Miniskidan - varje användning var en chansning, eller Opp Opp Opp som Ingemar skulle ha sagt.

Visst minns ni miniskidorna. Små plastskidor ämnade för galna utförsåkningar i kvarterets uppskottade backar. Saken var den att de var så farliga att varje användning var en chansning. Benbrotten låg bakom hörnet och man visste om det. Så var det för mig i alla fall. Jag minns att man ofta föll med den lilla livsfarliga skidan nedstucken i snön med följden att fötter och knäskålar böjde sig helt emot fysikens lagar.

"Jag minns hur jag beordrade min bror att stå på sidan och oavbrutet ropa - Opp Opp Opp Opp"

Jag minns hur vi mörka kvällar i januari tog skidorna till närmaste backe och riggade galna slalomtävlingar. Slalom var dock ett förskönande uttryck i sammanhanget. Skidorna var inte lätta att svänga med såklart, så förutom hoppande försök i sidled pratar vi mest om störtlopp. Jag minns hur jag beordrade min bror att stå på sidan och oavbrutet ropa - Opp Opp Opp Opp. Det hade jag hört på TV när Ingemar Stenmark tog hem den ena världscupsegern efter den andra. Vad det betydde visste jag inte (betyder det något by The Way?) men det lät bra. Denna uppdelning var bra för mig. Det gav mig en genuin träning i miniskidans sköna konst inramat i den alpina världscupens stämning. Vad min bror tyckte/tycker är dock i skrivande stund höljt i dunkel. Han kand dock glädjas över att han aldrig behövde skada sig. Å andra sidan förefaller denna uppdelning mellan storebror och lillebror i form av hejarop och skidåkning påverkat brorsan mer än man tror. Än idag låter hans alpina aktiviteter vänta på sig och om du letar efter honom så kan jag garantera att du inte finner honom i skidbacken.

1986-02-28 23:21

I natt är det 25 år sedan som min bror väckte mig mitt i natten och berättade att Olof Palme var mördad. Jag vände mig om, drog täcket över axlarna, och bad min bror att "berätta en annan saga". Det var dock med en stor klump i halsen som jag sa det och innerst inne kände jag att brorsan aldrig skulle skoja om just det.

Nere vid radion i köket fick jag, efter några minuters melankolisk klassisk musik, det fruktansvärda beskedet bekräftat. "Statsminister Olof Palme är död..."

Jag blev alldeles tom i kroppen och trots min ringa ålder på 11 år kände jag en så stor sorg över att Palme nu var död. För mig var Palme då en lika stor stjärna som de största idrottshjältarna som t ex Mats Wilander och Torbjörn Nilsson. Redan vid riksdagsvalet 1982 hade jag följt med min mor till vallokalen och där lovat henne att rösta på Palme när jag blev stor. Om jag hade röstat på Palme som vuxen kan jag inte säkert veta men tyckte då, precis som nu, att det var sorgligt att jag inte fick chansen till det. I vuxen ålder har jag förstått att min bild av Palme var något onyanserad, men den sorgen som jag som en liten kille kände över hans tragiska bortgång är en sorg jag fortfarande kan känna.

Jag önskar att mordet kunde lösas. Av hela mitt hjärta önskar jag det. Ett hjärta som fick uppleva den så kalla natten och dagen, lördagen 1 mars 1986.

niklas

Kämpa solfilmen

Ikväll när Aktuellt skulle visa den legendariskt klassiska "Solfilmen" så hängde den sig tre gånger innan de bröt filmen med löftet att köra "deras populära film" vid ett annat tillfälle. Är det så att bandet är så nött att det är på väg att gå av? Tänk själv..Den var ju gammal redan när man var pytteliten.
Kämpa Solfilmen.


En klassisk film som knäar rejält..

patrik

Allvarligt....vem skriver textmeddelanden? - med patrik

Året var 1996 och mobiltelefonen började på allvar bli något som gemena man införskaffade. Jag hade ett år tidigare sagt -"Jag kommer inte att skaffa en mobil. När skulle jag vara tvungen att ringa ifrån den?"

Den kommentaren var emellertid som bortblåst och fokus låg nu på att bredda min tekniska arsenal med en mobiltelefon (sedan tidigare hade jag en "Telia - pen" = personsökare samt en fet telefonsvarare som blinkade rött om någon ringt) Dreglande gick jag in på Thorneus Radio och TV i Kiruna (sedermera Elgiganten) och förhörde mig om de två, som jag bedömde det, hetaste modellerna. En Nokia 1610 och en Eriksson GH 388. Tvekande som jag var bad jag om hjälp av den troligtvis inte så förutspående försäljaren. Jag frågade sonika vilken modell han rekommenderade. Hans svar är idag en klassiker

Nokia 1610

- "Ja, skillnaden är egentligen bara den att med Eriksson kan du skicka textmeddelanden. Men allvarligt, vem vill skicka textmeddelanden?"

Svaret var uttömmande och då Nokian mer var som en rund SAAB och Eriksson som en kantig, klumpig Volvo, gick jag på Nokian.

Nokian var sjukt fet. Tegelsten är ett understatement. Jag minns hur jag stolt struttade omkring på jobbet med en kavaj så sned att man misstänkte att den var felsydd (mobilen tyngde ned kavajen). Efter ett par månader pep det i min mobil. På skärmen står det att jag mottagit ett textmeddelande. Det stod något i stil med "Hej. Hur är läget?" Jag fattade ingenting. Jag visste inte vem det var som skickat meddelandet (då kände man knappast till begreppet sms, även om ordet myntades i mitten av 80-talet) och jag visste absolut inte att jag kunde ta emot dylika. Jag tog sedan reda på att med Nokia 1610 kunde man ta emot meddelande men INTE SKICKA NÅGRA. Klassiker...användningspotentialen för detta var oändlig...eller?

Efter några månader kom en uppföljare - Nokia 1610i. Men denna kunde man även skicka meddelande. Resten är historia!

patrik

Vem minns längre Benjamin och Karl-Bertil? - med patrik

Minns när man var liten...Kalle Anka och hans vänner var heligt. Det var högtidsstunden. Det var absolut otänkbart att missa minste sekund. Idag är det annorlunda. Vi med barndommen 30 år tillbaka i tiden är nu de sista vaktposterna i bevarandet av Kalle, Benjamin och alla de andra genomsmöriga gladlynta figurerna. Barn idag fattar ingenting! De har fullt upp att hantera senaste Wii-spelet eller att testa alla funktioner på sin nya smartphone.

Vilken anka föredrar du? En dum Anka eller en något mindre dum Anka?

Ännu värre är det med Karl-Bertil. Vem har koll på denna nötknäpparlegend idag?

Julen är över och listor över året som gått har spridits i media och krönikor har pekat ut årets hjältar. Själv saknar jag sportradions årkrönika som den en gång var. Nyårsafton vi 13-tiden med Jerringpriset som huvudnummer. Dagens inflation i telefonröstande på idrottsgalan handlar mer om hur tv lägger fram kandidaterna än vem folket vill ha fram. Minns bara när Annica Sörenstam vann priset. Det gjorde hon ENBART för att hon då fanns på plats i Globen. I år vill jag ge priset till Hellner. En ny "Gunde Svan"-era står för dörren.

Julreklam i elfte timmen...någon?

Krydda julens glädje med lite värmande, dödlig nikotin!

Kvinnan älskar att städa hemmet....självklart!

patrik

"Jag är inte bara läkare, jag är också storrökare..." - med patrik

Fortsätter med några klassiskt skandalösa reklamslogans. Denna gång med rökning i fokus. En industri som idag är bespottad och förenad med hård kritik, stämningar och ohälsa. var en gång i tiden en glamorös "hälsoprodukt". Barn och mödrar användes som dragplåster, läkare rekommenderade de bästa märkena osv. Föreställ er en reklamfilm idag där huvudpersonen säger något i stil med.. "Jag är inte bara läkare, jag är också storrökare..."

Barnens oskuldsfullhet nyttjas till max

"Alla har råd att vara coola...typ"

Vill du boka tid hos denna tandläkare? Är han tandhygienist måhända?

patrik

Ska man skratta eller gråta - med patrik

Reklamen idag innehåller både det ena och det andra, men sällan går den över gränsen utan att den omedelbart tas bort från det mediala bruset. Annat var det förr. Reklamen var ofta såväl rasistisk som sexistisk. I många fall rent av motbjudande. Att den tilläts är en gåta i sig, men säger också en del om hur samhället förändrats.

Jag kommer framöver att visa några skräckexempel som troligtvis får dig att brista ut i - "Va...är det sant!" Om du skall skratta eller gråta? Ja, det avgör du själv.

patrik 

Hade musiken hade ett större värde förr i tiden? - med patrik

En resa i musikens tillgänglighet - från dubbelkassettdäck till Spotify...tillbaka till vinylen?

Hade musiken ett större värde förr i tiden så tillvida att den var mer svårtillgänglig? Minns ni hur man spelade in kompisens nya "skiva" på ett kassettband (ett analogt, magnetiskt lagringsmedium för ljud och data), UTAN sk "inspelningssladd" (som vi kallade den). Det gällde att ha kassettbandspelarna lagomt nära varandra och att inte prata under inspelningen. Ljudkvalitén var skrattretande, men det var inget man stördes av då. Man hade ju de där låtarna man inte kunde vara utan.

Såsmåningom övergick man till att faktiskt koppla ihop kassettbandspelarna lite mer grundligt, med acceptabel ljudkvalitet som följd. Nästa steg i utvecklingen var den sk dubbelldäckaren, med dubbellt kassettdäck. Här fanns också inspelningsfunktion med dubbla hastigheten. En fantastisk nyhet som gjorde att minuter kunde tjänas i jakten på de perfekta blandbanden.

På 90-talet började inspelningarna från kassett till kassett minska i omfattning till förmån för direkt inspelning från vinylplatorna. Stereoanläggningarna hade vid den här tiden utvecklats till 1,5 meter höga monster, innehållande all teknik nödvändig för den perfekta inspelningen, med kassettdäck, vinylspelare m.m.

Sen tog CD-skivan över scenen och med den i det närmaste dog kassetten. Man "bandade" en del för eget bruk och framförallt för användning i bilstereon, men det var i ringa omfattning. CD-skivan var glödhet och man ville hellre byta ut kassettbandspelaren i bilen till en ny CD-spelare.



Stereorack från ljuva 80-talet.

Lika öronbedövande
som anskrämlig.

 På 00-talet var de brända skivorna hett eftertraktade, gärna med kopierade konvolut i 4-färgstryck. De som kunde leverera dessa var de med den senaste datorutrustningen och senaste CD-brännarna. Desutom började möjligheterna att ladda ned från internet växa i omfattning. Själv visste jag aldrig hur andra bar sig åt, men onekligen fanns det de som visste. Brända CD-skivor med det senaste artisterna blev mer och mer vardagsmat.

I takt med att man själv insåg möjligheterna med egen nedladdning minskade behovet av att bränna CD-skivor. Lagom till att i princip ALLA kunde (pirat)ladda ned den senaste musiken utan kostnad försvann sedan behovet helt och hållet. SPOTIFY hade gjort entré. Med den hade man tillgång till så gott som allt värt att lyssna på (förutom monstergrupperna Metallica och Beatles). Borta var de brända CD-skivorna, borta var även behovet av att överhuvudtaget köpa en skiva. Topplistorna på radio baseras numera på nedladdade mp3-filer och det blir allt glesare mellan skivköpen (KENT och Metallica får mina pengars uppmärksamhet). Dessutom finns alltid Youtube att tillgå om Spotify inte kan leverera.

Det fina i kråksången är att nu är VINYLEN PÅ VÄG TILLBAKA! Var in och botanioserade på Ginza och insåg att allt fler artister nu även (återigen) finns på vinyl, ofta till det dubbla priset som CD:n. Är cirkeln på väg att slutas? Kommer kassetten att komma tillbaka?

Klassisk spellista på Sporify

patrik

TV- och musiksnurr - med niklas

TV-themes vi minns

En av de äldsta ledmotiverna som jag minns från en TV-serie borde vara från Onedinlinjen...

Denna klassiska serie seglade in i var och varannat hem under 70- och 80-talet. Och lika klassisk som serien är lika klassisk är också fartygsbesättningens ansikts- och huvudbehåring.

James Onedin gav ansiktsklubban ett ansikte...

Random snubbe som bidrog till Onedinlinjens håriga status

Själv småtittade jag lite på serien men det var under inga former något blåstirrande det var frågan om. Minns dock en otäck scen där en stackare (naturligtvis djävulskt hårig sådan) drunknade i nån form av kvicksand... på ett av fartygen..?! Fattar än idag ingenting men otäckt var det...

Ansiktsklubbor och hår till trots så är det nog signaturmelodin de flesta av oss förknippar med serien. Detta tillsammans med de majestätiska segelfartygen som seglar fram i introt... En sann klassiker! 

Här har vi ett exempel på hur det kunde se ut på SVT inför ett avsnitt... Varning för riktigt saggig ljudkvalitet

Nostalgibröderna kan på stående fot lova en nätt summa på minst 10 spänn till alla som nu väljer att börja följa serien på dvd...

niklas

Film- och musiksnurr - med niklas

Soundtrack vi minns från barndomen
Musik från filmer är lite speciellt och att höra soundtrack från filmer som var populära under ens barndom kittlar lite extra...

Chariots of Fire (Vangelis) - Från filmen Chariots of fire (1981)
Filmen baseras på en sann historia och fick fyra Oscar för bland annat Bästa film och Bästa musik. Skandalöst nog har jag ännu inte sett filmen trots att jag har den inspelad på hårddisken på min dvd.

Låten är otroligt vacker och en riktig klassiker och är en av de filmlåtar jag rankar allra högst. Ofrånkomligt att förknippa låten med löpning...





Ghostbusters (Ray Parker Jr) - Från filmen Ghostbusters (1984)
Vem minns inte låten? Vem minns inte filmen? Både låten och filmen ligger i topp när man ska prata om klassiker från 80-talet.




niklas