Sportsnurr - med niklas

Klacken träffade mitt i hjärtat
18 juni, 2004. EM i fotboll. Sverige möter Italien. Ett äckligt Italien som man älskar att hata. Ett Italien som "alltid" lyckas vinna matcher och ta sig vidare i turneringar trots att de knappt förtjänar det.

Slänga sig över ett ben och slänga med sitt långa hår. Ett italienskt recept för att få straff och vinna.

Jag överdriver naturligtvis (litegrann). Italien är ett mycket(!) bra fotbollsland och att spela mot dem är så långt ifrån en promenad i parken man kan komma. Men eftersom de "alltid" lyckas på nån annans bekostnad blir frustrationen ofta stor.

Den här dagen, 18 juni 2004, ska Sverige möta detta Italien. En mycket viktig match för att Sverige ska få fortsätta sitt EM-äventyr. Sverige hade krossat Bulgarien i sin första match men ett oavgjort resultat mot Italien var nästan nödvändigt för att Sverige skulle få fortsätta dansa sommarvalsen.

Matchen börjar precis som väntat. Italien tar ett stadigt grepp om matchen och Sverige blir tillbakapressat. Precis som Sverige så ofta blir i första halvlek. Själv sitter jag hemma hos mor och tittar på matchen. Där är även syrran och och hennes kille. Morsans och syrrans fokus på matchen är dock mycket sparsam. Deras fokus ligger på de nya katterna som mor har skaffat sig. Eller snarare, deras fokus ligger på katternas eventuella bajsande.

Matchen fortgår och och jag håller alla tummar för att Sverige ska lyckas hålla tätt. Jag vore grymt nöjd med 0-0. Tyvärr gör Italien, precis som väntat, 1-0 innan halvtidsvilan. I andra halvlek kommer Sverige mer och mer in i matchen och en kvittering känns inte omöjlig. Min koncentration och mitt fokus på matchen är hundraprocentig. Jag släpper inte blicken från TV:n. Jag vill så otroligt gärna se ett svenskt mål. Ett mål som vore så otroligt viktigt och så otroligt underbart.

Tyvärr går matchklockan alldeles för fort och slutsignalen närmar sig otäckt snabbt. Med ca 10 minuter kvar kommer syrran in i rummet... "Dom har bajsat. Deras första bajsning. Naaaw..." Hon syftar till katternas framgångar men jag mumlar bara nåt tillbaka och släpper inte blicken från TV:n. Sverige spelar bra, men tiden håller på att rinna ut...

Med blott 5 minuter kvar sker då detta...

(Kommentarerna från radiosporten)


Jag ser bollen segla i luften och när jag ser bollen prassla i målnätet går lyckan upp i taket. Jag hoppar upp från soffan med sån kraft och höjd att vilket höjdrekord som helst hade bleknat i jämförelse. Jag hoppar omkring och skriker ut lyckan. Euforin är maximerad. Jag hörde inte kommentatorn men eftersom jag hade spelat in matchen så kunde jag i efterhand njuta av TV-kommentatorn Lindeborgs vackra ord i samband med målet.

"OCH DÄR KOMMER KVITTERINGEN OCH DET ÄR ZLATAN IBRAHIMOVIC! HÖR NI DET I MILANO?! HÖR NI DET I ROM?! SVERIGE HAR KVITTERAT! DET ÄR FANTASTISKT!"

Vilken underbar känsla det var. Sverige lyckades få oavgjort mot Italien. Och på vilket sätt! Jag dansade den kvällen och stegen var lätta i många EM-dagar. Tyvärr fick Sverige lite "stolpen ut" senare i turneringen men det är en annan historia. Den här dagen, 18 juni 2004, gick vi på moln.

Här ett klipp från läktarplats. En svensk supporter lyckades med den fantastiska bedriften att filma målet med sin kamera. Han lyckades fånga ett historiskt ögonblick. Ett underbart ögonblick. Att de svenska supportrarna blev galna av lycka är fullständigt uppenbart. Njut.




Bonusklipp - Engelska kommentarorer (Publikens ljubel hörs extra bra)



Det där målet var så otroligt viktigt. Så fantastiskt vackert. Zlatans klack träffade mitt i hjärtat.


niklas

TV-snurr - med niklas

Stackars tupp
Det var synd om tuppen men det blev ett klassiskt intro. Troligtvis just på grund av tuppen. Ett barnprogram man minns.

Jag tänker naturligtvis på Barnen i Uhlenbusch. Barnprogrammet som första gången sändes i skarven av 70- och 80-talet. Det dök även upp igen, i repris, flera år senare.

Men ska jag vara helt ärlig så minns jag inte så mycket om själva programmet. Inte mer än att det handlade om ett gäng ungar som sprang omkring i byn. Det som jag däremot verkligen minns och som på allvar etsat sig fast i huvudet är introt. En tupp som spatserar omkring på gatorna och i bakgrunden ser man en lastbil närma sig... och när den kört förbi har tuppen tappat alla sin fjädrar...

Visst tyckte vi synd om det lilla livet? Nu tycker jag dock inte synd om fågeln längre, men den gör mig nostalgisk.

Många av oss som är uppvuxna på 70- och 80-talet känner nog igen det här...




niklas

Hej alla glada nostalgiker...

Melodifestivalen 2010 närmar sig med stormsteg och Nostalgibröderna kommer under de närmaste veckorna att uppmärksamma detta lite extra genom ett antal tillbakablickar med riktning mot gamla klassiska schlagertillställningar. En speciell uppmaning till alla läsare är att komma in med era favoritschlagerlåtar genom tiderna. Vi snackar Topp-3 när det gäller svenska bidrag. Svårt men kul. Hur skalll man kunna sålla bland alla klassiker? Börja fundera redan nu och tveka inte att slänga in era Topp-3 listor på kommentarfälten när vi drar igång.

Är ni sugna att gästblogga så är melodifestivaltemat kanske ett ypperligt område! Vem har inte minnen att referera till när det gäller detta? Maila in din text till nostalgibroderna@live.se

redaktionen

Musiksnurr - med niklas

Hubba Hubba Zoot Zoot
Minns ni den? Den där låten som mest var ett enda stort skämt med en sångtext som bara var fullständigt nonsens. Eller vad tycker ni själva..?

Hubba hubba zoot zoot
Deba uba zat zat a-num num
Hubba hubba zoot zoot
Deba uba zat zat a-num num
A-hoorepa hoorepa a-huh-hoorepa a-num num
A-hoorepa hoorepa a-huh-hoorepa
HAH
A-num num
A-num

Minns ni den inte så är ni förlåtna, den släpptes ju trots allt 1980. Men då visste nog de allra flesta vad det var för låt, den blev nämligen den mest sålda singeln i Sverige under en tid och blev alltså nr 1 på försäljningslistan.

Själv älskade jag låten och hade den på samma kassettband som låten Ma Baker (som jag skrev om förra veckan.) Men det dröjde till 1982 innan jag hade den inspelad och den var några låtar efter Ma Baker, som var låt två. Första låten på den kassetten var en låt som kom 1982, men den avslöjar jag en annan gång.

Gruppen som låg bakom succélåten hette Caramba men det var nästan det enda man kände till. Medlemmarna var hemliga och medlemsnamnen på skivomslaget bestod enbart av pseudonymer som t. ex. Zingo Allah, Zoltan Zull och Hazze Kamikaze. Själv upplevde jag det som lite jobbigt att inte veta vilka det var som låg bakom gruppen. Tänk om jag aldrig skulle få veta?

Spekulationer om vilka det var fanns förstås och namn som nämndes var bland andra Björn Skifs, Clabbe, Ted Gärdestad, Björn Ulvaeus m. fl. Nästan 20 år senare avslöjades två av medlemmarna, vilka var Michael B. Tretow och Ted Gärdestad. Själv frågar jag mig än idag... Var det fler? Vilka då i så fall?

Minns att jag försökte få mormor att förstå vilken bra låt det verkligen var men tyvärr skedde det med mycket tveksam framgång.

Se nu till att njuta av låten och sjung gärna med i den fantastiska texten.



niklas

TV-snurr - med niklas

Nu är det tecknat - Nu är det barnprogram - Nu är det Solfilmen
Det där med barnprogrammet är väl kanske inte riktigt sant men det andra är helt sant. Men egentligen är barnprogrammet också helt sant för många av oss. Åtminstone var det så en gång i tiden...

Ja, på den tiden när allt som var tecknat var barnprogram. En tid då inte mycket var tecknat. Men Solfilmen var tecknad. Solfilmen var ett barnprogram.



Den var ju faktiskt inte ett barnprogram, men visst tyckte vi väl ändå det? Den var ju tecknad. Punkt.

Jag kan inte svara helt säkert varför, men jag blir alltid så glad av att se filmen och får en så härlig känsla i kroppen. Jag kan dock tänka mig ett antal orsaker till varför jag gillar Solfilmen så mycket och kombinationen av dessa orsaker är nog den starkaste faktorn till min kärleksförklaring.

• Filmen påminner mig om att ljuset är på väg
• Filmen tar mig tillbaka till barndomen
• Jag förknippar filmen med vår och sommar
• Den knastriga musiken är så härlig
• Numera finns Kiruna med i filmen

De tre första punkterna är nog de viktigaste. Filmen börjar visas på TV efter vintersolståndet varje år och sänds därefter en gång i veckan ända fram till midsommar. Så när filmen visas så vet man verkligen att nu närmar sig sommaren och ljuset igen. Och när man var en liten knodd så gillade man filmen för att den var just tecknad. En känsla som sitter kvar även i vuxen ålder.

Här en fantastisk bild över ett soldränkt Kiruna, mitt i natten... Midnattssolen regerar!

Från början (1963) och under en lång tid var det orterna Lund, Stockholm och Luleå som ingick i filmen. Men för bara några år sedan böts Luleå ut mot Kiruna med den ungefärliga motiveringen att om Sverige har orter som befinner sig ovanför polcirkeln så måste det finnas med i Solfilmen. Inte helt otippat var det en kirunabo som lyckades övertala beslutsfattarna i frågan.
Senare tillkom även orten Lycksele, genom lottning bland en massa andra orter. En lottning som sändes i nåt caféprogram på TV och som jag faktiskt såg. Tidigare sändes Solfilmen i Aktuellts 18-sändning på söndagar men har nu flyttats till 21-sändningen på fredagar. En flytt som tyvärr gjort att jag får se filmen mycket mer sällan än tidigare.
Här ett litet klipp med den ena halvan av Nostalgibröderna. Den andra halvan är den som filmar och detta skedde på Kiruna golfbana den 4 juli 2009 kl 00.30. Midnattssolen regerar!


Slutligen måste vi naturligtvis njuta av Solfilmen. Det här är 2009 års sista film från den 18 juni. Observera "Ö.H" under Kiruna - Solen är över horisonten. Sekvensen i filmen, där solen har lagt sig för att sova på molnet och sen kikar lite med sitt högra öga var det jag gillade mest som barn. Ja, det gör jag nog kanske fortfarande...

Det här är poesi, det här är kärlek, det här är barndom. Solfilmen regerar!




niklas

Musiksnurr - med niklas

I´m serious...
April 1992. Min broder och tillika nostalgibroder Patrik har lyssnat på radioprogrammet Popcorn i P3. Det var ett program som sändes på fredagskvällarna (har jag för mig) och som spelade det senaste inom dansmusik. Jag brukade själv ofta lyssna på programmet men just den här kvällen hade jag inte gjort det.

Patrik hade dock den goda smaken att spela in programmet på ett kassettband. (Åhh dessa klassiska kassettband). Han hade även den goda smaken att spela upp en av de inspelade låtarna för mig. Både jag och Patrik tyckte det var en grymt bra låt och REW-knappen på kassettbandspelaren blev flitigt använd. Jag är ganska säker på att det var första gången låten spelades i svensk radio, den där kvällen i april 1992 i radioprogrammet Popcorn. Det var dessutom en längre version än den vanliga "radioversionen" så den var över 6 minuter lång.

Låten jag tänker på är naturligtvis... Rhythm Is A Dancer med gruppen Snap. Jag hade aldrig riktigt fastnat för deras tidigare låtar men med den här låten blev jag helt såld.

Själv hade jag då precis fyllt 18 år och kroglivet hade tagit sin lilla början... och att Rhythm Is A Dancer blev en av de hetaste låtarna på dansgolven var något som passade mig alldeles utmärkt.

Låten innehåller en kontroversiell textrad, sjungen av rapparen Turbo B, som fått den föga smickrande utnämningen "Sämsta texten genom tiderna".

"I'm serious as cancer when I say rhythm is a dancer"

Jag kan inte alls hålla med om den utnämningen... Den är möjligen kontroversiell, men inte dålig. En klassisk textrad är det hur som helst.

Det har kommit hur många versioner som helst på låten. Nästan en varje år, men originalet är ändå alltid den bästa. Hör jag den i bilen så är det direkt högsta volym som gäller.

Den är, och kommer alltid att vara, förbannat jävla bra!




En bra remix...




niklas

TV-snurr - med niklas

Hemska djur
I lördags redovisade jag fina nostalgiska minnen från Landet Narnia. Idag är det dags för lite fler liknande minnen. Minnen som tyvärr inte alls är lika fina och angenäma som de från Landet Narnia. Men likväl är de på många sätt ändå nostalgiska och inget jag nu vill vara utan.

Med hjälp av lite läsarkommentarer blev jag påmind om Beatrix Potters Sagovärld, som sändes dagen före julafton i en massa herrans år under framför allt 80-talet. Själv har jag inga som helst trevliga minnen från den där sagovärlden.

En värld full av möss, grodor, ekorrar och andra diverse djur som dansar balett. Detta låter ju ganska mysigt men tyvärr var det allt annat än mysigt.



När jag ser tillbaka på Beatrix Potters Sagovärld känns det inte helt fel att jämföra filmens känsla med Stanley Kubricks film Clockwork Orange. Min liknelse känns ännu mer relevant nu när jag inser att bägge filmerna kom ut 1971.

Av någon outgrundlig anledning satt man ändå där varenda år den 23:e december och tittade på eländet. Det fanns dock några scener jag varje år satt och väntade på. Jag väntade på scenerna med betydligt större skräck än förtjusning och scenen jag fruktade mest var den med en groda som, förutom naturligtvis dansar balett, sitter och fiskar. Helt plötsligt dyker det upp en fiskskugga i vattnet som var fruktansvärt läskig. Lite senare ramlar balettgrodan ner i det grumliga vattnet och försvinner ner i djupet med den läskiga fisken. Steven Spielbergs film Hajen står sig slätt mot den konkurrensen.

Från ca 4:10 början skräcken och fiskskuggan dyker upp några sekunder senare
http://www.youtube.com/watch?v=RUHVCninhGA

Ett annat ruggigt klipp. Några ekorrar som borde anat ugglor i mossen...
http://www.youtube.com/watch?v=Co8m4B7Xqg8

Senast filmen visades på svensk TV var 1999 men då var jag tillräckligt mogen för att avstå från eländet. Ett elände som ändå är fantastiskt nostalgiskt och som på gott och ont är en äkta barndomsnostalgi. Ett elände som format mig till den jag är idag. Jag har aldrig varit en storfiskare. Fiskskuggor är inget för mig.

niklas

TV-snurr - med niklas

Hemska häxa
Hade jag varit tvungen att nämna ett program från barndomen så hade jag ganska troligt valt Narnia: Häxan och Lejonet.

Då menar jag den tecknade filmen från 1979. I december 1980 och januari 1982 sändes den på TV och jag var helt förtrollad av den. Jag vill minnas att filmen delades upp i två eller tre kortare avsnitt men jag är inte helt säker. Vad jag dock är säker på är att det då var det bästa jag hade sett.

Den Vita Häxan var otroligt hemsk och jag kan fortfarande känna min fasa över den där kvinnan. Lejonet Aslan var däremot hjälten alla ville ha.

Jag vet inte om den tecknade versionen visades fler gånger men den lämnade aldrig mitt minne. För ett par år sedan såg jag att den såldes på en internetsida och jag kunde då inte låta bli att beställa den. Med en ålder på dryga 30 år satt jag alltså ensam och kollade en tecknad film... Av flera anledningar var jag inte lika imponerad över filmen den här gången men jag kan förstå att jag som 6-åring gjorde en annan bedömning.

Nu har också min lilla grabb sett filmen flera gånger och han har två favoritcitat från den: "Du tilltalar en drottning!" och "Vill du ha turkisk konfekt?" Bägge citaten kommer från den Vita Häxan.

Som kuriosa kan jag nämna att den svenska röstdubbningen till pojken Peter gjordes ursprungligen av politikern Pär Nuder, som bl a varit finansminister. 2006 fick han avgå som finansminister p g a borgarnas valseger men redan året innan, 2005, blev han bortputtad från Narnia, då en ny dubbning gjordes.

Om bilden på Pär Nuder är tagen före eller efter dessa bakslag förtäljer inte historien...



Biofilmen som kom för några år sedan har jag också sett men den var tyvärr inte så mycket att hänga bland kulorna i granen. Om jag inte minns helt fel så läste vår fröken på lågstadiet boken för oss. Jag minns inte vad jag då tyckte men jag är ganska säker på att det inte kunde matcha de förtrollade vinterkvällarna 1980 och 1982. Jag minns dem än.

Här ser vi när den Vita Häxan visar sig för första gången. Just den scenen är den jag minns allra bäst. Hon ser ju fortfarande ganska läskig ut...




Här en scen som knappast skonade mina naglar...




niklas

Musiksnurr - med patrik

En klassisk vadslagning - "vinylen står sig stark år 2000"

Ni kunde nyligen läsa om kassettbandens tjusning (och frustrationen runt dem). En mer nostalgisk komponent i vardagen är svårt att komma på. Alla, jag menar alla, har använt dem och spelat dem! Antalet personer som dammar fram sina kassetter idag med tillhörande kassettdäck är dock högst begränsat. Nyligen hörde jag dock ett inslag i radions p1 om att kassettbanden spås en ljus framtid då dessa lagrar information på ett alternativt sätt jämfört med dagens dominerande digitala lagrande. Ur ett sekretessperspektiv spås det att kassettbanden kommer att inta nya marknadsandelar framöver.

Apropå metallband, chrome, normal och allt vad de nu hette! Var det någon som någonsin förstod vad detta var bra för? Själv lärde jag mig att chrome var snäppet bättre än normalbanden och att metall was the shit! Om jag hörde någon skillnad? Inte vad jag kan minnas.

Förresten så är även vinylen på tillbakamarsch. Trenden är nu att skivbutiker runt om i landet bygger ut sitt sortiment för at ge plats för vinylskivor. Även yngre personer mellan 15-20 år uppges köpa musik på vinyl, vilket är häftigt då de inte ens levde när vinylen var utdöende.

Jag minns min sista vinylskiva. Det var den 13 augusti 1991 och brorsan kom in på mitt rum med Metallicas "The black album" till mig i födelsedagspresent. Jag hade sett Metallica i Köpenhamn några dagar tidigare och var naturligtvis hänförd av denna skiva. Strax efter detta började jag köpa samtliga Metallica på CD eftersom jag insåg att inom några år har jag ingen vinylspelare. Detta är en häftig paradox. Idag 19 år senare, köper samlare alla skivor på vinyl på samma sätt som jag köpte alla på CD. Framförallt uppges hårdrocksfans göra detta. Är det ett tecken på att den musiken har ett högre samlarvärde?

En av mina mest klassiska vadslagningar handlar om just vinylens vara eller icke vara. Året var 1992, det var sommar och jag och min polare Henrik spatserade i ett sommarvarmt Kiruna. Under promenaden diskuterade vi musik som vi ofta gjorde, och jag påstod då att även om vinylen var försvagad så skulle du alltid kunna köpa åtminstone topp-20 på vinyl. Henrik sågade mig totalt och menade att vinylen snart var ett minne blott. Här ingick vi ett vad. Jag menade att år 2000 skulle lätt åtminstone topplistan finnas att tillgå på vinyl i skivbutikerna medan Henrik trodde motsatsen, att det skulle vara kört. Vadet rörde 500 kr.

Detta måste vara mitt sämsta vad någonsin och mitt uttalande om vinylens utbredning år 2000 är nästan i stil med citat som:

"Jag tror att det finns en marknad i världen för kanske fem datorer."
- Thomas Watson, IBMs styrelseordföranden 1943

"Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet."
- Ines Uusman, 1996, IT-ansvarig minister

"Det finns inget skäl till att någon skulle vilja ha en dator i sitt hem."
- Ken Olsen, Digital, 1977

Redan i mitten på 90-talet var vinylen obefintlig och de sista åren väntade Henrik bara på att håva in 500 kr. Jag höll dock stången och utbetalniungen ägde inte rum förrän nyårsklockorna ringt in ett nytt decennium.

Två skivomslag i vardagsrummet år 2010

Men som sagt...vinylen spås en ny framtid och jag har plockat fram mitt gamla "Master of puppets" - album med Metallica från 1986 (se ovan). Nästan som nytt. Denna skiva pryder nu vardagsrummets vägg tillsammans med en annan av mina gamla skivor. Jag vet inte vad det är för grupp men jag gillar skivomslaget!...

patrik

Mat- och saksnurr - med niklas

STOP - PLAY - PAUSE - REW - FF


Man hade ett nytt fräscht kassettband som fortfarande hade plasten kvar, men som man längtade efter att få dra bort...


Kanske var det en TRACK eller en AGFA. Eller kanske TDK, Scotch eller Maxell. Förhoppningsvis var den på 120 min. Då kunde man spela in hela två timmar. Ofta var den dock på bara 90 min eller ibland på endast 60 min.

Skulle man ha metallband eller kromband? På kassettbandspelaren kunde man ställa in vilket band man spelade med. Det gällde att ställa in rätt för annars kunde man slita på spelaren... Eller var det kassetten man kunde slita ut? Var det nån som verkligen visste? Eventuella slitningar var ju inget man själv märkte av men det var ju tydligen så. Sa man i alla fall.

Ja, dessa kassettband. Vad hade uppväxten varit utan dessa? Man visste att ens favoritlåt fanns på kassetten men inte var. Detta gjorde att man fick sitta och spola igenom hela kassetten (kändes det som) innan man hittade låten man ville höra. Hade man tur så var bandspelaren bra och hade en snabb spolare. Men samtidigt kunde man inte riskera att spola förbi låten så det gällde hela tiden att även trycka STOP och PLAY.

"Var är låten? Har jag spolat förbi den? Ska jag trycka REW? Nej,
jag chansar på FF... Nog fan är den väl på A-sidan? Jag tror inte
det är B-sidan."

Mardrömmen var när själva bandet i kassetten fastnade i bandspelaren. Med en kirurgisk precision var man tvungen att försöka pilla och lirka ut bandet.

"Bandet får inte gå av nu, det är katastrof! Det är ju min favvolåt på bandet. Förbannade jävla bandjävel! Den här bandspelaren är ju helt jävla slut!"

Alla dessa sagor på kassettband som jag lyssnat på som liten... Klas Klättermus, Tarzan och framför allt Tintin. Just Tintin kunde jag lyssna hela dagarna på. Min favorit var Tintin - Månen tur och retur.

Jag och mina syskon Patrik och Lotta kunde sitta hela kvällarna med bandspelaren och spela in varandra när vi pratade och svamlade. Det kunde vara "radioteater" av alla de slag. Jag gillade att spela sportkommentator och kunde referera fotbollsmatcher och Formel 1-lopp. Många inspelningar var helt underbara. Vad hade jag inte betalat för att få lyssna på de där banden igen...

Vet inte riktigt när kassettbanden började försvinna egentligen. Men om man har en bil som har en inbyggd kassettspelare istället för en CD-spelare så vet man att man har en gammal bil.

Och alla dessa favoritlåtar man haft på kassetterna genom åren... Min allra första favorit (och kanske största) var Ma Baker med Boney M. Den låten var den andra låten på A-sidan på min bruna kassett... Behöver kanske inte tillägga att när jag hade lyssnat på låten så var det knappen REW som gällde. Sen PLAY igen. Sen REW...



Och inte att förglömma alla dessa radioprogram som spelade låtarna man ville ha inspelade. Man satt beredd med bandspelaren och hoppades att rätt låt skulle spelas. Det blev inte alltid som man ville och en viss programledare kunde förstöra allting... Vi snackar Clabbe och vi snackar Rakt över disc...

Men det minns vi en annan dag...


niklas

Filmsnurr - med patrik

Från Reservoir Dogs via Pulp Fiction till Inglourious Basterds - en ren njutning

April 1995. Jag befinner mig i USA. Närmare bestämt i Boston och jag är på väg på bio. Det här är innan alla flotta, stora filmstäder började ploppa upp runt om i landet. Framförallt var jag van vid Kirunas biograf, som inte riktigt motsvarade USA-standard (vare sig då eller nu). Jag minns än idag doften av smörpopcorn och alla enorma filmaffischer som tapetserade väggarna. Filmen vi skulle se var Tarantinos "Pulp Fiction" (5:a på IMDB:s lista över de bästa filmerna genom tiderna) och kvällen öppnade mina ögon för en av nutidens stora regisörer.



Njut av klippet ovan eller spring till en butik nära dig och köp filmen!

Att jag dreglade av hänförelse filmen igenom samt konstant låg i brygga är en beskrivning av min filmupplevelse. Jag har efter denna kväll säkert sett Pulp Fiction minst 10 gånger. Dock äger jag inte filmen. För övrigt den enda Tarantino som jag inte har i samlingen.

Tarantino står för det mesta av det jag uppskattar på en bioduk. De utdragna scenerna, närbilderna, den geniala blandningen av gammal westernmusik och modern musik, dialogen och de grymma skådespelarinsatserna. Det är ingen slump att jag även håller Den gode, den onde och den fule (1966) av Sergio Leone som kanske min bästa film alla kategorier (4:a på IMDB:s lista över de bästa filmerna). Just Leone har inspirerat Tarantino i väldigt hög utsträckning.

De filmer som Tarantino själv regisserat håller alla en makalös klass, och har du inte gett dig hän hans ultravåld blandat med etikett, finess och hjärna, så har du mycket kvar att uppleva! Nedan följer min 5 i topp-lista över Quentin Tarantinos filmer följt av mina betyg.

1. Pulp Fiction ppppp
2. Kill Bill vol. 2 ppppp
3. Inglourious Basterds ppppp
4. Kill Bill vol. 1 pppp
5. Jackie Brown pppp

fotnot
De hänsynslösa (1992) (aka Reservoir dogs) är tätt bakom med en stabil 4:a i betyg. Hans näst senaste film, Death Proof har jag faktiskt ännu inte sett. Jag vet, det är dåligt!



Trailern till magnifika(!) Kill Bill 2

patrik

Musiksnurr - med niklas

Jag hänger kvar med Magnum...
Men istället för Magnum P.I. vill jag den här gången skänka några rader till Magnum Bonum. Och särskilt vill jag ägna raderna till Lars Liström - sångaren i gruppen Magnum Bonum.

(Lars Liström i mitten)


Det Magnum Bonum och Magnum P.I. har gemensamt är att de var heta i början av 80-talet. I slutet av 70-talet och början av 80-talet var Magnum Bonum en av Sveriges populäraste grupper och ordnade publikrekord åt folkparkerna de besökte. De flesta av deras låtar klättrade mycket högt på listorna och många blev listettor. Låtar som Marie, Loverboy, Digital Panik och...

...Skateboard. Låten Skateboard (1978) var deras stora genombrott och kom nog att bli den låt som de flesta förknippar med gruppen. Att låten kom i samma veva som när skateboardintresset kanske var som störst i Sverige (70-talet) bidrog säkert till låtens popularitet. Själv älskade jag den låten som liten, trots att jag själv inte åkte skateboard. Tyvärr hade jag aldrig deras skiva och hade heller aldrig lyckats spela in låten så det var alldeles för sällan som jag kunde lyssna på den.

Då jag på allvar fick upp öronen för den låten var, skulle jag tro, i slutet av 1982 eller början av 1983. Jag och Patrik sitter en kväll och slötittar på TV. Då börjar det ett program där en flintskallig kille blir intervjuad. Det är sångaren i Magnum Bonum - Lars Liström som intervjuas. Han har cancer. Han ska snart dö. Även fast jag var så liten så minns jag hur hemskt det kändes. Från att vara en av Sveriges populäraste sångare i en mycket framgångsrik grupp, skulle han nu dö i cancer.

Jag glömde aldrig den där intervjun men trots detta fick jag aldrig nån bekräftelse på att han hade dött. Det var inte förrän mer än 20 år senare som jag fick det bekräftat att han verkligen hade dött. När man var liten var det ju inte i närheten så lätt som det är nu att få tag på information och jag frågade väl aldrig nån heller. Men för några år sen kom jag att tänka på sångaren i Magnum Bonum. Hade jag drömt alltihopa? Kom jag ihåg fel? När jag väl kom att tänka på det där igen så hittade jag naturligtvis den information jag sökte. Jag hade inte drömt alltihopa. Jag kom ihåg rätt.

Lars Liström dog 19 januari 1983, en vecka innan han skulle fylla 23. Efter hans död prydde han bl a Expressens förstasida och hans avskedsdikt kunde läsas i tidningen. En dikt han hade skrivit när han förstod att han skulle dö. Här kan vi läsa hans dikt...

Till alla deprimerade
Andas in ett djupt andetag,
känn luften fylla dina lungor.
Sätt handen för örat,
hör livet rusa i kroppen.
Se dig omkring.
Se människor som springer,
hoppar och gråter och skrattar.
Se naturen med alla dess under.
Se djuren.
Se solen, det stora livsgivande
klotet i skyn.
Se stjärnorna i det oändliga
och mystiska universum.

Märker du att du lever
Tag vara på ditt liv
Lev ditt liv, för det
är det enda du får

-Lasse. pat. 45, rad 4

Efter Lars Liströms död fortsatte gruppen att spela men alternerade då sången sinsemellan. De kan fortfarande ses och höras på olika nostalgitillställningar.

19 januari, 1983 tog Lasse sin skateboard upp till himlen. För oss andra åker han fortfarande med sin skateboard ner ner ner ner för backen ner. Han känner sig fri och det är hans grej. Hjälmen har han på och han klarar sig.

Jag blev lite osäker men visst mindes jag dig Lasse. Jag minns dig.



niklas

Detta hände 1988 - med patrik

"Farsan, bli inte förbannad nu men jag har tankat diesel"
(av patrik)

Kiruna den 16 februari 1988. Kvicksilvret visar på -31 grader och jag är ute med farsans Ford Granada. Jag är på väg hem för att se Tre kronor "piska skiten" ur Polen i OS-turneringen i Calgary. Körkortet tog jag för tre dagar sedan och känslan att sitta själv i bilen känns fortfarande som stöld. Kylan är påtaglig, och för alla som kört bil i en temperatur under 30-strecket vet vad jag pratar om. Ratten är trög och värmen i bilen är blott en hägring (notera dock att detta var innan servostyrningens och klimatanläggningarnas intåg).

Nålen på bränslemätaren har nästan gått av och jag glider in på OK-macken på blott bensinångor. Att tanka i - 31 grader är ingen höjdare. Lägg då till att jag aldrig(!) tidigare tankat själv. Jag stannar vid sedelautomaten och söker febrilt efter knappen där jag väljer oktantal...98...98... Jag hittar ingenting. Inte ett enda alternativ. Vad gör jag? Innerst inne vet jag att jag måste välja rätt oktan, men jag övertalar mig själv till att pressa in mina sura sedlar och tanka ändå. Jag minns den tveksamma känslan än idag.

I ögonvrån står en snubbe och tankar sin Mercedes (uppenbart med rätt typ av bränsle!). Jag känner tydligt hur han tittar utmålande på mig när jag tankar Granadan. Runt omkring mig känner jag dieselångorna växa sig allt starkare. Detta ögonblick måste vara själva defenitionen av förnekelse. Jag vet i detta ögonblick att jag tankar diesel i en bensinbil, men jag vägrar ta till mig det. "För tusan det är -31 grader och det finns fan ingen knapp på automaten. Tanka och se glad ut!"

Dieselångorna är täta när jag kryper in i bilen. Bilen hoppar fram som om jag vore med i en "Åsa-Nisse"-film. Min enda känsla är -"Försök kom så långt som möjligt"! Jag kommer ca 800 meter (för er som bor i Kiruna - i höjd med Radiotjänst) Där dör bilen...tvärdör! "Fan det är -31 grader och jag har tankat diesel, vad gör jag?" Min första tanke som dyker upp är att jag ska springa till min kompis Jonas Johansson och be om hjälp. Jag springer dit...en sträcka på ca 2 km i den kylan. Jag är helt borta när Jonas farsa Ulf, öppnar dörren. Hans förklaring är tvärsäkert ispropp i tanken. Jag håller med, tigandes om den bistra sanningen. Vi tar Uffes bil och åker till min. Väl där häller vi i en liter etanol för att kicka igång bilen. Tror ni det fungerade? Självklart inte! Vi börjar nu bogsera bilen hem till mina föräldrar.

Väl hemma hinner jag tänka över min situation i ca 10 sekunder innan jag stiger in i hallen och levererar de nu bevingade orden -"Farsan, bli inte förbannad nu men jag har tankat diesel". Farsan gick nu fram och tillbaka i huset likt Professor Baltazar, eller snarare exakt som Baltazar. Det tog säkert flera minuter innan han först öppnade munnen. I 30-gradig kyla gick farsan ut med en slang för att tömma tanken. han sög i sig innandömmet på forden, som nu var diesel. Han spottade och närmast kräktes när bränslet kom upp och han fick i sig en rejäl slurk.

På måndag i plugget hade alla koll på min inovativa tankning. Jag blev påmind många år efter detta.

Slutet gott allting gott trots allt.. eller? Hur gick det för tre kronor i deras match mot Polen? Nja, de fick bara 1-1.

patrik

TV-snurr - med niklas

En hårding - ett föredöme
Idag vill jag hylla en man som var en fin vän på nätterna i början/mitten av 90-talet. Själv var jag kring 20 år och att sitta uppe hela nätterna gjorde man nästan dagligen...

I pojkrummet hade jag min TV ståendes alldeles vid sängen. En Excel 14 tum. Köpt på OK för 1295 kr. Genom den TV-rutan har mycket strömmat ut. Men den som jag idag vill hylla och som visade sig många gånger i min 14-tummare är Edward Woodward. Ni lär inte veta vem det är men han spelade Robert McCall i serien The Equalizer (1985). Såg häromdagen att Edward tyvärr dog i november så därför får ni min hyllning idag.

The Equalizer hör man aldrig nån prata om så den serien fick nog inget riktigt fäste i de svenska stugorna. Det faktum att den endast sändes på nätterna i TV3 kan ha bidragit till detta faktum. Men jag tyckte den höll mycket bra klass. Det var inget tramsande och Robert McCall var en av de hårdaste i sitt slag. Han såg inte så hård ut kanske men skenet bedrog. Som gammal hemlig agent hjälpte han människor som hade problem. Det kunde vara vad som helst, kvinnor som blev slagna av sina män eller barn som hade blivit bortrövade. De som hade problem hittade McCall via annonser i tidningarna: "Got a problem? Odds against you? Call the Equalizer".

Han kämpade för de utsatta och hade hjärtat på det rätta stället. Samtidigt kunde han vara oerhört tuff mot de som förtjänade det. Han var ett föredöme helt enkelt. Visst tänjde han på lagarna en aning men avsikterna var alltid de bästa. Serien fick också kritik för sina våldsinslag men jag tyckte aldrig att våldet var oprovocerat.

Här är en fin sammanfattning om The Equalizer


Och som vanligt så vill jag tillägga att en bra serie även har ett bra intro. The Equalizer är inget undantag. Skulle vilja säga att den är en av de bästa. Tyngden är påtaglig.


Jag minns The Equalizer med välbehag. Jag minns nätterna framför TV:n i pojkrummet. Vila i frid Edward.

niklas

Filmsnurr - med niklas

Video i Gällivare
Magnum som jag skrev om för ett par dagar sen levde livets glada dagar under 80-talet. Eller man ska väl egentligen säga Tom Selleck som han hette i verkligheten. Som kuriosa kan jag nämna att han från början var den som var tänkt skulle ha rollen som Indiana Jones i filmsuccén Jakten På Den Försvunna Skatten (1981). Steven Spielberg som regisserade filmen ville ha en okänd skådespelare i rollen och han ville ha Tom Selleck. Precis när inspelningarna skulle börja kom det dock fram att Tom Selleck hade kontrakterats till en ny serie - Magnum P.I. En annan skådespelare fick därför vaskas fram och valet hamnade då istället på Harrison Ford.

Spontant känns det som att det blev bra som det blev. Vem kan tänka sig Indiana Jones-filmerna utan Harrison Ford i huvudrollen? Och vilken hemsk tanke om nån annan än Tom Selleck hade spelat Thomas Magnum.

Första gången jag såg filmen Jakten På Den Försvunna Skatten var 1982 i en villa på Vallmovägen i Gällivare. Vi var på besök hos släktingar till oss och det fina med dom var att de hade en videobandspelare hemma. Det var inte så vanligt 1982.

Minns inte vem som bestämde valet av film den kvällen men jag tror det var jag, Patrik och "Totto" som skickades ut för att hyra den. Behöver jag säga vad jag tyckte om den? Naturligtvis blev betyget det högsta.

Betyg - Jakten På Den Försvunna Skatten
nnnnn



Jag, Patrik och "Totto" skickades ut på fler liknande videouppdrag i Gällivare, men med tveksam framgång. En gång när vi skulle hyra film så fick "Totto" reda på att jag aldrig hade sett en Bond-film. Trots att jag bara var 8 år så tyckte både han och jag att det var lite av en skandal att jag aldrig sett en Bond-film. Det hade jag längtat efter så länge. Filmen vi bestämde oss för var Ur dödlig synvinkel (1981) med Roger Moore som James Bond.

Någonstans går det dock inte enligt våra planer. De vuxna i vårat sällskap vill absolut inte se nån Bond-film, så mycket besviken måste jag skjuta upp min Bond-premiär. Istället går valet till filmen Papillon (1973). Själv är jag mycket tveksam till det valet. Det går ju inte ens att uttala filmens namn... "Pappi...goja?"

Nåväl, några timmar senare är min besvikelse borta. Papillon är riktigt bra. Dock var det nära att vi avbröt tittandet redan efter nån minut. I början av filmen är skärmbilden avsmalnad och karaktärerna blir smala och långa. Vi trodde det var nåt fel på filmen men det ska tydligen vara så...

Betyg - Papillon
nnnnn



Filmen Ur dödlig synvinkel fick jag njuta av betydligt senare. Ledmotivet till den filmen håller en härligt hög vacker klass...

Betyg - Ur dödlig synvinkel
Bond är Bond


niklas

Filmsnurr - med patrik

Omröstningen kring 00-talets bästa sci-fi film är avslutad. Vinnare blev föga överraskande (i mitt tycke) The Matrix Reloaded, från 2003. Denna film fick 60 % av rösterna!

Apropå Sci fi så har jag ännu inte sett Avatar. Den ligger redean topp-30 på IMDBs lista över de bästa filmerna genom tiderna och det sunda förnuftet säger att jag bör besöka filmstaden snarast. Min svägerska påtalade att jag lika gärna kunde se disneys "Pocahontas" istället för "Avatar". Ett val som känns tveksamt men å andra sidan har jag inte sett den filmen heller. Jag minns när jag var i USA 1995 och Pocahontas prydde varenda Mc Donalds-produkt.

Men min svägerskas uttalande om likheten mellan filmerna då? Jag fann detta dokument. Gör er bedömning själva och bestäm sedan vilken film ni vill se, Avatar eller Pocahontas. patrik

TV-snurr - med niklas

Magnum P.I.
Vilken kille! Vi pojkar ville vara som Magnum. Vi ville vara lika cool som honom. Vi ville lösa brott som honom. Vi ville bo på Hawaii och vi ville ha hans Ferrari. Precis som Magnum ville vi glida omkring i Hawaii-skjorta och trånga, uppdragna shorts. Vi försökte t.o.m. odla mustasch som kunde matcha hans.



Nåja, det där med skjortan, shortsen och mustaschen är kanske inte riktigt sant och Ferrarin var inte ens hans, men visst var han populär när det begav sig. I början av 80-talet dök han upp i rutan och visade var skåpet skulle stå. Själv gick jag i lågstadiet och var lite avundsjuk på Magnus i klassen som nästan hade samma namn som Magnum.

Vid en svenskalektion skulle vi en gång skriva så många ord vi kunde komma på med bokstavskombinationen "gn" i ordet. Ett av orden jag skrev var då naturligtvis "Magnum". Vår fröken Ragnhild godkände inte ordet med motiveringen att det inte var ett svenskt ord. Jag säger bara... Löjligt Ragnhild! Det där glömmer jag inte. (Då sa jag det inte, men nu gör jag det.)

Förutom Magnum själv så tyckte jag även att de andra huvudkaraktärerna var härliga. Extra cool var den svarta killen T.C. Han hade stora biceps, var hård som flinta och flög helikopter.



162 avsnitt gjordes, fördelat på 8 säsonger. Många avsnitt var ganska lättsamma men serien hade faktiskt många tyngre inslag. Ett av mina favoritavsnitt är när Frank Sinatra gästspelar i en roll. Han spelar en man vars vars barnbarn, en flicka på ca 8 år, blir bortrövad och dödad. I avsnittet får vi följa Sinatras rollfigurs kamp mot smärtan och ondskan. Slutscenen är kanske den mest gripande jag sett i en TV-deckare.

Serien visas fortfarande med jämna mellanrum på olika kanaler men tyvärr har jag sett på den alldeles för sällan de senaste åren. Den finns dock på DVD sen några år tillbaka och jag väntar fortfarande på att jag ska få den i julklapp eller present. Någon? Kom igen nu!

Inte bara själva serien Magnum P.I. som är en klassiker. Introt till serien är också den en klassiker. Själv värdesätter jag vattenscenen kring 0:15 lite extra...



Förresten, framkom det nånsin om Jonathan Higgins och Robin Masters var en och samma person eller inte? Det var en ständig fråga man ställde sig under seriens gång.

Jag får nog ta och köpa serien. Den hör definitivt hemma på min hylla.

niklas

TV-snurr - med niklas

Åh vilka rackarungar!
5:e januari och vardagen tuffar på... men en gång i tiden betydde detta datum att det var jullov och det betydde i sin tur att det var jullovsmorgon på TV...

... vilket även kunde betyda att man fick skratta åt Rackarungarna. (The Little Rascals)



Serien handlade om ett gäng fattiga amerikanska ungar under framförallt 30-talet som busade och hittade på hyss. Serien spelades in från 1922 till 1944 och det hann bli drygt 40 ungar som blev välkända rackarungar. Men på den tiden fanns som bekant inte TV så det var först på 50-talet de kunde ses på TV och de har dykt upp många gånger sedan dess. Dock kan jag inte minnas att jag sett dem sen 80-talet...

Åldern på de flesta ungarna var uppskattningsvis mellan 4-10 år vilket nog bidrog till att man själv tyckte dom var så roliga. Man var ju i samma ålder själv. (Fast 50 år senare).

Här har vi ett par fina exempel på rackarungarnas bus som man skrattade åt som liten. Man kan konstatera att ljudeffekterna var ett dominerande inslag.




För oss som njutit av Rackarungarna är nog Carl "Alfalfa" Switzer den rackarunge som är mest ihågkommen. Åtminstone är han den jag kommer ihåg bäst och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det. Säkert inte många som kommer ihåg hans namn men vem kan glömma den fräknige killen med tofsen på huvudet..?


I år skulle "Alfalfa" fyllt 83 år men tyvärr dog han redan 1959, som 31-åring. Han sköts till döds, men han som sköt fälldes inte för mord eftersom det ansågs vara självförsvar. Dock finns vittnesmål om att det snarare var frågan om mord.

"Alfalfa" och många av de andra rackarungarna är borta nu men när jag och mina syskon skrattade åt dem på det glada 80-talet så var de fortfarande bara små barn. Och det är dom fortfarande...



niklas

Välkomna till ett nytt år med Nostalgibröderna. Nu har vi varit igång en månad och ser fram emot många nostalgiska nedslag under 2010. Som vi nämnt tidigare är ni välkomna att gästblogga om något som ni känner är värt en nostalgitripp. Kontakta då oss på nostalgibroderna@live.se


Vi tar även tacksamt emot tips och förslag på inlägg från er läsare!


Uppdatering av bloggen beräknas redan ikväll... Håll i hatten, nu kör vi.

http://twitter.com/PatrikLandstrom