Detta hände 1988 - med patrik

"Farsan, bli inte förbannad nu men jag har tankat diesel"
(av patrik)

Kiruna den 16 februari 1988. Kvicksilvret visar på -31 grader och jag är ute med farsans Ford Granada. Jag är på väg hem för att se Tre kronor "piska skiten" ur Polen i OS-turneringen i Calgary. Körkortet tog jag för tre dagar sedan och känslan att sitta själv i bilen känns fortfarande som stöld. Kylan är påtaglig, och för alla som kört bil i en temperatur under 30-strecket vet vad jag pratar om. Ratten är trög och värmen i bilen är blott en hägring (notera dock att detta var innan servostyrningens och klimatanläggningarnas intåg).

Nålen på bränslemätaren har nästan gått av och jag glider in på OK-macken på blott bensinångor. Att tanka i - 31 grader är ingen höjdare. Lägg då till att jag aldrig(!) tidigare tankat själv. Jag stannar vid sedelautomaten och söker febrilt efter knappen där jag väljer oktantal...98...98... Jag hittar ingenting. Inte ett enda alternativ. Vad gör jag? Innerst inne vet jag att jag måste välja rätt oktan, men jag övertalar mig själv till att pressa in mina sura sedlar och tanka ändå. Jag minns den tveksamma känslan än idag.

I ögonvrån står en snubbe och tankar sin Mercedes (uppenbart med rätt typ av bränsle!). Jag känner tydligt hur han tittar utmålande på mig när jag tankar Granadan. Runt omkring mig känner jag dieselångorna växa sig allt starkare. Detta ögonblick måste vara själva defenitionen av förnekelse. Jag vet i detta ögonblick att jag tankar diesel i en bensinbil, men jag vägrar ta till mig det. "För tusan det är -31 grader och det finns fan ingen knapp på automaten. Tanka och se glad ut!"

Dieselångorna är täta när jag kryper in i bilen. Bilen hoppar fram som om jag vore med i en "Åsa-Nisse"-film. Min enda känsla är -"Försök kom så långt som möjligt"! Jag kommer ca 800 meter (för er som bor i Kiruna - i höjd med Radiotjänst) Där dör bilen...tvärdör! "Fan det är -31 grader och jag har tankat diesel, vad gör jag?" Min första tanke som dyker upp är att jag ska springa till min kompis Jonas Johansson och be om hjälp. Jag springer dit...en sträcka på ca 2 km i den kylan. Jag är helt borta när Jonas farsa Ulf, öppnar dörren. Hans förklaring är tvärsäkert ispropp i tanken. Jag håller med, tigandes om den bistra sanningen. Vi tar Uffes bil och åker till min. Väl där häller vi i en liter etanol för att kicka igång bilen. Tror ni det fungerade? Självklart inte! Vi börjar nu bogsera bilen hem till mina föräldrar.

Väl hemma hinner jag tänka över min situation i ca 10 sekunder innan jag stiger in i hallen och levererar de nu bevingade orden -"Farsan, bli inte förbannad nu men jag har tankat diesel". Farsan gick nu fram och tillbaka i huset likt Professor Baltazar, eller snarare exakt som Baltazar. Det tog säkert flera minuter innan han först öppnade munnen. I 30-gradig kyla gick farsan ut med en slang för att tömma tanken. han sög i sig innandömmet på forden, som nu var diesel. Han spottade och närmast kräktes när bränslet kom upp och han fick i sig en rejäl slurk.

På måndag i plugget hade alla koll på min inovativa tankning. Jag blev påmind många år efter detta.

Slutet gott allting gott trots allt.. eller? Hur gick det för tre kronor i deras match mot Polen? Nja, de fick bara 1-1.

patrik