TV-snurr (och annat gagg) - med niklas

Guldapans hemlighet
11 juni, 1984. Jag byter om för kvällens träning. En träning som består av några km löpning med Kiruna Tennisklubb. Under sommarperioden hade vi i tennisklubben löpträning en eller två gånger i veckan, oftast måndagar och onsdagar.

Vi sprang lompisspåret, runt lompissjön.

Mycket skönt för en lompisbo som är uppvuxen 10 m från lompisspåret. Annars hade man som lompisbo alltid långt vart man än skulle. Och alltid var det uppförsbacke. De som sprang allra snabbast var de lite äldre, som "Tassen" eller "Jonko". När jag tänker på "Jonko" så har han tre idrottsliga meriter som jag inte känner till hos nån annan.

1. När han sprang så sprutade gruset under fötterna på honom.
2. Han sprang med slagsida.
3. Han spelade tennis med dubbelfattad forehand.

Ledarna kunde vara Svante, Jim, Gunnar eller Bill. Själv hade jag min granne, tillika bästa polare och även värsta rival Johan vid min närmsta sida.

Just den här dagen, 11 juni 1984, ringer Johan till mig och säger att han mår lite dåligt. Nja, säger jag. Det där tror jag inte på. Jag förstår naturligtvis att hans tankar går till kvällens TV-premiär av den nya serien Guldapans hemlighet (Tales of the Gold Monkey). Efter en hel del lirkande erkänner han att han absolut inte vill missa Guldapan men jag har koll på läget och kan informera honom om att vi med god marginal kommer hinna hem igen innan den nya spännande serien ska börja.

Han tar sitt förnuft till fånga och vi genomför löppasset precis som vanligt. Dvs med 100 procent fokus, rejält med ångest och helt slutkörda lungor. Trots att man bara var 10 år så var dessa pass allt annat än lek. Inte så konstigt att vi längtade efter en TV och en Guldapa.

Serien handlade om piloten Jack och hans hund Jake. Jack hade ett plan som kunde landa på vatten och Jake hade en lapp för ögat. Eller var det tvärtom? Jag lärde mig aldrig riktigt det där... De utsattes för en massa äventyr i djungeln och underhållningen höll högsta klass.

Det där med bedömningen av underhållningen kom från en 10-årings ögon. Bedömningen skulle kunna vara en annan idag. Typ.

I minnet lever dock serien kvar i mitt hjärta. Det gör även alla turer runt lompisspåret med tenniskamraterna.



niklas