Sportsnurr - med niklas

Himmel och Helvete - Hopp och Förtvivlan
Sommaren/hösten 1985. Nu ska det avgöras. Ska Sveriges fotbollslandslag lyckas kvalificera sig till 1986 års VM i Mexico? Kvalets sista matcher ska spelas och för att nå VM måste Helvetets alla kval genomlidas. Själv är jag 11 år och drömmer om ett Sverige i VM. Nåt jag aldrig fått se tidigare. Sverige spelade VM 1978 men då var jag för liten för att ha riktig koll.

5 juni 1985 ska Sverige möta Tjeckoslovakien. Vinner Sverige där så är det mycket sannolikt att det räcker att spela oavgjort mot Västtyskland på hemmaplan i nästa match, för att kvalificera sig till VM. Matchen mot tjeckerna blir krampartad och det känns länge som en 0-0 match. Men med ca en kvart kvar av matchen gör Glenn Strömberg sin legendariska filmning i straffområdet, vilket leder till svensk straff och svensk vinst. Jag minns Expressens artiklar dagen efter där de bl a zoomade in Strömbergs fötter vid filmningen. Det var naturligtvis egentligen ingen straff. Men Sverige hade vunnit och vi var glada och alla var glada och chansen till VM hade ökat. Kan Sverige bara få oavgjort mot tyskarna i nästa match så är VM i princip klart...

Att kryssa mot Västtyskland var dock lättare sagt än gjort. En av världens absolut bästa fotbollsnationer. 25 september var det dags... Jag, Patrik och farsan satt som nitade framför TV:n. KOM IGEN NU SVERIGE!!

Tyvärr dröjer det inte länge förrän vi börjar tappa hoppet lite smått. Tyskarna tar ledningen med 1-0 och det känns inte bra. Västtyskland känns som Äckeltyskland. Helt omöjliga att besegra. Finns också ett klassiskt citat om fotboll och Tyskland: "Fotboll är världens roligaste spel och när det har gått 90 minuter så har Tyskland vunnit". Några minuter innan pausvilan får tyskarna en hörna. Jag svär och gormar och är knäckt för jag tycker att hörnan är så onödig. Svenskarna borde ha kunnat få bort bollen på annat sätt. Bara det inte blir mål nu, tänker jag. Tyvärr så är det precis det det blir. Tyskarna gör 2-0 mot ett sjunkande svenskt skepp. Jag, Patrik och farsan stirrar mest i väggen den närmaste halvtimmen. Seeegt!

Det känns så tungt. Fan! En bra stund in på andra halvlek gör Sverige helt plötsligt mål. JAA!! 1-2. KOM IGEN NU!! Kan ni inte göra ett sketet litet mål till? Snälla?! Klockan tickar... det blir inget mål... vi är snart inne på övertid... Jag säger till Patrik: "Tänk. Tänk om dom gör 2-2 nu. Vad skulle du göra då?" Patriks svar glömmer jag aldrig: "Om dom gör mål så lovar jag att springa fem varv runt kvarteret efter matchen". Ett löfte som både han och jag vet inte kommer behöva uppfyllas. För inte kan Sverige göra mål nu, matchen är ju så gott som slut.

En minut kvar av matchen. Mats Magnusson byts in. Med hans första bollträff i matchen och som samtidigt är matchen sista spark gör han 2-2. Helt obeskrivlig känsla! Sverige har i den allra sista sekunden kvitterat och VM är så gott som klart. Vi studsar omkring och vill aldrig sluta jubla. Patrik håller sitt löfte. Han sticker ut i den sena mörka höstkvällen och springer sina fem varv runt kvarteret. Jag cyklar bredvid och vi båda skrattar hela vägen. Jag hade kunnat springa 100 varv om det hade krävts.

Ca en månad senare ska det avgöras. Om Sverige spelar oavgjort mot ett avsågat Tjeckoslovakien som inte har nåt att spela för så kan Sverige defilera till VM. Men även om Sverige råkar förlora så spelar det knappast någon roll. För att vi ska få dansa sombrero nästa sommar så räcker det med att Västtyskland spelar minst oavgjort mot Portugal. Det kommer dom naturligtvis att göra. Tyskarna har aldrig, jag upprepar ALDRIG förlorat en VM-kval match på hemmaplan.

Sverige förlorar mot tjeckerna. Ingen fara. Vi sätter oss vid radion och lyssnar på tyskarnas match mot Portugal. Jag vankar omkring likt Baltazar uppe i pojkrummet. Utom mig av nervositet. Vi kliver ner i idrottens helvete... Portugal gör 1-0 och trots ett oerhört tryck från tyskarna lyckas dom aldrig kvittera. Tommy Engstrand som refererar matchen har gråten i halsen. "Hur kan han missa?!" säger han bl a efter att Karl-Heinz Rummenigge missat en boll på mållinjen.

Det blev inget VM och det känns fortfarande vemodigt. Kolla klippet här nedanför. Där finns inslag från de här matcherna och från tårarna som rann. Jag kan fortfarande nästan känna glädjetårarna när jag ser Sveriges 2-2 mot Västtyskland. Jag kan fortfarande nästan känna tårarna komma när jag ser grabbarna gråta över den chockartade VM-missen. Robert Prytz grät i TV. Vi sörjde med honom.