TV-snurr - med niklas

Magnum P.I.
Vilken kille! Vi pojkar ville vara som Magnum. Vi ville vara lika cool som honom. Vi ville lösa brott som honom. Vi ville bo på Hawaii och vi ville ha hans Ferrari. Precis som Magnum ville vi glida omkring i Hawaii-skjorta och trånga, uppdragna shorts. Vi försökte t.o.m. odla mustasch som kunde matcha hans.



Nåja, det där med skjortan, shortsen och mustaschen är kanske inte riktigt sant och Ferrarin var inte ens hans, men visst var han populär när det begav sig. I början av 80-talet dök han upp i rutan och visade var skåpet skulle stå. Själv gick jag i lågstadiet och var lite avundsjuk på Magnus i klassen som nästan hade samma namn som Magnum.

Vid en svenskalektion skulle vi en gång skriva så många ord vi kunde komma på med bokstavskombinationen "gn" i ordet. Ett av orden jag skrev var då naturligtvis "Magnum". Vår fröken Ragnhild godkände inte ordet med motiveringen att det inte var ett svenskt ord. Jag säger bara... Löjligt Ragnhild! Det där glömmer jag inte. (Då sa jag det inte, men nu gör jag det.)

Förutom Magnum själv så tyckte jag även att de andra huvudkaraktärerna var härliga. Extra cool var den svarta killen T.C. Han hade stora biceps, var hård som flinta och flög helikopter.



162 avsnitt gjordes, fördelat på 8 säsonger. Många avsnitt var ganska lättsamma men serien hade faktiskt många tyngre inslag. Ett av mina favoritavsnitt är när Frank Sinatra gästspelar i en roll. Han spelar en man vars vars barnbarn, en flicka på ca 8 år, blir bortrövad och dödad. I avsnittet får vi följa Sinatras rollfigurs kamp mot smärtan och ondskan. Slutscenen är kanske den mest gripande jag sett i en TV-deckare.

Serien visas fortfarande med jämna mellanrum på olika kanaler men tyvärr har jag sett på den alldeles för sällan de senaste åren. Den finns dock på DVD sen några år tillbaka och jag väntar fortfarande på att jag ska få den i julklapp eller present. Någon? Kom igen nu!

Inte bara själva serien Magnum P.I. som är en klassiker. Introt till serien är också den en klassiker. Själv värdesätter jag vattenscenen kring 0:15 lite extra...



Förresten, framkom det nånsin om Jonathan Higgins och Robin Masters var en och samma person eller inte? Det var en ständig fråga man ställde sig under seriens gång.

Jag får nog ta och köpa serien. Den hör definitivt hemma på min hylla.

niklas