett år. Något kul borde vi väl ändå kunna hitta på då? Den som lever får se.

patrik

Musiksnurr - med niklas

Kalle På Spången
En av de allra första sångerna jag kunde texten till var den gamla schlagern Kalle På Spången.

Uppskattningsvis var detta i slutet av 70-talet och döm om alla vuxnas förvåning när Nicke Lilltroll gick omkring för sig själv och sjöng låten. "Var har du hört den där? Hur kan du den? Det var frågor som främst min mor ställde.

Själv förstod jag inte riktigt grejen. Jag hade väl hört den på radion och eftersom den var så bra så ville jag naturligvis sjunga den.

Originalet från 1939 sjöngs av den klassiske gåsapågen Edvard Persson...

Men eftersom jag själv fick smak av Kalles storhet under 70-talet får vi istället njuta av 70-tals-ikoner, som t ex Anni-Frid och Björn Skifs.



Även än idag kan jag skriva under på att man äter bäst hos Kalle På Spången...

niklas

TV-snurr - med niklas

Mitt i stan bor en kille
som heter Kalle
och Kalle har ett träd

Som han kallar sitt eget
han ligger där uppe
och drömmer och fantiserar om allt möjligt och om Emma

Emma finns bara i fantasin
men hon är fin tänker Kalle

Under trädet sitter morfar och läser tidningen
morfar tycker om att läsa om allt nytt som har hänt

Men Kalle han gillar att mest ligga stilla
i toppen och sakta gungas av vinden

Ja, kan man göra annat än älska den där lilla killen? Kalle i klätterträdet... På juldagen 1975 la han sig för första gången i sitt träd och för många av oss ligger han där fortfarande.

Häromdagen gled jag runt lite på en affär och såg då en dvd med hela serien... På två röda sekunder förstod jag att... Den här vill jag ha! Min lilla grabb skulle introduceras till Kalles värld och han tog till sig serien direkt. Nu sitter vi tillsammans och skrattar åt Kalle. Men framförallt skrattar vi åt hans morfar som är roligare än vad han är rund. Och med tanke på hur rund denne herre är så förstår man vilken tyngd hans humoristiska skönhet har. Som grädde på det feta moset så pryds hans runda huvud av en klassisk "tjockismössa".

Känns så härligt att få sitta med sin efterföljande generation och titta på samma saker som man själv gjorde som liten...

Här har vi ett bra klipp som ger en bra sammanfattning av seriens storhet. Ljudeffekterna och rösterna håller historiskt hög klass. Underbar humor i sin enklaste form. (Missa för bövelen inte födelsedagssången på slutet.)



niklas

Musiksnurr - med patrik

Fick ett återfall av hårdrocksnostalgi och kände att jag var tvungen att kasta mig över datorn och påminna alla läsare om den tidigare krossargruppen Anthrax. De känns idag bortglömda och försvunna, men ack vilka luftgitarr-riff som utpelat sig till tonerna av denna grupp.

Varning: Denna musik är inget för mesiga

Nedan....Caught in a mosh...med Anthrax

"favorit i repris" - FORTSÄTTNING från den 17 oktober

Detta hände 1991 - med patrik



"Vi har inte orkat fixa bilen! Men om du kommer hit så är vi tvungna att göra det medan du är här"

...Det visade sig att topplocket skurit och att en reparation med originaldelar skulle kosta minst 12000 kr plus arbete. Återigen har Kenneth brorsa en roll i spelet. Denna gång är det en annan brorsa, bosatt i Luleå. Han har lovat att kolla om han kan fixa ett sk. topplock till halva priset, vilket han också gör till min förtjusning. Jag betalar ju hellre 6000 kr istället för det dubbla. När det gäller topplocket var jag tidigt i kontakt med verkstan i hakkas och diskuterade min lösning med ett begagnat topplock från Luleå. Sagt och gjort. Den levererades till denna gudsförgätna plats vid namn Hakkas och tiden gick.

Det har nu gått tre månader sedan bilen havererade och jag blev strandad och nedfrusen i Hakkas. Jag har varje vecka ringt till verkstan och varit på dem angående min kära bil, men alltid fått samma svar...

- Nää vi har inte hunnit än, men snart så..

Jag är på väg att bryta ihop. Vad är detta? Ska det vara så här? En dag ringer jag och påtalar tidsförloppet som förflutit och jag är nog ganska bitter i mitt tonfall. Här får jag det klassiska svaret..

-"Njaää vi har inte riktigt orkat fixa bilen! Men om du kommer hit så är vi tvungna att göra det medan du är här. Kom hit i morgon så ta vi tag i bilen..."
Morgonen därpå kliver jag på bussen söderut kl. 05.55. Med mig har jag en termos med kaffe och ett par mackor. Lite småmysigt faktiskt, men denna känsla skulle snart gå över! Vi niotiden är jag framme. Jag kliver in i verkstadshallen spännd över att få se grabbarna huka över motorhuven på min bil. Får jag se det? Nix...de sitter och dricker kaffe, högljutt skrattandes.

- Kom in och ta dig en kaffe grabben.

Jag kliver in i personalutrymmet och inser snabbt att hälsovårdsnämnden hade stängt stället innan de ens klivit in. Överallt står det odiskade koppar med oljiga fingeravtryck. På golvet ligger gammalt fikabröd och bordet syns inte för alla porrtidningar (eller herrtidningar som man sa på den tiden)

- Det är bara att ta en kopp!

Jag inser snabbt att jag omöjligt vågar dricka ur en av dessa koppar! Det är som om de aldrig sett en diskborste eller ännu mindre sett diskmedel på nära håll.

- Nja jag har med en egen kopp, säger jag..

Nu brister ett gapskratt ut. Tänk er mig i detta skitiga utrymme med en egen medhavd kopp i handen omgiven av fyra kepaprydda män som formligen hånskrattar mig rakt i ansiktet. Vad ska jag göra? Jag kan inte göra något. Bara ta min mugg och hälla upp lite ljummet kaffe. En halvtimme senare går vi äntligen ut i verkstan. Jag frågar då hur det går och får till svar att v de ännu inte börjat....ÄNNU INTE BÖRJAT! Va f...n jag har ju åkt buss i tre timmar efter tre månaders väntan, för att de skall få eländet gjort. Ännu inte börjat.

Jag sätter mig i ett hörn och väntar. Två timmar senare kommer en kille fram till mig och säger

- Jag är ledsen men det är fel topplock! Den passar inte!

Ångesten över deras inkompetens är nu smärtsamt kännbar! Här är jag nära att bryta ihop. Jag ser framför mig att jag måste åka hem utan bil med topplocksproblemet olöst. Jag har dessutom redan betalat 6000 kr för "reservdelen". Jag kokar också över att de inte kunde kolla om topplocket passade innan njag åkte ner. De hade trots allt ca två månader på sig! Efter 20 minuters diskussion kommer de fram till att de kan köra en variant, med innerbörden att jag i många år framöver skulle få lida av en svårstartad bil.

Två timmar senare är bilen klar, nästan. En av verkstadskillarna ropar åt en "sprinpojke" att han ska springa iväg och köpa motorolja på macken i närheten. När han kommer tillbaka 15 min senare noterar jag att han har köpt olja som kan användas ned till -10 grader. En temperaturgräns som möjligtvis fungerar i Malmö vintertid eller i Kiruna sommartid, men inte nu. Det mest fantastiska är att verkstadssnubbarna inte hajar nått överhuvudtaget. Till slut går jag fram och ifrågasätter oljans lämplighet. Efter lite mummel går de med på att köpa ny olja. En timma senare är det dags att betala kalaset. Den totala kostnaden uppgår till ca 9000 kr. En ansenlig summa 1991, speciellt med tanke på den genomruttna service som jag fått uppleva de senaste månaderna.

Jag känner trots allt en stor glädje när jag sätter mig i bilen för att åka hem. Jag kan inte nog understryka min ångest när bilen inte går att starta! Efter en minut knackar den dock igång, och jag får veta att

- Den kan nog vara lite svår att starta men det ska nog funka!?...

Jag rullar sedan iväg. Motorn knackar och bilen hoppar, men mitt hopp har trots allt återvänt.

patrik


Så här rena var INTE kopparna som erbjöds...

På begäran - en repris från januari 2010 (läs.. min egen begäran)
Detta hände 1991 - med patrik

"Men du har väl för fan trafikförsäkring i alla fall?!"

En kall februaridag 1991. Jag och Kenneth är på väg från Kiruna till Haparanda för en tennistävling, Jag har tagit min bil, en 240, 1979 års modell. Den går som ett spjut genom snörök och kurvor. Ett orosmoln är dock kylan. Det är en kall dag, närmare bestämt -32 grader. Jag minns hur Kenneth frågar om jag har reservkläder nedpackade i väskan utifall bilen skulle säcka ihop. Jag inser nu att jag inte har desto mer att ta på mig. Faktum är att jag sitter i bilen i mina lila(!) "Le coq sportif-byxor". Dessa har dessutom hål i grenen! Höjden av dåligt klädval! Vad håller jag på med? Tror jag att min gamla volvo är ofelbar och jag odödlig? Svar nej.. Vid -32 grader tar det inte lång tid innan du står där på motorvägen som en nedfryst istapp med fara för livet.

Efter ca 13 mil inträffar det som inte får hända. Bilen tvärdör! Jag hinner precis svänga in på en parkeringsficka innan allt är tyst. Mina lila "Le coq sportif-byxor" och jag förstår ingenting. Vi är in the middle of nowhere, eller rättare sagt i närheten av Hakkas. Med rädsla för kylan vevar jag och Kenneth frenetiskt för att någon vänlig själ skall hjälpa oss bogsera bilen till närmaste verkstad. Inom 30 min får vi napp och en vänlig man stannar till. Han frågar vad felet är och vi kör med den klassiska förklaringen "ispropp" i tanken (se tidigare inlägg från mig där jag tankar diesel). Fördelen med att köra bil i noedligaste sverige är just att du alltid kan skylla på ispropp.

Efter några minuter kommer vi till en verkstad, åtminstone ser det ut att vara en. Under tidigt 90-tal pratade man mycket om den klassiska tv-serien "Macken". Ni som sett serien minns att man inte direkt fick känslan av märkesverkstad. Detta är bara förnamnet när det gäller denna ruckelverkstad i Hakkas.




Mannen på bilden har inget med vare sig Hakkas eller historien i övrigt att göra, men visst är han lämplig "stand in" i brist på andra bilder.

Väl där kommer en väl inoljad kille i flottig kepa fram och ställer lite frågor

- Har du bärgningsförsäkring? (oljig man)

- eee nä det har jag inte... (jag)

- Har du halvförsäkring då?

- eee nej. Jag har inte någon halvförsäkring

- Men du har väl för fan trafikförsäkring i alla fall?!

- Ja

Denna dialog lägger grunden till resten av historien. Det jag syftar på är mitt nekande till sk bärgningsförsäkring. Bilen var helförsäkrad, vilket är liktydigt med bärgningsförsäkring! Tyvärr så gjorde jag i frustrationen inte den kopplingen, därav mitt nekande svar. Att jag sen säger att jag dessutom inte har halvförsäkring är ju inte så konstigt eftersom att jag inte hade det!

Vi konstaterar alltså felaktigt att jag inte kan bärga hem bilen, 13 mil från Kiruna. Om jag svarat ja på fråga ett hade bärgningsbilen redan varit på väg! Jag flackar nu med blicken påtagligt och tittar vädjande på Kenneth. Kanske har Kenneth någon som kan hämta oss. Det är ju bara 26 mil t.o.r! Kenneth som knappt kommit över att "jag bara har trafikförsäkring" ger ett hoppfullt svar trots allt.

- Jag ska ringa och kolla med brorsan...

Klockan är nu drygt 19 på fredagskvällen och verkstadskillen säger nu vänligt men bestämt att vi måste gå...! Han har säkert annat att göra en fredagkväll än att muntra upp oss och vår döda Volvo. Vi får ett tips om den lokala kiosken och lämnar bilen i deras vård (våld?) (på obestämd tid visar det sig så småningom).

När vi kommer fram till kiosken drar vi historien och få acceptans för att hänga vid tidningsstället. Utomhus är det -33 grader. Jag minns att jag, trots att vi är inne i kiosken, fryser som en hund. Mina fötter är färdiga att amputeras trots mina nyinköpta Björn Borg-kängor. Jag minns att Kenneth sågar dessa och menar att de är endast gjorda för Italiens vinter (kopplingen till Italien är dock fortfarande oklar)

Kl. 21.05 börjar kioskägaren bli irriterad..

- Vi stänger klockan nio faktiskt!!

Vi hade i denna stund i två timmar förklarat att vi väntar på hämtning. Klockan 21.20 kommer Kenneths brorsa och vi rullar hem mot Kiruna. Tävlingen i Haparanda gick om intet, trots att tävlingsledningen gav oss en dags respit. Vi tackade nej till detta erbjudande.

Väl hemma störtar jag i säng ganska omedelbart. Utan bil, utan den efterlängtade tennistävlingen och med sönderfrusna ben och fötter. Vid midnatt kommer brorsan (Niklas) hem. Döm om hans förvåning när jag istället för att vara i Haparande ligger i sängen.

-Vad gör du hemma?

-Bilen har kraschat och är kvar i Hakkas.. Jag orkar inte snacka mer om det idag, vi tar det i morgon.

Tre månader senare är bilen fortfarande kvar i Hakkas. Nu bestämmer jag mig för att vidta drastiska åtgärder!

FORTSÄTTNING FÖLJER...

patrik

The End...Vad hände med den - med patrik

Minns ni när man var liten? Varje film avslutades tydligt, hårt och koncist med orden "The End". Jag var filmkille redan som liten, så jag upplevde många "The End"-kvällar. Det som slog mig häromdagen var att jag som liten aldrig förstod vad "The End" stod för, vad det betydde. Det är idag en udda tanke, att jag film efter film förnöjt konstaterade att filmen var slut då orden åter dök upp u tv:n, utan att ha den minsta aning om vad de stod för. Jag visste då heller inte hur man uttalade orden utan körde alltid lite halvcoolt med att högt säga TE END (Te, som i drycken Te). Detta var naturligtvis långt före jag behärskade engelskan på ett lika framgångsrikt sätt som jag gör idag :)

Frågan för dagen är när slutade regissörerna trycka in dessa fullständigt meningslösa ord som slutvinjett (för inte rådde det väl något tvivel om att filmen var slut?)? Hur länge sedan var det? 70-tal? 80-tal? eller rent av 90-tal? Vilken film är den sista där orden användes? Den som kan svara på det vinner ett pris. Själv gissar jag på 1986..

Avslutar dagens nostalgiinlägg med en brutal klassiker! Der Kommissar med Falco. En låt som höll, håller och kommer att hålla. En av de låtar där både jag och brorsan delar entusiasmen ända ut i fingertopparna. Som ni ser är klippet en något svajig, halvknackig liveinspelning. Vi ser gärna att ni läsare producerar en egen motsvarighet och mailar in den till nostalgibroderna@live.se (ni får gärna mima till originalet!)
Vi kommer att köra den hårt!

Håll tillgodo


RIP Falco
patrik

Travoltasnurr - med niklas

Dra en Travolta
När jag växte upp som tonåring under 80- och 90-talet så var begreppen "dra en Travolta" eller "dansa som Travolta" vedertagna begrepp. Innan man själv eller nån kompis skulle upp på dansgolvet så kunde dessa begrepp användas. Självklart användes de endast för killar och inte för tjejer.

När jag tänker tillbaka på det där så minns jag att jag knappt visste var begreppen kom ifrån eller vem som låg bakom dem. Att "dra en Travolta" kunde vara lite pinsamt men om man gjorde det så kunde man ju trots allt dansa. Så begreppen var lite tveeggade.

Självklart var det John Travolta som, genom filmerna Grease och framför allt Saturday Night Fever, låg bakom min generations användande av begreppet "dra en Travolta". I Saturday Night Fever dansade Travolta som ingen gjort. Förr eller senare.

Efter dessa filmer, som kom i sluet av 70-talet, bleknade Travoltas insatser betänkligt. Vilket kan förklara mina dåvarande, bristfälliga, kunskaper om denne man.

1994 kom då filmen Pulp Fiction och Travolta gjorde med den sin stora comeback genom sin rollfigur Vincent Vega. I och med den filmen insåg jag själv var begreppet "dra en Travolta" verkligen kom ifrån men samtidigt tycker jag att begreppet dog ut i samband med den filmen... Var det pga av hans roll som heroinisten Vincent eller var det för att jag det året fyllde 20 år och lämnade Travoltadanserna bakom mig..?

Säger man "dansa som Travolta" nuförtiden? Jag hör det i princip aldrig numera... Jag vill ha mer Travolta åt folket! För trots min tonåriga okunskap om bakgrunden till Travoltadansen så var både begreppet och dansen en del av uppväxten. Jag saknar det.

Här har vi då filmen och danserna som är källan till allt det goda. Bakom musiken stod Bee Gees och tillsammans visade de att tighta jeans och falsettröster går hand i hand.




niklas

Nostalgilåten - med niklas

Vienna - Världens bästa tvåa
Låten Vienna från 1981 med Ultravox har många gånger utsetts till just detta - Världens bästa tvåa. Eller rättare sagt "Den bästa sång som inte blivit etta i Storbritannien".

Den låg tvåa i sammanlagt fyra veckor i början av 1981 och hade inte John Lennon haft den dåliga smaken att bli mördad nån månad dessförinnan så hade kanske hans låt Woman inte räckt till för att stoppa Vienna.

Vad som dock är värre för "Vienna-anhängarna" (och de finns... jag är en av dem) är att en av historiens sämsta sånger att bli etta på englandslistan hindrade Vienna från den åtråvärda platsen. Nämligen låten Shaddap Yoy Face med Joe Dolce. Snacka om frustrerande. När ni får höra låten hoppas jag att ni håller med mig.

Det finns bl a en grupp på Facebook för dem som älskar låten Vienna. Självklart är jag med i den. Bland annat uppmanades vi medlemmar att mellan den 4:e och 11:e april i år att ladda ned låten för att försöka få den att äntligen bli nr 1 i England. Tyvärr var det inte tillräckligt många medlemmar för att lyckas med denna kupp men jag hoppas det blir fler försök.

Här har vi då mästerverket... Själv älskar jag slutet lite extra, när låten får upp farten. För övrigt den första videon i världen som spelades in i formatet wide-screen. Videon i sig var också lite före sin tid och mycket populär.


Här är låtarna som hindrade Viennas topp 1-placering... Woman (som trots allt är en riktigt bra låt) och så Shaddap You Face ("Världens sämsta sång att bli 1:a")




Jag måste få bjuda på ett riktigt guldklipp från det klassiska TV-programmet Måndagsbörsen. Låten Vienna har precis släppts och Staffan Schmidt intervjuar här Warren Cann från Ultravox. På bästa sändningstid gör Staffan fullständigt bort sig när han hela tiden tror att låten heter "Venice" (Venedig). Warren ser uppenbart besvärad ut...

"Well, before I say anything else I just hope Venice is swedish for Vienna?" "- It is."

 Detta är TV-historia. Njut!

"Jag tror jag sa Venice är Venedig, det är naturligtvis Wien. Det begriper ju ni lika bra som jag borde ha gjort, inte sant? Nu vet vi det, Venice är alltså Wien, inte sant?"

niklas

Sportsnurr - med niklas

Zlatan vs Ungern (och annat gott)
Jaha, då var det dags igen. Sverige möter Ungern i ett fotbollskval. Av de fem senaste kvalen är det nu fjärde gången Sverige och Ungern är i samma kvalgrupp. Nu på fredag 3 september sker det alltså igen... Vid varje kval híttills har Zlatan, i slutet av nån match mot Ungern, lyckats göra ett mycket/extremt viktigt mål.

Det började 12 oktober 2002, inför 2004 års EM, då Zlatan på hemmaplan nickade in mycket viktiga 1-1 i 76:e minuten. Matchen slutade oavgjort vilket var en besvikelse, men trots allt vara alla eniga om att krysset var oerhört viktigt. En förlust hade nog förpassat Sverige upp på läktaren. Nu tog sig Sverige istället till slut till EM och Zlatan fick där göra sitt legendariska klackmål mot Italien. (Målet har vi redan tagit upp här i bloggen, men det där målet förtjänar att visas åter och åter och åter igen.)


7 september 2005 var det dags igen. Kval för VM 2006. Bortamatch mot Ungern och en seger skulle betyda oerhört mycket. Matchen är på väg att rinna ut men i 91:a minuten skickar Zlatan iväg sin kanon ur ingen vinkel alls och ger Sverige segern. Det visade sig senare att vinsten gjorde att Sverige kunde glida i mål på de sista två matcherna.


Sverige tog sig till VM och Ljungberg fick där göra sitt fantastiska mål mot Paraguay.


Här får vi uppleva målet från läktaplats... och vi ser radiokommentatorerna Granqvist och Edström. Får man inte gåshud av det här så har man nog ingen hud överhuvudtaget på kroppen. Min kamrat Chrille var där på läktaren. Vilken fantastisk, fantastisk, fantastisk upplevelse det måste varit...


5 september 2009 var det alltså åter dags för Zlatan att i sista stund slå till mot Ungern. Och den här gången var det verkligen på matchens sista "spark". Målets värde kan inte nog poängteras och vinsten gav verkligen Sverige chansen att med nöd och näppe ta sig till 2010 års VM. Tyvärr hade Sverige sen stolpe ut mot fr a Danmark så det blev ändå inget VM. Hade Sverige tagit sig till VM så hade det här målet för alltid varit en av de allra mest klassiska ögonblicken i svensk idrott. Men visst är målet ändå en ruskig klassiker. Lyssna på kommentatorerna... Man blir tårögd...



Nu väntar Sverige-Ungern igen... Zlatan igen?

niklas

Filmsnurr - med niklas

The Shining
Jag nämnde den här i bloggen för inte allt för länge sen. The Shining! I mitt tycke ett ohyggligt mästerverk och jag älskar verkligen den filmen.

Filmen har allt och introt till filmen är nog den bästa som någonsin gjorts. De fantastiskt vackra vyerna över Klippiga Bergen förenat med en riktigt äcklig och ruskig musik. Jag älskar det!



En liten miss kan dock synas i bild. Vid ca 0:57 kan man se skuggan av helikoptern i nedre högra hörnet...

I övrigt skulle introt kunna knäcka den hårdaste flintsten öster om Klippiga Bergen och när det begav sig, någon gång tidigt 80-tal, så älskade jag definitivt inte introt. Familjen Landström hade hyrt filmen och jag var 8-10 år gammal... Vet inte hur vi lyckades hyra den för jag minns inte att nån var sugen på att se den. Den där filmen var ju rent ruskiga saker. Kan dock tänka mig att farsan och Patrik var sugna på att se den... Morsan var knappast det. Hon hade tidigare försökt läsa boken, skriven av Stephen King, men varit tvungen att avbryta läsningen och lägga undan boken. Anledningen? "-En mycket äcklig bok!" Så vi visste vad som väntade...

Att varken Jack Nicholson (Jack Torrance) eller Shelley Duvall (Wendy Torrance) fick nån Oscarsnominering för sina insatser är en fullständig gåta för mig. Deras insater i filmen är filmhistoria. Få filmer har så många klassiska scener som The Shining och helst skulle jag vilja lägga ut alla men jag får, till skillnad mot Jack Torrance, besinna mig.

Den mest klassiska scenen är nog "Heeere's Johnny!"



Tanken var från början att ha en "låtsasdörr" men Nicholson visade oanade kvaliteter på att hantera yxan så de fick använda sig av en riktig dörr istället. Nicholson hade nämligen jobbat som brandman på deltid innan han blev skådespelare.

Idén till att Jack skulle hugga sig genom en dörr med en yxa fick Kubrick (regissören) från den svenska stumfilmen Körkarlen från 1921.



Repliken "Heeere's Johnny" var helt improviserad av Nicholson och var då en känd replik från "The Tonight Show" med Johnny Carson (föregångaren till Jay Leno.) Inför varje program så presenterades programledaren med just "Heeere's Johnny!"



Något som varit helt okänt för mig tidigare och som jag fick veta alldeles nyligen var att det från början var ett annat slut på filmen, med en sjukhusscen. Originalet sändes på bio i tre dagar innan Kubrick bestämde sig för att ta bort sjukhusscenen eftersom de han hade pratat med tyckte att filmen vore bättre utan den scenen. Sedan dess har ingen sett scenen så det är ingen som med säkerhet vet hur den egentligen såg ut. Det enda som finns är berättelser från personer som såg originalet och de minns alla mer eller mindre olika saker. Så vad som är helt korrekt är inte säkert. Men de flesta verkar vara överens om detta...

Efter inzoomningen av den ihjälfrusne Jack Torrance var det en scen från ett sjukhus där Wendy och Danny vårdades. Hotelldirekören Ullman (som var med i början av filmen) hälsar på dom på sjukhuset. Han säger till Wendy att hon måste ha hallucinerat alltihopa eftersom polisen inte kunde hitta nåt konstigt på hotellet eller något annat som hon hade påstått. (Vissa av filmtittarna vill minnas att de inte hittade några kroppar men andra vill minnas att de hittade kropparna men allt annat såg normalt ut.) Han ber henne hålla tyst om detta för att inte förstöra hotellets rykte. Ullman går även fram till pojken Danny och kastar en gul tennisboll fram till honom. (Likadan boll som Danny tidigare sett på hotellet.) Danny fångar bollen och när han möter Ullmans blick så får man känslan av att Ullman känner till hotellets mörka hemlighet och är en del av ondskan, precis som Jack Torrance.

Efter sjukhusscenen så kommer scenen som avslutar filmen, precis som nu, inzoomningen av fotot på Jack Torrance på 4-juli balen 1921.

Vad som än visades i den där borttagna scenen så hade den gett filmen ett annat djup och diskussionerna över vad som egentligen hade hänt, eller inte hade hänt, hade varit oändliga. Själv är jag glad över att scenen togs bort.

Och själv måste jag läsa boken... har velat göra det hur länge som helst och har boken på mitt nattduksbord. Jag ska göra det bättre än min mor gjorde, trots att jag vet hur äcklig den bör vara...

niklas

Sportsnurr - med niklas

Volleyboll-EM 1989
Sverige och volleyboll går inte riktigt hand i hand känns det som men under 80-talet kunde man faktiskt hitta Sverige på volleybollkartan.

Sverige hade visat framfötterna (eller snarare händerna) under ett antal år men aldrig lyckats med nån riktigt stor framgång. Jag minns spelarna fortfarande... Jan Hedengård, Peter Tholse, Lars Nilsson, Håkan Björne, Bengt Gustavsson och han jag kanske minns allra mest, P-A Sääf. I EM på hemmaplan 1989 skulle framgången äntligen komma...

Själv var jag 15 år och följde med stort intresse laget under turneringen. Sverige lyckas med nöd och näppe ta sig till semifinal, vilket var en mycket bra bedrift. I semifinalen möter dom volleyboll-supermakten Sovjet. Att möta Sovjet i volleyboll kunde likställas med att möta dom i ishockey. En oerhört svår motståndare. Sverige hade aldrig lyckats vinna mot dom och Sovjet hade inte missat ett guld sedan 1963...

Sverige spelar ruskigt bra inför hemmapubliken i Globen. Själv sitter jag hemma i soffan och tuggar fradga av nervositet. Matchen går till femte och avgörande set... ställningen blir så småningom 15-15 och det lag som vinner nästa boll får matchboll. Sverige vinner bollen och har 16-15. Vinner Sverige nästa boll är den otroliga skrällen ett faktum. Vinner Sovjet bollen så blir det en helt avgörande boll. Först till 17 p vinner! Mina nerver var vid det här laget utanför kläderna och på väg ner under soffan... Fruktansvärt!

Sverige gör det "omöjliga" och vinner bollen och därmed matchen och avgörande set med 17-15. En helt fantastiskt stark insats! Min glädje var vid det här laget utanför kläderna och på väg upp till taket.

Tyvärr förlorade Sverige sedan finalen mot Italien, men det är en annan historia. Den stora insatsen gjordes i semin. Tack Sverige för det ni gjorde under den turneringen! Det glömmer jag aldrig...

Här ett klipp från matchen, ackompanjerat av Pakitos låt Living On Video. I slutet av klippet kan vi njuta av sista bollen, utan musik.




niklas

"Varför har ni haft erat barn i en glasbur?" - med patrik

Det var 70-tal och jag satt på golvet framför tvn och tittade på tecknat. Det var säkert något obskyrt från något grannland i öst. Minns i alla fall att det handlade om en lejontämjare som blev attackerad av ett av sina lejon. För vatje gång lejonet ryter backar jag bakåt När lejonet ryter som mest backar jag rejält och jag minns att jag ville vända mig om och sätta mig i soffan, där mamma låg och vilade. När jag vänder mig om smäller jag in pannan i bordskanten. En bordskant av glas...närmare bestämt hela boprdet var i glas. Snyggt och modernt bord men kanske inte lämpat till att testa pannans hållbarhet på. Det gör ont som bara den, jag vänder mig om gråtandes och mamma ber mig komma närmare så att hon kan "blåsa" (det skulle tydligen gå över om man blåste på det smärtsamma...idag är jag skeptisk). När jag böjer mig fram formligen forsar blodet från min panna. Jag har slagit hål i huvudet. Härifrån är det mesta dimmigt. Jag minns att pappa kommer rusandes med den klassiska röda filten som alltid låg i soffan. Han virar hela filten runt huvudet likt en turban. Behöver jag poängtera hur extremt stor och fet turbanen blev på mitt lilla huvud. I famnen på mamma springer vi ner till bilen för att åka till akuten.

Barnet på bilden har inget med historien att göra

När vi kommer in till läkaren tittar han ned i journalen, harklar sig och frågar undrande..

"Jag måste bara fråga...varför har ni haft erat barn i en glasbur?"

Jag förmodar att tiden stod still för stackars mamma, som kanske såg socialförvaltningen ladda bakom kulisserna. Vad hon svarade vet jag inte riktigt, men läkaren fick onekligen sin farhåga korrigerad. En stund senare åkte jag hem med ett stort ärr i pannan. Än idag kan jag titta på ärret och tänka på läkaren som trodde jag låg i en glasbur dagarna i ända.

Apropå ingenting...

Varför repriseras inte

Starsky and Hutch

Baretta

Familjen Adams....

Fundera på det ni.

patrik

Nostalgilåten - med niklas

I mitten av 1980-talet var ZZ Top på topp... Albumet som gjorde succé världen över hette Eliminator och rönte stora framgångar med videotrilogin Legs, Gimme All Your Lovin' och Sharp Dressed Man. I alla dessa videos kunde man följa den röda bilen Eliminator.

Min kompis "Blanken" hade albumet på kassett. Ett faktum som min bror Patrik ville ändra på eftersom han istället ville ha kassetten. Patrik visste hur man skulle smörja kråset hos "Blanken" och erbjöd en bytesaffär med honom...

Om Patrik fick hans ZZ Top-kassett så skulle "Blanken" i sin tur få ett exemplar av Tennistidningen, med Mats Wilander på framsidan. "Blanken" visade intresse men tvekade. Patrik i sin tur kände sig säker på att kunna genomföra denna bytesaffär med en hundraprocentig seger eftersom han hade två exemplar av just denna tidning med Wilander på omslaget.

"Blanken" visade sig vara mer hårdnackad än Patrik hade väntat sig... Ett byte kunde absolut göras, men det skulle ske med ett helt annat nummer av Tennistidningen. "Blanken" ville ha tidningen med Ivan Lendl på framsidan.

"Ivan Den Förskräcklige" föll honom bättre i smaken och fick han inte den tidningen så skulle det inte bli nåt byte. Patrik protesterade och försökte få "Blanken" att inse att det var Wilander som gällde. Han lyckades inte. Patriks hundraprocentiga seger blev något annat, men bytet gjordes och jag tror ingen behövde ångra sig.

Själv blev jag också nöjd med bytet, jag kunde nu lyssna på ZZ Top genom rumsväggen och ville jag kolla in Ivan så behövde jag bara ta några steg över hem till "Blanken".

Något som alltid fascinerat mig är att den tredje gruppmedlemmen, han som INTE har skägg, heter Beard (Skägg) i efternamn. Jag har forskat i det där och vad jag kan hitta så är det hans riktiga namn... Helt fantastiskt! En annan sak, mindre kul sådan, är att man i alla tider tyckt att gubbarna i ZZ Top ser fantastiskt gamla ut i sina skägg men jag inser nu att jag idag är äldre än vad dom var i dessa videos.

Med det i åtanke kan jag bara konstatera att... Tiden går, men skäggen består.

Min största favorit... Sharp Dressed Man. Den får faktiskt högsta betyg av mig. Riktigt. Jävla. Bra.







niklas

Nostalgilåten - med niklas

Ni vet hur det är, man har en låt i huvudet som aldrig försvinner. Man nynnar på låten hela tiden och har man tur så gillar man den men det är inte alls säkert att man gör det.

Sommaren 1987 var det Utomhus-DM (Distriktsmästerskapen) i tennis i Piteå för pojkar upp till 14 år. Under den turneringen hade jag en låt i huvudet - Wonderful life med Black.

DM 1987 var en av mina bästa turneringar jag gjort. Något som passade mig bra eftersom min bror, innan jag åkte till Piteå, sa att "om du går till semifinal så bjuder jag på ett skrovmål när du kommer hem." Ett fantastiskt erbjudande men att jag skulle ta mig till semifinal var definitivt inget jag trodde på.

Väl i Piteå så vann jag första matchen ganska komfortabelt. I andra matchen mötte jag en kille som var ett år äldre och det var EXTREMT nära att mitt äventyr tog slut där. Jag hade två matchbollar emot mig och var bara en lätt smasch för motståndaren ifrån att förlora i två raka set. På något mirakulöst sätt räddar jag matchbollarna och vänder på hela matchen.

När jag väl hade fått vind i ryggen och självförtroende så var jag svårstoppad. Vann kvartsfinalen mot legenden Kyrö med 6-1, 6-0 och jag vann semifinalen med 6-1, 6-2. Jag hade tagit mig till final!

Och med mig under fr a kvarten och semin var låten Wonderful life. Jag nynnade på den konstant, inte bara mellan bollarna utan även under själva spelet. Helt sjukt egentligen men det funkade fruktansvärt bra. Jag kunde texten i princip helt utantill.

Väl i final så var jag så otroligt nöjd med min insats så jag hade tappat min hunger och följaktligen förlorade jag den...

Finalförlusten till trots var det en fantastisk turnering för mig och jag kommer alltid förknippa den med Wonderful life. När jag kom hem och berättade för min bror om finalplatsen så fick han först ta upp hakan från golvet innan han kunde gratulera mig. Något skrovmål fick jag inte, men han strängade åtminstone om mitt racket...

Är idag lite ringrostig på texten men mycket sitter kvar. Tack Black för Wonderful life! Tack för en underbar vecka i Piteå sommaren 1987.




niklas

Videokvällarna med Warner Home Video - med niklas

Satt förra veckan och tittade på filmen The Shining. I slutet av filmen får jag starka nostalgiska vibbar av vad jag ser. Den scen som skapar dessa vibbar hos mig är den där pojken Danny blir jagad av Jack i labyrinten.

Ganska snart inser jag varför jag blir så nostalgisk... Ett kort klipp från den scenen finns med i den klassiska musikvideon som alltid fanns i början av videokassetterna till filmerna som man hyrde i början av 80-talet. Ja, detta alltså om man hyrde filmen i Sverige och det var en "Warner Home Video". Jag hade tills nu inte sett videon på minst 20 år men när jag såg den så minns jag alla filmklipp i den så otroligt väl. Tänk så många gånger man såg den som liten...

Att lyssna på "Warner Home Video-låten" med tillhörande filmklipp tar mig verkligen tillbaka till den tiden då vi hyrde filmer på Kiruna Video. Videokvällarna för oss innebar absolut minst två filmer men allra helst skulle det vara tre filmer, annars kunde det lika gärna vara. Jag menar, varje gång vi hyrde film så var vi också tvungna att bära hem en megafet moviebox. Inte många familjer som hade egen videoapparat hemma och vi var inget undantag.

Om inte minnet leker ett spratt med mig så var "Warner Home Video-låten" med på de allra flesta filmerna vi hyrde och den bidrog till stor del av underhållningen under videokvällarna.

Mitt favoritklipp i musikvideon är från Rocky III där man kan se Rocky bli nedslagen av Hulk Hogan. Ett klipp som passade en 10-åring som mig mycket bra...

Var ni med på den tiden så kan ni inte glömt den här låten och var ni inte med så missade ni nåt... Se den nu om inte annat. Jag ser den och minns videokvällarna. Jag minns när vi hyrde The Shining...




niklas

NICKEL....vart tog du vägen? - med patrik

Där satt vi och väntade på att biljettmannen skulle komma och ta biljetterna. Filmen hade man längtat efter ett bra tag och äntligen skulle man få avnjuta den i en mörk biosalong. Det enda man var nervös över var om ljudet skulle fungera. Det var nämligen så att det var mer regel än undantag att maskinisten tillika "biljettmannen" hade svårigheter att ställa in ljudet. Det var också ofta en tidsfråga innan någon i salongen bistert reste sig upp för att uppmärksamma maskinisten om ljudproblematiken. Jag behöver väl knappast understryka hur irriterande detta kunde vara!

Filmen börjar...."Danger Zone" med Kenny Loggins formligen väller in över biopubliken, och vi är som fastspikade i biofotöljen! Det är dags att ta fram biogodiset...en Nickel! Den klassiska Nickel var det vanligaste valet, ibland föll dock valet på "Gammaldags" Nickel. En mer krämig variant med mer vuxna smaker.

Nickel fanns med i ur och skur, bra filmer som dåliga. Jag minns inte när jag slutade äta Nickel på bio, men Nickel är det godis jag omgående tänker på när klassiskt biogodis diskuteras (Fox Citronkola var en konkurrent under de tidiga åren!). Det försvann från godisautomaterna och mig veterligen existerar det inte längre. Jag saknar Nickel. Det är en klassisk klassiker som idag saknar konkurrens!

(En parantes är också att Nickel när det begav sig jämt delades ut till värpliktiga när de var ute på övning. Jag har själv fått min andel Nickel tillsammans med Kronans leverpastej och Göteborgs smörgåskex)

Tillhör du de som saknar Nickel kan du gå med i denna grupp på Facebook. Du har vänner omkring dig!

http://www.facebook.com/group.php?gid=62668451855&v=info



patrik landström

Beatles och Twin Peaks - med patrik

Undertecknad med Tor Selden efter en välsmakande middag
i Betles huvudstad, Liverpool (foto Mikael Koark)

I veckan besökte jag Liverpool för första gången. Det var också första gången som jag på allvar fick upp ögonen för The Beatles. Den grupp som måste tillhöra toppskiktet vad gäller att prestera mest på kortast tänkbara tid. Resan gav mig ett musikaliskt lyft och hur förvånad jag själv än är så är det ett faktum att jag nu är på banan när det gäller "The Fab 4"

Mina preferenser lutar mot sena Beatles och Bäst just nu är absolut "I Want You (She's So Heavy)" från den legendariska plattan Abbey Road.

Snabbfakta:

• Plattan Abbey Road är, trots att plattan "Let it be" släpptes senare, den sista skivan som Beatles spelade in!
• "Abbey Road" rankas av tidningen Rolling Stone Magazine som den 14:e bästa skivan genom tiderna.
• Den slutliga redigeringen av låten "I want you" är också den sista gången alla medlemmarna i Beatles jobbar tillsammans i studion! (fundera på det nästa gång du hör låten).
• Låten skiljer sig en hel del från övrigt Beatlesmaterial och är den näst längsta låten beatles släppt någonsin.
  
  
  Bäst just nu... I want you (she´s so heavy)

Apropå bäst... Twin Peaks-sommaren rullar vidare (på bl.a. kanal 9) och som många gånger förr har Dale Cooper och hans följe gjort en välföttjänt comeback. Karaktärerna i serien måste vara de mest udda och sköna som någonsin presenterats. Nedan följer min topp-5 lista över de skönaste rollfigurerna.

1. Dale Cooper. Kommentarer överflödiga. Han var en gud tidigt 90-tal. Han är gud idag!




"Damn good coffee. And hot!"
D. Cooper

2. Ben Horne. VD och utbränd bordellägare. Hans morotsätande karaktär får mig att småle...konstant..
3. Albert Rosenfield. Stenhård karaktär som älskar genom att bespotta sina medmänniskor. Hans växande kärlek för sheriff Harry S Truman är underbar.

"You listen to me. While I will admit to a certain cynicism, the fact is that I am a naysayer and hatchet-man in the fight against violence. I pride myself in taking a punch and I'll gladly take another because I choose to live my life in the company of Gandhi and King. My concerns are global. I reject absolutely: revenge, aggression and retaliation. The foundation of such a method... is love. I love you Sheriff Truman."
Albert Rosenfield

4. Jerry Horne. Bens brorsa. En fullkomligt dunderskön galning som glider genom livet. Dessvärre är han med alldeles för lite.
5. Major Briggs. En överraskning på denna lista. Han växer när du sett serien 4-5 gånger!


Har du inte boxen? Köp den idag!

patrik landström

Hej Hej Monica resulterade i...ingenting - med patrik

Året var 2004 och sommarplågan "Hej Monica" med Nic and The family skränade ut ur de flesta högtalare. Ingen undkom, inte heller min kompis (vi kan kalla honom "Leif"). Det var Kirunafestival och sommaren hade precis på allvar gjort sitt intåg (åtminstone rent datummässigt) i det extremt nordligt belägna Kiruna. "Leif" har länge studerat en tjej som står en bit ifrån och han uttrycker ambitioner att gå fram och samtala med henne. Han är ytterst tveksam och backar ur mer eller mindre fyra gånger innan han, med hjälp av hårt stöd av vänner, bestämmer sig för att gå fram och presentera sig.

Sagt och gjort, "Leif" gliider fram till henne. Saken blir kanske inte lättare av att hon står omringad av fyra andra tjejer, vilket gör att "Leif" måste penetrera denna mur av tjejer innan han når fram. Väl framme presenterar han sig som "Leif" och undrar lite ostrukturerat vad hon heter, Hon presenterar sig som Monica...

Nic förstörde möjligheterna för "Leif"

Här brister det för "Leif", vars svar ersätts av ett fullständigt oannonserat och ologiskt sjungande..

"Hej hej Monica, hej på dig Monica, hej Monica hej på dig Monica....."

De fem tjejerna tittar oförstående på "Leif" som i denna stund inser att tillfället är förlorat och att det nu gäller att komma undan med någorlunda heder i behåll. Ett uppdrag svårt även för den bäste!

Likt Leslie Nielsen i Naked Gun-filmerna formligen gliider "Leif" därifrån. Baklänges till en början, fortfarande sjungandes, innan han vänder om för att blixtsnabbt avlägsna sig.

Det första "Leif" gör är att förbanna denna plågosång! "Leif" utbrister "Varför skulle hon heta just Monica". Det blev således inte så mycket av detta initiativ. Vad som hände med henne och hennes fyra kompisar är höljt i dunkel.

Nu njuter vi av (?) Hej Monica...


patrik

Bäst nostalgi just nu

I fortsättningen kommer Nostalgibröderna att lägga upp aktuella (i vårt tycke) listor över nostalgiska företeelser, ting, låtar eller dylikt. Nostalgilistorna kommer alltid finnas uppe till beskådan här till vänster men kan också diskuteras och fördjupas i nya blogginlägg.

Här har vi niklas lista över bäst nostalgi just nu!

1. Solfilmen - Denna klassiska film. Midnattssolen lyser över oss just nu och solfilmen är aldrig så vacker som när den visar att solen i Kiruna befinner sig över horisonten dygnet runt.


2. Fotbolls-VM 2002. Sverige med Anders Svensson i spetsen spelar bort fotbollsgiganten Argentina och skickar hem dem till... Argentina. 1-1 slutade matchen, vilket var en fantastisk vinst för Sverige. Den hemskaste matchen jag upplevt... Men ack så vacker.


3. Gunnar Papphammar. Under sommaren stirrar de flesta av oss på väderprognoserna och inför speciella händelser gör nog många av oss det kanske lite för ofta. Kirunafestivalen står för dörren och naturligvis blåstirrar vi på alla väderprognoser som finns. Detta beteende kan liknas vid beteendet hos Gunnar Papphammar... Kan man annat än älska hans prognos för läderveken. Förlåt, väderleken.


4. Thåström på Kirunafestivalen. Året var 2009 och jag och många med mig upptäckte hur bra gubben verkligen är. Han var kung på scenen. Drogad kanske, men likafullt en Kung. Nostalgibrödernas syster hade den goda smaken att filma honom, bl a när han efterlyste en viss varg...


5. Vacker utan spackel. Ju mer du kladdar - Ju mer du sabbar! Året var 2000 och Kirunafestivalen anordnades för första gången. På P3-scenen stod Jokaim Hillson och sjöng sin hit Vacker utan spackel. Sedan dess har han inte synts till men nu dyker han upp igen... Denna gång på den första nostalgilistan... Grattis Jocke!



niklas