Filmsnurr - med niklas
The Shining
Jag nämnde den här i bloggen för inte allt för länge sen. The Shining! I mitt tycke ett ohyggligt mästerverk och jag älskar verkligen den filmen.
Filmen har allt och introt till filmen är nog den bästa som någonsin gjorts. De fantastiskt vackra vyerna över Klippiga Bergen förenat med en riktigt äcklig och ruskig musik. Jag älskar det!
En liten miss kan dock synas i bild. Vid ca 0:57 kan man se skuggan av helikoptern i nedre högra hörnet...
I övrigt skulle introt kunna knäcka den hårdaste flintsten öster om Klippiga Bergen och när det begav sig, någon gång tidigt 80-tal, så älskade jag definitivt inte introt. Familjen Landström hade hyrt filmen och jag var 8-10 år gammal... Vet inte hur vi lyckades hyra den för jag minns inte att nån var sugen på att se den. Den där filmen var ju rent ruskiga saker. Kan dock tänka mig att farsan och Patrik var sugna på att se den... Morsan var knappast det. Hon hade tidigare försökt läsa boken, skriven av Stephen King, men varit tvungen att avbryta läsningen och lägga undan boken. Anledningen? "-En mycket äcklig bok!" Så vi visste vad som väntade...
Att varken Jack Nicholson (Jack Torrance) eller Shelley Duvall (Wendy Torrance) fick nån Oscarsnominering för sina insatser är en fullständig gåta för mig. Deras insater i filmen är filmhistoria. Få filmer har så många klassiska scener som The Shining och helst skulle jag vilja lägga ut alla men jag får, till skillnad mot Jack Torrance, besinna mig.
Den mest klassiska scenen är nog "Heeere's Johnny!"
Tanken var från början att ha en "låtsasdörr" men Nicholson visade oanade kvaliteter på att hantera yxan så de fick använda sig av en riktig dörr istället. Nicholson hade nämligen jobbat som brandman på deltid innan han blev skådespelare.
Idén till att Jack skulle hugga sig genom en dörr med en yxa fick Kubrick (regissören) från den svenska stumfilmen Körkarlen från 1921.
Repliken "Heeere's Johnny" var helt improviserad av Nicholson och var då en känd replik från "The Tonight Show" med Johnny Carson (föregångaren till Jay Leno.) Inför varje program så presenterades programledaren med just "Heeere's Johnny!"
Något som varit helt okänt för mig tidigare och som jag fick veta alldeles nyligen var att det från början var ett annat slut på filmen, med en sjukhusscen. Originalet sändes på bio i tre dagar innan Kubrick bestämde sig för att ta bort sjukhusscenen eftersom de han hade pratat med tyckte att filmen vore bättre utan den scenen. Sedan dess har ingen sett scenen så det är ingen som med säkerhet vet hur den egentligen såg ut. Det enda som finns är berättelser från personer som såg originalet och de minns alla mer eller mindre olika saker. Så vad som är helt korrekt är inte säkert. Men de flesta verkar vara överens om detta...
Efter inzoomningen av den ihjälfrusne Jack Torrance var det en scen från ett sjukhus där Wendy och Danny vårdades. Hotelldirekören Ullman (som var med i början av filmen) hälsar på dom på sjukhuset. Han säger till Wendy att hon måste ha hallucinerat alltihopa eftersom polisen inte kunde hitta nåt konstigt på hotellet eller något annat som hon hade påstått. (Vissa av filmtittarna vill minnas att de inte hittade några kroppar men andra vill minnas att de hittade kropparna men allt annat såg normalt ut.) Han ber henne hålla tyst om detta för att inte förstöra hotellets rykte. Ullman går även fram till pojken Danny och kastar en gul tennisboll fram till honom. (Likadan boll som Danny tidigare sett på hotellet.) Danny fångar bollen och när han möter Ullmans blick så får man känslan av att Ullman känner till hotellets mörka hemlighet och är en del av ondskan, precis som Jack Torrance.
Efter sjukhusscenen så kommer scenen som avslutar filmen, precis som nu, inzoomningen av fotot på Jack Torrance på 4-juli balen 1921.
Vad som än visades i den där borttagna scenen så hade den gett filmen ett annat djup och diskussionerna över vad som egentligen hade hänt, eller inte hade hänt, hade varit oändliga. Själv är jag glad över att scenen togs bort.
Och själv måste jag läsa boken... har velat göra det hur länge som helst och har boken på mitt nattduksbord. Jag ska göra det bättre än min mor gjorde, trots att jag vet hur äcklig den bör vara...
niklas
lördag 28 augusti 2010
onsdag 25 augusti 2010
Sportsnurr - med niklas
Volleyboll-EM 1989
Sverige och volleyboll går inte riktigt hand i hand känns det som men under 80-talet kunde man faktiskt hitta Sverige på volleybollkartan.
Sverige hade visat framfötterna (eller snarare händerna) under ett antal år men aldrig lyckats med nån riktigt stor framgång. Jag minns spelarna fortfarande... Jan Hedengård, Peter Tholse, Lars Nilsson, Håkan Björne, Bengt Gustavsson och han jag kanske minns allra mest, P-A Sääf. I EM på hemmaplan 1989 skulle framgången äntligen komma...
Själv var jag 15 år och följde med stort intresse laget under turneringen. Sverige lyckas med nöd och näppe ta sig till semifinal, vilket var en mycket bra bedrift. I semifinalen möter dom volleyboll-supermakten Sovjet. Att möta Sovjet i volleyboll kunde likställas med att möta dom i ishockey. En oerhört svår motståndare. Sverige hade aldrig lyckats vinna mot dom och Sovjet hade inte missat ett guld sedan 1963...
Sverige spelar ruskigt bra inför hemmapubliken i Globen. Själv sitter jag hemma i soffan och tuggar fradga av nervositet. Matchen går till femte och avgörande set... ställningen blir så småningom 15-15 och det lag som vinner nästa boll får matchboll. Sverige vinner bollen och har 16-15. Vinner Sverige nästa boll är den otroliga skrällen ett faktum. Vinner Sovjet bollen så blir det en helt avgörande boll. Först till 17 p vinner! Mina nerver var vid det här laget utanför kläderna och på väg ner under soffan... Fruktansvärt!
Sverige gör det "omöjliga" och vinner bollen och därmed matchen och avgörande set med 17-15. En helt fantastiskt stark insats! Min glädje var vid det här laget utanför kläderna och på väg upp till taket.
Tyvärr förlorade Sverige sedan finalen mot Italien, men det är en annan historia. Den stora insatsen gjordes i semin. Tack Sverige för det ni gjorde under den turneringen! Det glömmer jag aldrig...
Här ett klipp från matchen, ackompanjerat av Pakitos låt Living On Video. I slutet av klippet kan vi njuta av sista bollen, utan musik.
niklas
Volleyboll-EM 1989
Sverige och volleyboll går inte riktigt hand i hand känns det som men under 80-talet kunde man faktiskt hitta Sverige på volleybollkartan.
Sverige hade visat framfötterna (eller snarare händerna) under ett antal år men aldrig lyckats med nån riktigt stor framgång. Jag minns spelarna fortfarande... Jan Hedengård, Peter Tholse, Lars Nilsson, Håkan Björne, Bengt Gustavsson och han jag kanske minns allra mest, P-A Sääf. I EM på hemmaplan 1989 skulle framgången äntligen komma...
Själv var jag 15 år och följde med stort intresse laget under turneringen. Sverige lyckas med nöd och näppe ta sig till semifinal, vilket var en mycket bra bedrift. I semifinalen möter dom volleyboll-supermakten Sovjet. Att möta Sovjet i volleyboll kunde likställas med att möta dom i ishockey. En oerhört svår motståndare. Sverige hade aldrig lyckats vinna mot dom och Sovjet hade inte missat ett guld sedan 1963...
Sverige spelar ruskigt bra inför hemmapubliken i Globen. Själv sitter jag hemma i soffan och tuggar fradga av nervositet. Matchen går till femte och avgörande set... ställningen blir så småningom 15-15 och det lag som vinner nästa boll får matchboll. Sverige vinner bollen och har 16-15. Vinner Sverige nästa boll är den otroliga skrällen ett faktum. Vinner Sovjet bollen så blir det en helt avgörande boll. Först till 17 p vinner! Mina nerver var vid det här laget utanför kläderna och på väg ner under soffan... Fruktansvärt!
Sverige gör det "omöjliga" och vinner bollen och därmed matchen och avgörande set med 17-15. En helt fantastiskt stark insats! Min glädje var vid det här laget utanför kläderna och på väg upp till taket.
Tyvärr förlorade Sverige sedan finalen mot Italien, men det är en annan historia. Den stora insatsen gjordes i semin. Tack Sverige för det ni gjorde under den turneringen! Det glömmer jag aldrig...
Här ett klipp från matchen, ackompanjerat av Pakitos låt Living On Video. I slutet av klippet kan vi njuta av sista bollen, utan musik.
niklas
lördag 21 augusti 2010
"Varför har ni haft erat barn i en glasbur?" - med patrik
Det var 70-tal och jag satt på golvet framför tvn och tittade på tecknat. Det var säkert något obskyrt från något grannland i öst. Minns i alla fall att det handlade om en lejontämjare som blev attackerad av ett av sina lejon. För vatje gång lejonet ryter backar jag bakåt När lejonet ryter som mest backar jag rejält och jag minns att jag ville vända mig om och sätta mig i soffan, där mamma låg och vilade. När jag vänder mig om smäller jag in pannan i bordskanten. En bordskant av glas...närmare bestämt hela boprdet var i glas. Snyggt och modernt bord men kanske inte lämpat till att testa pannans hållbarhet på. Det gör ont som bara den, jag vänder mig om gråtandes och mamma ber mig komma närmare så att hon kan "blåsa" (det skulle tydligen gå över om man blåste på det smärtsamma...idag är jag skeptisk). När jag böjer mig fram formligen forsar blodet från min panna. Jag har slagit hål i huvudet. Härifrån är det mesta dimmigt. Jag minns att pappa kommer rusandes med den klassiska röda filten som alltid låg i soffan. Han virar hela filten runt huvudet likt en turban. Behöver jag poängtera hur extremt stor och fet turbanen blev på mitt lilla huvud. I famnen på mamma springer vi ner till bilen för att åka till akuten.
När vi kommer in till läkaren tittar han ned i journalen, harklar sig och frågar undrande..
 |
| Barnet på bilden har inget med historien att göra |
När vi kommer in till läkaren tittar han ned i journalen, harklar sig och frågar undrande..
"Jag måste bara fråga...varför har ni haft erat barn i en glasbur?"
Jag förmodar att tiden stod still för stackars mamma, som kanske såg socialförvaltningen ladda bakom kulisserna. Vad hon svarade vet jag inte riktigt, men läkaren fick onekligen sin farhåga korrigerad. En stund senare åkte jag hem med ett stort ärr i pannan. Än idag kan jag titta på ärret och tänka på läkaren som trodde jag låg i en glasbur dagarna i ända.
Apropå ingenting...
Varför repriseras inte
Starsky and Hutch
Baretta
Familjen Adams....
Fundera på det ni.
patrik
onsdag 18 augusti 2010
Nostalgilåten - med niklas
I mitten av 1980-talet var ZZ Top på topp... Albumet som gjorde succé världen över hette Eliminator och rönte stora framgångar med videotrilogin Legs, Gimme All Your Lovin' och Sharp Dressed Man. I alla dessa videos kunde man följa den röda bilen Eliminator.
Min kompis "Blanken" hade albumet på kassett. Ett faktum som min bror Patrik ville ändra på eftersom han istället ville ha kassetten. Patrik visste hur man skulle smörja kråset hos "Blanken" och erbjöd en bytesaffär med honom...
Om Patrik fick hans ZZ Top-kassett så skulle "Blanken" i sin tur få ett exemplar av Tennistidningen, med Mats Wilander på framsidan. "Blanken" visade intresse men tvekade. Patrik i sin tur kände sig säker på att kunna genomföra denna bytesaffär med en hundraprocentig seger eftersom han hade två exemplar av just denna tidning med Wilander på omslaget.
"Blanken" visade sig vara mer hårdnackad än Patrik hade väntat sig... Ett byte kunde absolut göras, men det skulle ske med ett helt annat nummer av Tennistidningen. "Blanken" ville ha tidningen med Ivan Lendl på framsidan.
"Ivan Den Förskräcklige" föll honom bättre i smaken och fick han inte den tidningen så skulle det inte bli nåt byte. Patrik protesterade och försökte få "Blanken" att inse att det var Wilander som gällde. Han lyckades inte. Patriks hundraprocentiga seger blev något annat, men bytet gjordes och jag tror ingen behövde ångra sig.
Själv blev jag också nöjd med bytet, jag kunde nu lyssna på ZZ Top genom rumsväggen och ville jag kolla in Ivan så behövde jag bara ta några steg över hem till "Blanken".
Något som alltid fascinerat mig är att den tredje gruppmedlemmen, han som INTE har skägg, heter Beard (Skägg) i efternamn. Jag har forskat i det där och vad jag kan hitta så är det hans riktiga namn... Helt fantastiskt! En annan sak, mindre kul sådan, är att man i alla tider tyckt att gubbarna i ZZ Top ser fantastiskt gamla ut i sina skägg men jag inser nu att jag idag är äldre än vad dom var i dessa videos.
Med det i åtanke kan jag bara konstatera att... Tiden går, men skäggen består.
Min största favorit... Sharp Dressed Man. Den får faktiskt högsta betyg av mig. Riktigt. Jävla. Bra.
niklas
I mitten av 1980-talet var ZZ Top på topp... Albumet som gjorde succé världen över hette Eliminator och rönte stora framgångar med videotrilogin Legs, Gimme All Your Lovin' och Sharp Dressed Man. I alla dessa videos kunde man följa den röda bilen Eliminator.
Min kompis "Blanken" hade albumet på kassett. Ett faktum som min bror Patrik ville ändra på eftersom han istället ville ha kassetten. Patrik visste hur man skulle smörja kråset hos "Blanken" och erbjöd en bytesaffär med honom...
Om Patrik fick hans ZZ Top-kassett så skulle "Blanken" i sin tur få ett exemplar av Tennistidningen, med Mats Wilander på framsidan. "Blanken" visade intresse men tvekade. Patrik i sin tur kände sig säker på att kunna genomföra denna bytesaffär med en hundraprocentig seger eftersom han hade två exemplar av just denna tidning med Wilander på omslaget.
"Blanken" visade sig vara mer hårdnackad än Patrik hade väntat sig... Ett byte kunde absolut göras, men det skulle ske med ett helt annat nummer av Tennistidningen. "Blanken" ville ha tidningen med Ivan Lendl på framsidan.
"Ivan Den Förskräcklige" föll honom bättre i smaken och fick han inte den tidningen så skulle det inte bli nåt byte. Patrik protesterade och försökte få "Blanken" att inse att det var Wilander som gällde. Han lyckades inte. Patriks hundraprocentiga seger blev något annat, men bytet gjordes och jag tror ingen behövde ångra sig.
Själv blev jag också nöjd med bytet, jag kunde nu lyssna på ZZ Top genom rumsväggen och ville jag kolla in Ivan så behövde jag bara ta några steg över hem till "Blanken".
Något som alltid fascinerat mig är att den tredje gruppmedlemmen, han som INTE har skägg, heter Beard (Skägg) i efternamn. Jag har forskat i det där och vad jag kan hitta så är det hans riktiga namn... Helt fantastiskt! En annan sak, mindre kul sådan, är att man i alla tider tyckt att gubbarna i ZZ Top ser fantastiskt gamla ut i sina skägg men jag inser nu att jag idag är äldre än vad dom var i dessa videos.
Med det i åtanke kan jag bara konstatera att... Tiden går, men skäggen består.
Min största favorit... Sharp Dressed Man. Den får faktiskt högsta betyg av mig. Riktigt. Jävla. Bra.
niklas
torsdag 12 augusti 2010
Nostalgilåten - med niklas
Ni vet hur det är, man har en låt i huvudet som aldrig försvinner. Man nynnar på låten hela tiden och har man tur så gillar man den men det är inte alls säkert att man gör det.
Sommaren 1987 var det Utomhus-DM (Distriktsmästerskapen) i tennis i Piteå för pojkar upp till 14 år. Under den turneringen hade jag en låt i huvudet - Wonderful life med Black.
DM 1987 var en av mina bästa turneringar jag gjort. Något som passade mig bra eftersom min bror, innan jag åkte till Piteå, sa att "om du går till semifinal så bjuder jag på ett skrovmål när du kommer hem." Ett fantastiskt erbjudande men att jag skulle ta mig till semifinal var definitivt inget jag trodde på.
Väl i Piteå så vann jag första matchen ganska komfortabelt. I andra matchen mötte jag en kille som var ett år äldre och det var EXTREMT nära att mitt äventyr tog slut där. Jag hade två matchbollar emot mig och var bara en lätt smasch för motståndaren ifrån att förlora i två raka set. På något mirakulöst sätt räddar jag matchbollarna och vänder på hela matchen.
När jag väl hade fått vind i ryggen och självförtroende så var jag svårstoppad. Vann kvartsfinalen mot legenden Kyrö med 6-1, 6-0 och jag vann semifinalen med 6-1, 6-2. Jag hade tagit mig till final!
Och med mig under fr a kvarten och semin var låten Wonderful life. Jag nynnade på den konstant, inte bara mellan bollarna utan även under själva spelet. Helt sjukt egentligen men det funkade fruktansvärt bra. Jag kunde texten i princip helt utantill.
Väl i final så var jag så otroligt nöjd med min insats så jag hade tappat min hunger och följaktligen förlorade jag den...
Finalförlusten till trots var det en fantastisk turnering för mig och jag kommer alltid förknippa den med Wonderful life. När jag kom hem och berättade för min bror om finalplatsen så fick han först ta upp hakan från golvet innan han kunde gratulera mig. Något skrovmål fick jag inte, men han strängade åtminstone om mitt racket...
Är idag lite ringrostig på texten men mycket sitter kvar. Tack Black för Wonderful life! Tack för en underbar vecka i Piteå sommaren 1987.
niklas
Ni vet hur det är, man har en låt i huvudet som aldrig försvinner. Man nynnar på låten hela tiden och har man tur så gillar man den men det är inte alls säkert att man gör det.
Sommaren 1987 var det Utomhus-DM (Distriktsmästerskapen) i tennis i Piteå för pojkar upp till 14 år. Under den turneringen hade jag en låt i huvudet - Wonderful life med Black.
DM 1987 var en av mina bästa turneringar jag gjort. Något som passade mig bra eftersom min bror, innan jag åkte till Piteå, sa att "om du går till semifinal så bjuder jag på ett skrovmål när du kommer hem." Ett fantastiskt erbjudande men att jag skulle ta mig till semifinal var definitivt inget jag trodde på.
Väl i Piteå så vann jag första matchen ganska komfortabelt. I andra matchen mötte jag en kille som var ett år äldre och det var EXTREMT nära att mitt äventyr tog slut där. Jag hade två matchbollar emot mig och var bara en lätt smasch för motståndaren ifrån att förlora i två raka set. På något mirakulöst sätt räddar jag matchbollarna och vänder på hela matchen.
När jag väl hade fått vind i ryggen och självförtroende så var jag svårstoppad. Vann kvartsfinalen mot legenden Kyrö med 6-1, 6-0 och jag vann semifinalen med 6-1, 6-2. Jag hade tagit mig till final!
Och med mig under fr a kvarten och semin var låten Wonderful life. Jag nynnade på den konstant, inte bara mellan bollarna utan även under själva spelet. Helt sjukt egentligen men det funkade fruktansvärt bra. Jag kunde texten i princip helt utantill.
Väl i final så var jag så otroligt nöjd med min insats så jag hade tappat min hunger och följaktligen förlorade jag den...
Finalförlusten till trots var det en fantastisk turnering för mig och jag kommer alltid förknippa den med Wonderful life. När jag kom hem och berättade för min bror om finalplatsen så fick han först ta upp hakan från golvet innan han kunde gratulera mig. Något skrovmål fick jag inte, men han strängade åtminstone om mitt racket...
Är idag lite ringrostig på texten men mycket sitter kvar. Tack Black för Wonderful life! Tack för en underbar vecka i Piteå sommaren 1987.
niklas
onsdag 11 augusti 2010
Videokvällarna med Warner Home Video - med niklas
Satt förra veckan och tittade på filmen The Shining. I slutet av filmen får jag starka nostalgiska vibbar av vad jag ser. Den scen som skapar dessa vibbar hos mig är den där pojken Danny blir jagad av Jack i labyrinten.
Ganska snart inser jag varför jag blir så nostalgisk... Ett kort klipp från den scenen finns med i den klassiska musikvideon som alltid fanns i början av videokassetterna till filmerna som man hyrde i början av 80-talet. Ja, detta alltså om man hyrde filmen i Sverige och det var en "Warner Home Video". Jag hade tills nu inte sett videon på minst 20 år men när jag såg den så minns jag alla filmklipp i den så otroligt väl. Tänk så många gånger man såg den som liten...
Att lyssna på "Warner Home Video-låten" med tillhörande filmklipp tar mig verkligen tillbaka till den tiden då vi hyrde filmer på Kiruna Video. Videokvällarna för oss innebar absolut minst två filmer men allra helst skulle det vara tre filmer, annars kunde det lika gärna vara. Jag menar, varje gång vi hyrde film så var vi också tvungna att bära hem en megafet moviebox. Inte många familjer som hade egen videoapparat hemma och vi var inget undantag.
Om inte minnet leker ett spratt med mig så var "Warner Home Video-låten" med på de allra flesta filmerna vi hyrde och den bidrog till stor del av underhållningen under videokvällarna.
Mitt favoritklipp i musikvideon är från Rocky III där man kan se Rocky bli nedslagen av Hulk Hogan. Ett klipp som passade en 10-åring som mig mycket bra...
Var ni med på den tiden så kan ni inte glömt den här låten och var ni inte med så missade ni nåt... Se den nu om inte annat. Jag ser den och minns videokvällarna. Jag minns när vi hyrde The Shining...
niklas
Satt förra veckan och tittade på filmen The Shining. I slutet av filmen får jag starka nostalgiska vibbar av vad jag ser. Den scen som skapar dessa vibbar hos mig är den där pojken Danny blir jagad av Jack i labyrinten.
Ganska snart inser jag varför jag blir så nostalgisk... Ett kort klipp från den scenen finns med i den klassiska musikvideon som alltid fanns i början av videokassetterna till filmerna som man hyrde i början av 80-talet. Ja, detta alltså om man hyrde filmen i Sverige och det var en "Warner Home Video". Jag hade tills nu inte sett videon på minst 20 år men när jag såg den så minns jag alla filmklipp i den så otroligt väl. Tänk så många gånger man såg den som liten...
Att lyssna på "Warner Home Video-låten" med tillhörande filmklipp tar mig verkligen tillbaka till den tiden då vi hyrde filmer på Kiruna Video. Videokvällarna för oss innebar absolut minst två filmer men allra helst skulle det vara tre filmer, annars kunde det lika gärna vara. Jag menar, varje gång vi hyrde film så var vi också tvungna att bära hem en megafet moviebox. Inte många familjer som hade egen videoapparat hemma och vi var inget undantag.
Om inte minnet leker ett spratt med mig så var "Warner Home Video-låten" med på de allra flesta filmerna vi hyrde och den bidrog till stor del av underhållningen under videokvällarna.
Mitt favoritklipp i musikvideon är från Rocky III där man kan se Rocky bli nedslagen av Hulk Hogan. Ett klipp som passade en 10-åring som mig mycket bra...
Var ni med på den tiden så kan ni inte glömt den här låten och var ni inte med så missade ni nåt... Se den nu om inte annat. Jag ser den och minns videokvällarna. Jag minns när vi hyrde The Shining...
niklas
söndag 1 augusti 2010
NICKEL....vart tog du vägen? - med patrik
Där satt vi och väntade på att biljettmannen skulle komma och ta biljetterna. Filmen hade man längtat efter ett bra tag och äntligen skulle man få avnjuta den i en mörk biosalong. Det enda man var nervös över var om ljudet skulle fungera. Det var nämligen så att det var mer regel än undantag att maskinisten tillika "biljettmannen" hade svårigheter att ställa in ljudet. Det var också ofta en tidsfråga innan någon i salongen bistert reste sig upp för att uppmärksamma maskinisten om ljudproblematiken. Jag behöver väl knappast understryka hur irriterande detta kunde vara!
Filmen börjar...."Danger Zone" med Kenny Loggins formligen väller in över biopubliken, och vi är som fastspikade i biofotöljen! Det är dags att ta fram biogodiset...en Nickel! Den klassiska Nickel var det vanligaste valet, ibland föll dock valet på "Gammaldags" Nickel. En mer krämig variant med mer vuxna smaker.
Nickel fanns med i ur och skur, bra filmer som dåliga. Jag minns inte när jag slutade äta Nickel på bio, men Nickel är det godis jag omgående tänker på när klassiskt biogodis diskuteras (Fox Citronkola var en konkurrent under de tidiga åren!). Det försvann från godisautomaterna och mig veterligen existerar det inte längre. Jag saknar Nickel. Det är en klassisk klassiker som idag saknar konkurrens!
(En parantes är också att Nickel när det begav sig jämt delades ut till värpliktiga när de var ute på övning. Jag har själv fått min andel Nickel tillsammans med Kronans leverpastej och Göteborgs smörgåskex)
patrik landström
Filmen börjar...."Danger Zone" med Kenny Loggins formligen väller in över biopubliken, och vi är som fastspikade i biofotöljen! Det är dags att ta fram biogodiset...en Nickel! Den klassiska Nickel var det vanligaste valet, ibland föll dock valet på "Gammaldags" Nickel. En mer krämig variant med mer vuxna smaker.
Nickel fanns med i ur och skur, bra filmer som dåliga. Jag minns inte när jag slutade äta Nickel på bio, men Nickel är det godis jag omgående tänker på när klassiskt biogodis diskuteras (Fox Citronkola var en konkurrent under de tidiga åren!). Det försvann från godisautomaterna och mig veterligen existerar det inte längre. Jag saknar Nickel. Det är en klassisk klassiker som idag saknar konkurrens!
(En parantes är också att Nickel när det begav sig jämt delades ut till värpliktiga när de var ute på övning. Jag har själv fått min andel Nickel tillsammans med Kronans leverpastej och Göteborgs smörgåskex)Tillhör du de som saknar Nickel kan du gå med i denna grupp på Facebook. Du har vänner omkring dig!
http://www.facebook.com/group.php?gid=62668451855&v=infopatrik landström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)