Musiksnurr med patrik - Sverige är inte odödliga i eurovision song contest

Vakna upp och känn doften av kaffe.... Dags att tänka om svenska folket

År efter år röstar vi fram låtar som i våra öron låter som vinnare, men som år efter år floppar likt en felprogrammerad scudmissil. Jag skrev tidigare i våras om det svenska raset sedan 2006. Det började som sagt med The Arks ras och följdes sedan i tur och ordning av Perelli, Malena Ernman och nu Bergendahl. Placeringarna i tur och ordning från 2007 säger det mesta: 17:e, 18:e, 21:a plats och nu Anna Bergendahl som inte gick vidare från semifinalen. Glöm heller inte Martin Stenmarks magplask från 2005, med en 19:e plats. En i mina öron skitlåt vars fiasko var förutbestämt. Jag tror att om Sverige då hade skickat Nanne Grönvall hade topp-tre legat inom räckhåll.

Det är inte tävlingen det är fel på, det är heller inte Öststaterna som har någon ond avsikt att sätta dit oss svenskar. Det är faktiskt så att våra valda bidrag inte har uppskattats av övriga europa, och upplysningsvis så är det 38 länder till förutom Sverige som är med och röstar i tävlingen.

Snacket att norden numera skulle vara chanslösa är även det en konspirationsteori som vi kan skratta bort. Finland vann 2005. Norge var 5:a 2008 och 1:a 2009. Danmark är en av favoriterna i kvällens final (med en låt som ratades!! av den svenska juryn i de första uttagningarna) och Island  klippte till med en 2:a plats förra året efter Norge.

Slutsats: Tävlingen lever i allra högsta grad, även för Scandinavien, och Sverige måste se över sitt material och släppa hörnflaggan!

På löpsedlar står det "Lägg ner skiten"

Jag väljer att läsa "Vi svenskar är dåliga förlorare som inte förstått att Europa inte kretsar kring Sverige"

Kommentarerna är ganska ironiska faktiskt. De glöms snabbt bort i takt med att vi valt ut en ny "vinnare" i de svenska uttagningarna.


Ikväll håller jag på Lena från Tyskland.

I år hade Eric Saade kunat gå långt. Jag gillade inte låten, och gör det fortfarande int e. Men i europa och i Eurovision song contest hade den kunnat slå. Det är så den svenska juryn måste tänka! Notera även att den extrainsatta internationella juryn inte höll Anna Bergendahl som favorit, de hade Al Fakir!

Avslutningsvis vill jag bara säga att Anna Bergendahl gjorde en superb insats i torsdagen semifinal. Hon var grym och jag stolt tv-tittare. Att hon sedan åker ut...ja, livet är orättvist.

patrik

Musiksnurr - med niklas

Sommaren i city 1990 - Sommaren med Dio
Minns ni var ni var? Minns ni vad ni sa?



Själv minns jag sommaren 1990 mycket väl vilket dock inte hade något med ovanstående låt att göra, som för övrigt var populär sommaren 1991.

Sommaren 1990 gick jag ut årskurs 9 och sommarlovet inleddes med århundradets fylla när grundskolan skulle dammas ut. På Bambiliknande ben kunde jag på den sista skoldagen 8 juni se Argentina förlora öppningsmatchen mot Kamerun i Fotbolls-VM. Någon skola för mig blev det naturligtvis inte den dagen.

Det jag dock mest förknippar med sommaren 1990 är hur jag och min polare Hansson umgicks och lyssnade på musik på hans rum. Den musik som dominerade och som jag äntligen hade tagit till mitt hjärta var albumet Holy Diver med gruppen Dio och dess sångare Ronnie James Dio. Under 80-talet hade jag inom hårdrocken mest lyssnat på grupper som Metallica, Motörhead och Accept. Dio däremot hade inte riktigt träffat mina öron. Tills den där dagen i juni 1990...

Hansson tog fram ett slitet kassettband och på den hade han hela albumet Holy Diver inspelad. Jag minns hur tagen jag blev av Dios röst... Vilken tyngd och känsla! Den låt jag fastnade först för och som jag hade hört tidigare men inte vetat vilken grupp det var, var Rainbow In The Dark. Vilket mästerverk! Jag ville bara höra den låten om och om igen och det blev lite pinsamt inför Hansson att jag ville spola tillbaka kassetten hela tiden. Låten finns också uppe i toppen på alla möjliga listor över de bästa Metal-sångerna.




Hansson försökte få mig att lyssna även på de andra låtarna. Något som gick lite trögt till en början men till slut gav det naturligtvis utdelning eftersom även de andra låtarna håller en fantastisk klass. Titelspåret Holy Diver är grym och låten Don´t Talk to Strangers ger jag 5 horntecken av 5 möjliga. (Naturligtvis så var det Dio som lanserade och gjorde det klassiska hårdrockstecknet "horntecknet" populärt.)

Don´t talk to strangers - Fantastisk låt med en fantastiskt text

Don't talk to strangers
Mmmmh

Don't talk to strangers
'Cause they're only there to do you harm
Don't write in starlight
'Cause the words may come out real

Don't hide in doorways
You may find the key that opens up your soul
Don't go to heaven
'Cause it's really only hell

Don't smell the flowers
They're an evil drug to make you lose your mind
Don't dream of women
'Cause they only bring you down

Hey you, you know me, you've touched me, I'm real
I'm forever the one that lets you look and see and
Feel me
I'm danger - I'm the stranger

And I, I'm darkness, I'm anger, I'm pain
I am master
The evil song you sing inside your brain
Drive you insane
Don't talk

Don't let them inside your mind, yeah
Run away, run away, go!

No - no

Don't let them in your mind
Protect your soul

Don't dance in darkness
You may stumble and you're sure to fall
Don't write in starlight
'Cause the words may come out real

Don't talk to strangers [Don't talk to strangers]
'Cause they're only there to make you sad
Don't dream of women
'Cause they'll only bring you down
Yeah

Run, run, run, run away!

Det var Ronnie James Dio som ersatte Ozzy Osbourne som sångare i Black Sabbath. Men trots att Dios sångröst egentligen vida överstiger Ozzys röst så kommer jag alltid förknippa Black Sabbath mest med Ozzy. Det var Dio som soloartist jag fastnade för.

Hanssons kassett då... jodå så småningom fick jag låna hem den. Jag ville utöka antalet kvalitativa Dio-timmar. I gengäld fick Hansson en kassett av mig med Metallica.

Jag vet inte riktigt när ett lån förvandlas till olovligt tagande men den gränsen är troligtvis passerad för länge sedan eftersom jag fortfarande har Hanssons Dio-kassett hemma på pojkrummet. Förlåt mig... Å andra sidan är nog även preskriptionstiden passerad sedan länge.

Att Dio nu har dött känns faktiskt oväntat tungt. Tror att det kan bero på att man inte riktigt är van vid att sina idoler från barn- och ungdomsåren försvinner. De flesta är ju trots allt fortfarande kvar...

Sommaren i city 1990. Jag minns den. Jag delade den med Mattias Hansson och Ronnie James Dio.


niklas

Hej svejs alla nostalgiker där ute i landet... Våren är som vanligt späckad med diverse uppdrag, vilket reducerar redaktionens utrymme till uppdatering av Nostalgibroderna. Jag hoppas att ni haft överseende med den något lägre uppdateringsfrekvensen senaste tiden. Misströsta dock inte. Både jag och brorsan laddar för en späckad bloggsommar med både aktuella och nostalgiska inlägg.

Vad vill ni läsa? Vill ni ha mer av dagsaktuella inlägg? Mer nostalgi?
Är det någon av er som är sugna på att gästblogga så är ni mer än välkomna att sända in er text till ovanstående e-postadress.

Njut av försommaren och fortsätt titta in här, och delge gärna era synpunkter!

patrik

Musiksnurr - med niklas

Våra mödrars idol
Många av oss barn som växte upp på 70-talet växte även upp med mödrar som älskade Demis Roussos. Denne skäggprydde man som hade en röst som träffade hjärtan med otäck precision.

Demis, när han var på topp och hade många smälta hjärtan på sitt samvete. (Observera den kliniska likheten med Patrik...)

Är inte alldeles övertygad om att alla barn delade sina mödrars entusiasm över honom. Själv sa jag varken bu eller bä (okej ibland blev det nog lite buuäähhhh) utan sprang istället omkring med snickarbyxor och lekte livet. Och Demis var en del av den tiden. Min bror var något torrare bakom öronen och hade en del synpunkter...

Nu i vuxen ålder kan jag inte annat än dela våran mors smak. Demis levererar och han gör det med en sådan passion att det får vilken frukt som helst att vilja bli en passionsfrukt.

Demis ger mig fantastiska nostalgivibbar tillbaka till barndomen och får mig att minnas uppväxtåren i Tempohuset. År jag kommer minnas... Forever and ever...





niklas

Musiksnurr - med niklas

The Ultimate Sin
Skivalbumet The Ultimate Sin med Ozzy Osbourne är ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier. Ett av få album där alla, och jag menar alla, låtar faller mig väl i smaken.



Under mina sista år som tonåring fick jag på allvar upp ögonen (och öronen) för Ozzy Osbourne. Dock hade man under många år tidigare hört mycket om och med Ozzy. I OKEJ-tidningen och andra tidningar och media kunde man läsa och höra om hans vidrigheter där han bet av huvuden av levande kycklingar och fladdermöss på scenen. Han verkar ganska elak den där minns jag att jag tänkte. Jag har egentligen hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om denne man men ägnar mig nu i huvudsak till just nämnda album.

Med The Ultimate Sin, som släpptes 1986, kom Ozzy ut till lite bredare publik och blev lite mainstream. Vissa kan tycka att det är ett negativt betyg men jag älskar skivan. Eller som jag brukar säga, "jag är ingen musiker, men jag känner igen bra musik när jag hör den."

Som jag nämnde tidigare så gillar jag alla låtar på skivan men ska jag välja ut de tre absolut bästa så får det bli...

• Killer Of Giants
• Shot In The Dark
• The Ultimate Sin
  
  

Killer Of Giants är en riktigt vacker låt med bra text. Tänk alla kvällar jag legat på pojkrummet och lyssnat på den där låten....

If none of us believe in war, then can you tell me what the weapons for..? Listen to me everyone. If the button is pushed, there'll be nowhere to run

Shot In The Dark blev den största hiten på albumet och ligger nog även högt uppe om man räknar med alla Ozzys låtar genom åren. Själv har jag aldrig riktigt kunnat bestämma mig om jag tycker bäst om den låten eller låten som gav albumet sitt namn, The Ultimate Sin. Bägge låtarna är riktigt tunga med grymma riff som ger mig rysningar av nostalgiska välbehag. Även texterna går jag upp i brygga av...

Shot In The Dark har nog faktiskt legat högst upp för mig på albumet men just nu i skrivande stund så får The Ultimate Sin mig upp i den högsta bryggan.

What can stop your hunger for power? 'Cos you took advantage of things that I said. Now the feeling is dead and that's the ultimate sin.

Som fjunig tonåring var jag inte bortskämd med att ha riktiga CD-album i min ägo. Ofta fick jag nöja mig med att lyssna på min broders skivor eller ha låtarna inspelade på kassett. I november 1992 fick jag dock chansen att köpa detta album. Jag befann mig i Stockholm och gick raka vägen till den lika klassiska som gigantiska skivaffären Mega Store vid Sergels torg. Jag minns lyckan när jag höll skivan i min hand. Helt fantastiskt. Äntligen hade jag skivan. På riktigt.

När jag gick till skivaffären vid Sergels torg den där kvällen i november 1992 så hade jag även en annan skiva i tankarna. En skiva med en helt annan grupp med en helt annan musik i en helt annan genre. Även den en skiva jag länge hade längtat efter. Jag hittade den skivan också. Vilken det var berättar jag om en annan gång.

Jag kommer även återkomma med mer Ozzy...


niklas